Duvan (6) och den skitiga verkligheten

Kanske borde jag säga något om duvskiten innan jag släpper temat duvan. Långt ifrån alla faller i vördsam begrundan inför den symboltyngda duvan, i varje fall inte i mötet med den verkliga. För många platsar duvan bäst som Picasso-bild på väggen med olivkvist i munnen, eller på inbjudningskortet till bröllopet och därmed jämnt. Särskilt påfrestande blir den i de stora flockar som på vissa håll ockuperar torgen med omgivande bebyggelse. Både genom föroreningarna och närgångenheten, oftast uppammad av fågelmatarna och spillet från utomhuskaféerna, stör den bilden av något odelat angenämt.

Det är numera förbjudet att mata Markusplatsens duvor i Venedig, vilket väl endast fröförsäljarna och en del galna turister beklagar. Ärligt talat, vem åker till Venedig för att mata duvor? Och om man till sist måste välja mellan duvorna och Markuskyrkans fasads nyputsade mosaiker borde valet var enkelt. Antalet måste hållas nere om man ska slippa allt obehag, och de som tycker att duvorna hör till stadsbilden kan trösta sig med att de ändå aldrig kommer att försvinna helt.

Så står vi då återigen där med spänningen mellan upphöjd symbolik och en mer solkig verklighet. Å ena sidan den vita fredsduvan som symbol för allt gott och livsfrämjande här i världen och å den andra den verkliga duvan som sällan är helvit och som i all sin spräcklighet även kan vara en sanitär olägenhet, fridstörare och i värsta fall kanske också smittbärare.

Slutligen. Duvan har i vår tid också använts för att försöka bevisa saker om både duvor och människor. Beteendepsykologen B F Skinner är för evigt förknippad med boxen där han manipulerade hungriga råttor och duvor med hjälp av de matkulor som de belönades med under olika så kallade operant- eller förstärkningsbetingelser. Beteendet styrs av dess konsekvenser, det var Skinners enkla budskap till världen.

Han fann bland annat att duvor tenderade att upprepa det beteende som de uppvisade strax innan de belönades med mat enligt ett oförutsägbart schema. Om de då vred på huvudet eller gjorde någon annan speciell rörelse så tenderade de att upprepa denna rörelse gång på gång som om de trodde att de därigenom kunde åstadkomma en ny matkula. Just det faktum att de till sist fick ännu en matkula förstärkte bara deras "vidskeplighet".

Nog för att belöningar har betydelse också för mänskligt beteende, och nog för att övertygelser av typen falsk kausalitet florerar i mänskligt magiskt tänkande, men detta till trots har jag allt sedan studietiden, då Skinners inflytande var betydande i psykologin, misstrott denna grovt förenklade bild av människan.

Om duvans själsliv vågar jag inte ha någon definitiv mening. Men om hon nu varit Noas testpilot efter syndafloden, "vidskepligt" offer för de yttre omständigheterna i Skinners box, "modig" brevbärare i första världskriget, turturlikt kärleksobjekt i Höga Visan, helig livsande i konsten, pittoreskt eller förargelseväckande inslag i gatubilden, med mera annat, så kan vi säkert en dag upptäcka att hon har ytterligare andra sidor som vi kan spegla oss själva i.

Min egen favorit är den skygga skogsduvan, som vid tysta skogspromenader ibland skrämmer vettet ur en med sina häftiga uppflog.

Bilderna uppifrån och ned:
- Bysantisk silverduva från Attarouthi, Syrien, 500-600-tal, med ett fragment av ett kors i näbben.
- Markusplatsens duvor i Venedig. Foto: Dmitri Kessel, 1952.
- Skinnerboxen med en duva.