Medaljens och den förbannade bakgrundsmusikens pris

Jag såg igår en intressant dokumentär i STV om elitidrottens pris. Folke Rydén stod för ett gott journalistiskt arbete, en berättelse om de fysiska och psykiska kostnader som en karriär på elitnivå inneburit och fortfarande innebär för några av våra mest kända friidrottstjärnor, bland dem Carolina Klüft, Susanna Kallur och Christian Olsson. De kom själva till tals tillsammans med tränare, forskare och idrottsläkare.

Det var för oss vanliga dödliga en smått ofattbar verklighet som skildrades, med "arbetsskador" som i vilken annan verksamhet som helst skulle föranleda skandalrubriker. Skillnaden här består i att "arbetarna" själva frivilligt underkastar sig och finner njutning i den smärtsamma träningen, lycka i att spränga personliga gränser och slutligen vittnar om att det hela trots allt "var värt det". De belöningar som framgångsrik sportutövning kan erbjuda verkar vara långt viktigare än den personliga hälsan och utsikterna till ett framtida liv utan bestående men.

Ja, detta var en utmärkt dokumentärfilm, påpassligt visad till invigningen av sommarolympiaden i London. Den inte bara bekräftade de allt tätare rapporterna i media om kända idrottares skadeproblem utan överraskade med att visa att det är sju resor värre än man kunde ana. När talangerna redan i tidiga tonår tränar sönder sina kroppar i de målmedvetna försöken att spränga gränserna undrar man var det ska sluta.

Men nu var det egentligen en helt annan sak jag ville kommentera här - en formsak, en petitess i sammanhanget, men som varje gång gör mig lika förbannad där jag sitter i min fåtölj och tittar och lyssnar.

Det är inte första gången jag får lust klappa till vilka de nu är som hjärntvättat filmmakare och tevejournalister till att lägga på en massa larmande musikbakgrunder till dokumentärerna. Antagligen är de menade att dramaturgiskt förstärka upplevelsen, men jag är säker på att det inte bara är i mina öron som de utgör ett fördärv. Dessa billiga ljudpålägg visar endast producenternas misstro mot den egna journalistikens bärkraft och angelägenhetsgrad. De infantiliserar mig som tittare, som antas behöva lite falsk thrillerstämning för att sitta kvar vid apparaten. Det är samma idioti som numera också gör att man inte kan få se en repris av en sportprestation utan att den ska ackompanjeras av musik.

Inte nog med att det är larviga ljudschabloner som tutas i det oändliga. Dessa bidrag till den akustiska nedskräpningen hotar också att dränka delar av intervjuerna. Det är inte bara personer som Stefan Holm med dennes talrytmstörningar, eller personer som talar dialekter, som blir onödigt svåravlyssnade. Även vanligt tal som alltid varierar i volymstyrka blir mindre tillgängligt, inte minst för äldre med minskande diskriminativ förmåga.

Frågan till Folke Rydén kvarstår: Vem tvingade dig att fördärva ett gott journalistiskt arbete, en intressant tevedokumentär, med eländig bakgrundsmusik?