Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 26 maj 2013

Flickorna



Det finns ett pianoverk av Guy Ropartz (1864-1955) som visar att han inte bara upptogs av katolicism, naturmystik och keltisk mytologi. Oavsett genre finns det hos honom en fin blandning av sensualism och stringens, vilket gäller även "Jeune filles", fem karaktärsstycken som just vill karakterisera ett typgalleri av flickor.

Nu kan man givetvis börja med att invända mot det här sättet att sammanfatta en person i ett enda begrepp. Ändå gör vi så hela tiden, förhoppningsvis i medvetande om att vi därmed inte uttömmer beskrivningen av personen ifråga. Det är oftast ett drag man vill framhålla, ett dominerande intryck man fått, kanske i ett visst sammanhang som rimligen bidragit till beteendet.

Låt oss acceptera förutsättningarna. Fem flickor, fem karakteristiker.

Den första är Den sorglösa (L´Insouciante).
Den andra är Den nonchalanta (La Nonchalante).
Den tredje är Den koketta (La Coquette).
Den fjärden är Den känsliga (La Tendre).
Den femte är Den nyckfulla (La Capricieuse).

Kan man verkligen knyta det musikaliska skeendet till respektive flickas väsen eller uppträdande? Givetvis gäller även här att en sådan musikalisk beskrivning inte är den enda tänkbara, inte är ett uttömmande sätt att i musik beskriva sorglösheten, koketteriet, känsligheten, och så vidare. Särskilt inte om den dessutom ska vara i någon mening genusanknuten. Vi får vara nöjda om vi genom musiken kan göra oss några giltiga föreställningar om dessa flickor.

Musiken avbildar inte en flickas koketteri, kan inte ens göra det med den relativa tydlighet som en målare eller skulptör kan. Joseph Chinards byst av Madame Recamiér (se ovan), visserligen inget flickebarn men en flickaktig ung kvinna, en Paris-salongernas legendariska medelpunkt som flera konstnärer i tidigt 1800-tal lockades att porträttera, är ett exempel på skillnaden mellan vad bildkonst och vad musik kan bidra med. Musik kan endast genom rytm och rörelse, klang och harmonik skapa associativa föreställningar om aktiviteter och känslomässiga kvaliteter.

Enklast, och kanske intressantare, blir det om vi vänder på saken, och tar dessa beteckningar för vad de egentligen är, nämligen inspirerande anvisningar om hur musiken ska utföras. Sådana föredragsanvisningar är inte sällan identiska eller snarlika det som Ropartz i det här fallet valt som titlar, även om de då som regel formuleras på italienska, musikspråket framför andra. Leggero, amabile, piacere, teneramente, sensibile, capriccioso, etc, etc.

Om pianoläraren nu skulle vilja förmedla till sin elev hur de här pianostyckena bör exekveras lite mera i detalj i olika avsnitt, kunde det kanske låta ungefär som följer.

Den första flickan: Du måste ge akt på hur obekymrat hon tar den här situationen, hur lätt och tanklöst hon avfärdar alla förmaningar, hur det spritter och bubblar inom henne inför det som väntar. Du måste spela stycket som om hon skrattande redan höll i det där champagneglaset som inleder partyt. Det finns visserligen en liten antydan om oro också, men hon slår omedelbart bort den.

Den andra flickan: Hon har redan tagit plats i gondolen, beredd att tillbakalutad bara njuta av situationen där hon nu gungar fram och låter andra betjäna henne med den självklarhet som är henne given. Till skillnad från den första flickan, som hon ytligt sett kan likna, visar hon sig en aning blaserad av denna  vaggande lojhet som inte förmår engagera henne full ut. Hon lämnar gondolen med en avmätt nick mot gondoljären och hans enkla musikant.

Den tredje flickan: Koketteriet är uppenbart eller hur? Hör hur elegant hon svischar runt i sällskapet, kastar skälmska blickar på herrarna, vänder ryggen till och vickar till med höften. Hon spelar hemlighetsfull och lättillgänglig och för glaset till de rödmålade läpparna med lillfingret spretande i luften, beredd att prompt närma sig den som bäst kan återspegla hennes bild av sig själv som skönheten personifierad. Charmerande och med ett lite torrt, pärlande skratt, men håller verkligen blickarna vad de lovar?

Den fjärde flickan: Här visar sig en känslig själ. Hör här så komplicerat allting är för henne. Hon vidhåller sin mening om att världen är både grym och vacker, och hon erkänner att hon ibland tar saker ting för allvarligt. Visst är det lite av noli me tangere över henne. Men möter hon bara någon som förstår hennes sårbarhet så finns där ett försiktigt leende också, och en stor skönhet i hennes milda uttryckssätt. Sök bara hennes inre kärna av stillsam eftertänksamhet så öppnar hon sig säkert.

Den femte och sista flickan: Hos henne löper livet alltid med full fart framåt och det gäller att hänga med i svängarna. Man vet aldrig riktigt var man har henne. Affekterat och smått hysteriskt kastar hon sig mellan infallen, och alla tror att hon hinner så väldigt mycket med alla dessa bollar i luften samtidigt. Och dessutom med alla dessa karlar som svärmar kring henne på grund av att det finns en behagfull och kanske en rent av fransk esprit mitt i allt jäktet. Helt följdriktigt det kortaste stycket.

Den enda pianist jag hittat som tolkat detta pianoverk är Stéphan Lemelin. Inspelningen finns på Spotify här:

Ett tidigare inlägg om Guy Ropartz finns här.

4 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

SSpännande!
Har funderat på någonting som kanske delvis påminner om detta: hur vissa typer av känslor (mer eller mindre komplexa eller entydiga) manas fram av populärmusik av olika slag. Ta bara Benny Andersson som diskuterats här nyligen, en låt som hans Gladan från soloskivan Klinga mina klockor. Någonting med glädje tycks ju låten konnotera. Min tanke är att det finns olika känslor och känslokomplex som manas fram av olika typer av musik, inte minst då inom populärmusiken. Jag vill inte hävda att det här är någonting som analytiskt kan tillämpas alltför strikt, rigoröst. Tvärtom tycks nästan alltid olika känslor vara i spel, kanske ockå känslor/affekter som låtskrivaren inte ens tänkt på. Men det förändrar inte utgångspunkten. Det här har förstås också något att göra med sådant som val av tonart, men mycket annat, ofta också texterna (i samspel med musiken) som påverkar detta.

Einar J sa...

Musiken är som sagt inte entydig, och därför är givetvis ord en sorts vägledning för upplevelsen, som dock i mer komplex musik fortfar att vara sammansatt. Det fina är ju att "sorgen och glädjen de vandrar tillsammans", som det heter i en gammal psalm till en folkmelodi.
Det där med tonart är ett intressant kapitel. Många tonsättare har favorittonarter, eller tonarter som de förknippar med olika stämningar.
Jag minns själv när jag började spela som ung att jag drogs till vissa tonarter, som jag fortfarande är svag för och alltid förväntar mig något extra av. I mitt fall dess dur och a moll.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Farligt att bli för förenklande i sina tolkningar, förvisso, också vad gäller vilka stämningslägen exempelvis populärmusik kan tänkas aktualisera, så mycket är ju beroende av olika kontexter, också och inte minst lyssnarsituationen. Men ändå tror jag att det finns vissa sådana vägledande aspekter i musiken. Det hela påminner faktiskt om hur olika typer (modus eller genrer) av berättelser (även inom ett medium som film) laddas på olika sätt. En romantisk komedi med musik av Burt Bacharach eller Van Morrison, för att ta två exempel som förekommit i amerikanska filmkomedier, skapar speciella stämningar. Och det där du säger om favorittonarter hos kompositörer gäller väl mer än det, kan också handla om vissa tonföljder, favoritackord, vissa sätt att bygga upp musiken, som också den som inte är så bevandrad i musikteori, kan känna av och igen i avlyssningssituationen.

Einar J sa...

Jovisst är det så att man kan känna igen tonsättares speciella "manér" på mer än ett sätt. Egenarten visar sig (om den nu inte är alltför epigonisk eller eklektisk, vilket väl ibland kan bli fallet i populärmusiken) ungefär likadant som i t ex måleriet, där färgval, komposition, linjespel, etc. går igen hos en viss konstnär och blir till en karakteristisk stil.

När jag själv bläddrar i nothandeln efter ny okänd pianomusik går jag på vad notbilden och vissa kompositionsmönster "lovar". Det som jag ser (eller visuellt "hör") av en viss typ av rytmik och harmonik lockar mig mer än annat. Och hittar jag ett stycke som tilltalar mig så finner jag ofta att det finns fler som bygger på samma grundläggande idé om ackordsföljder, rytmiska figurer, etc... Detta, jämte givetvis svårighetsgraden, avgör om jag köper noterna eller inte.
Du nämner Burt Bacharach, och han är verkligen ett bra exempel inom populärmusiken.
Hans sånger hör till dem som jag gillar, eftersom många av dem har en ofta ganska enkel men fruktbar idé som han både rytmiskt och harmoniskt förmår utforma på ett intressant sätt, som nog också kan sägas ha vissa typiska Bacharach-drag. En annan är Kurt Weill, som också gjorde fina "amerikanska" saker i populärfacket.