Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 27 juli 2012

Medaljens och den förbannade bakgrundsmusikens pris


Jag såg igår en intressant dokumentär i STV om elitidrottens pris. Folke Rydén stod för ett gott journalistiskt arbete, en berättelse om de fysiska och psykiska kostnader som en karriär på elitnivå inneburit och fortfarande innebär för några av våra mest kända friidrottstjärnor, bland dem Carolina Klüft, Susanna Kallur och Christian Olsson. De kom själva till tals tillsammans med tränare, forskare och idrottsläkare.

Det var för oss vanliga dödliga en smått ofattbar verklighet som skildrades, med "arbetsskador" som i vilken annan verksamhet som helst skulle föranleda skandalrubriker. Skillnaden här består i att "arbetarna" själva frivilligt underkastar sig och finner njutning i den smärtsamma träningen, lycka i att spränga personliga gränser och slutligen vittnar om att det hela trots allt "var värt det". De belöningar som framgångsrik sportutövning kan erbjuda verkar vara långt viktigare än den personliga hälsan och utsikterna till ett framtida liv utan bestående men.

Ja, detta var en utmärkt dokumentärfilm, påpassligt visad till invigningen av sommarolympiaden i London. Den inte bara bekräftade de allt tätare rapporterna i media om kända idrottares skadeproblem utan överraskade med att visa att det är sju resor värre än man kunde ana. När talangerna redan i tidiga tonår tränar sönder sina kroppar i de målmedvetna försöken att spränga gränserna undrar man var det ska sluta.

Men nu var det egentligen en helt annan sak jag ville kommentera här - en formsak, en petitess i sammanhanget, men som varje gång gör mig lika förbannad där jag sitter i min fåtölj och tittar och lyssnar.

Det är inte första gången jag får lust klappa till vilka de nu är som hjärntvättat filmmakare och tevejournalister till att lägga på en massa larmande musikbakgrunder till dokumentärerna. Antagligen är de menade att dramaturgiskt förstärka upplevelsen, men jag är säker på att det inte bara är i mina öron som de utgör ett fördärv. Dessa billiga ljudpålägg visar endast producenternas misstro mot den egna journalistikens bärkraft och angelägenhetsgrad. De infantiliserar mig som tittare, som antas behöva lite falsk thrillerstämning för att sitta kvar vid apparaten. Det är samma idioti som numera också gör att man inte kan få se en repris av en sportprestation utan att den ska ackompanjeras av musik.

Inte nog med att det är larviga ljudschabloner som tutas i det oändliga. Dessa bidrag till den akustiska nedskräpningen hotar också att dränka delar av intervjuerna. Det är inte bara personer som Stefan Holm med dennes talrytmstörningar, eller personer som talar dialekter, som blir onödigt svåravlyssnade. Även vanligt tal som alltid varierar i volymstyrka blir mindre tillgängligt, inte minst för äldre med minskande diskriminativ förmåga.

Frågan till Folke Rydén kvarstår: Vem tvingade dig att fördärva ett gott journalistiskt arbete, en intressant tevedokumentär, med eländig bakgrundsmusik?



15 kommentarer:

Inre exil sa...

Einar, det är en viktig aspekt du tar upp. Senast i förra veckan stängde vi av en dokumentär för att vi inte stod ut med bakgrundsmusiken.

Första gången jag såg/hörde fenomenet var i Lissabon på 1980-talet. Vi skulle se en film om och med Amália Rodrigues, men satte på tv:n en stund innan. Då sändes ett nyhetsprogram med bakgrundsmusik och vi häpnade. Sa till varandra att något liknande väl inte skulle godtas i vårt land. Tack och lov har så inte heller skett - än. Men det är numera regel i dokumentärer. Och som du vet: hos frisören, tandläkaren, klädbutiken, i bussen, snart sagt också på neonatalavdelningarna där de för tidigt födda kan tänkas behöva anpassa sig till det genuint mänskliga: bakgrundsmusiken, vår räddning undan ledan och tystnaden.

Einar J sa...

Tack, Thomas, för kommentaren! Vi är nog fler än tevemakarna tror som upplever detta ljudmixtrande som enbart störande.
Att sedan såväl tystnaden som den självvalda musikmiljön alltmer blir en dyrbar gåva är ju redan ett faktum.

Anonym sa...

Bra! Tänk att jag har blivit så tillvänjd att jag inte ens reagerar på att det är musik! Jag bara irriterade mig på att jag inte alltid hörde vad de sa, det kanske var bakgrundsljudet som störde talet? För övrigt en mycket bra dokumentär.

Einar J sa...

Visst, Anna, är det bakgrundsljudet som stör hörbarheten!
Det gäller för övrigt inte bara musikbakgrunder utan även sättet att mediera sportsändningarna, där man numera tycks mena att publikljudet är viktigare än kommentatorernas hörbarhet. Det är för mig obegripligt att man med dagens ljudtekniska möjligheter inte bättre kan avväga detta.
Detta blir så mycket besvärligare som att många yngre kommentatorer inte har en diktion som håller för det snabbpratande som bildat skola efter Lennart Hyland.

Klinkmann sa...

Håller med om det som skrivits här, (bakgrunds)musiken i filmer och tv-serier, dokumentärer etc är en ytterst viktig del av den audiovisuella helhetsupplevelsen och värd att begrunda närmare. Frågan vad man sedan menar med bakgrundsmusik är kanske inte alltid så enkel att svara på. Finns ju musik av olika slag i filmers soundtrack, ibland finns musiken s a s utanför handlingen, ibland finns den med inne i handlingen, ibland kan det handla om en känd melodi eller snutt, ibland om ett instrumentalt stycke som i och för sig också kan bygga på en känd melodi, som i den kanadensiska Away From Her med Julie Christie om en kvinna som drabbas av Alzheimer, där Neil Youngs vemodiga sång Harvest Moon finns med både i original och som en serie instrumentala variationer på soundtracket (och det hela fungerar väldigt fint, skapar ett slags stämningsfilter i hela filmen). Ett exempel på motsatsen, hur en känd melodi (i varje fall för mig som åskådare) bidrog till att underminera min filmupplevelse, är användningen av Saties kända Gnossienne Nr 1 i Martin Scorseses Paris-baserade Hugo. Stycket är tydligen tänkt att fungera som ett "autenticitetsskapande" spår i filmen, men blir för mig bara ett exempel på en stereotyp användning av motiv som Paris och det franska. Kanske är det överanvändningen av låten i en rad olika filmer som skapar en sådan mättnadseffekt, se Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Gnossiennes_%28Satie%29

Klinkmann sa...

Vad gäller användningen av klassisk musik i filmsoundtrack är Stanley Kubriks Dr Strangelove svårslagen. Ett element av ironi (bl a) gör att musiken känns både bekant och helt ny på samma gång (som ouvertyren till Rossinis Den tjuvaktiga skatan), ett helt mästerligt sätt att begagna filmmediets inneboende egenskaper. Också bröderna Coen är bra på det där, hur de använder italiensk operamusik i brutala gangsterscener, i t ex Miller's Crossing är något att glädjas åt, om man kan säga så med tanke på det brutala innehållet i filmen.

Einar J sa...

Ja, Sven-Erik, det finns förstås många exempel på välbetänkt användning av musik i film - av kända klassiska verk men också kompositörer som komponerat originalmusik direkt för en film. Det ger naturligtvis ett mervärde, Och det kan som sagt också, på både gott och ont, ge en indirekt kommentar till ett känt musikverks känslolmässiga innehåll.
Ett par exempel som jag själv erinrar mig är även de från Kubrik-filmer. Om jag minns rätt används i "Shining" bl a Bartoks "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta" i ett sammanhang som framhäver det spänningsladdande och kusliga i den musiken. Och de inledande takterna till Strauss´ "Also sprach Zarathustra" är ju numera förknippad med rymdsn genom samme Kubriks användning av den musiken i filmen "2001 - ett rymdäventyr".
Att filmskapare använder sig av musik är fullt i sin ordning om det görs med en medvetenhet om musikens plats i ett specifikt sammanhang. Det jag ville komma åt var ett schabloniserat och estetiskt omotiverat användande av bakgrundsmusik i t ex intervjuer, dokumentärer och sportsammanhang, där jingelliknande skräpljud läggs på för att man tror att det ska vara så, att det alltid på något sätt förhöjer stämningen och lyssnarvärdet. Vilket det inte gör, utan tvärtom fungerar distraherande och gör att man inte fullt ut kan fokusera på innehållet.

Klinkmann sa...

Råkade se slutet av dokumentären när det gick i repris. Den bombastiska musikmattan som ackompanjerade intervjuerna var ju helt förödande, Vangelis i kubik,sys om man säger så.

Klinkmann sa...

Ett exempel på en lyckad användning av en av Saties Gnossienner (nr 4) är Alexander Paynes härliga satir About Schmidt med Jack Nicholson. Stycket smyger sig fint och diskret in i den filmatiska helheten och skapar en känsla av tvetydighet utan att ändå alltför starkt hänvisa tillbaka till ett förment "Satieskt" idiom.

Å andra sidan tycker jag att just en sådan användning, i Yann Tiersens musik till Jean-Pierre Jeunets Amélie, också kan fungera helt bra,kanske för att den filmen också annars är så starkt parafraserande till sin karaktär. Man kunde tro att de två valserna i filmen är skrivna av Satie, så stiltrogna känns de.

Einar J sa...

Jag är inte bekant med den förstnämnda filmen, men det du säger bekräftar min känsla av att Satie är en av de mest använda kompositörerna i filmiska sammanhang, såväl i spelfilm som i dokumentärer, naturfilmer, etc.
Det är i sig intressant, även om det nästan enbart rör sig om hans Gymnopedier och Gnossienner.
Att man inte hittar annan musik (också annan musik av Satie) beror möjligen på att de flesta regissörer och filmare trots allt inte är så bevandrade i klassisk musik som exempelvis Stanley Kubrik var.
Annars kunde de lika gärna välja de för örat lika intagande "Pièces froides", eller varför inte Sarabanderna och Nocturnerna, om de ville ha en lite kärvare och mer komplex harmonik.

Klinkmann sa...

Håller med om det du säger. Den musik av Satie du nämner kunde säkert vara hur användbar som helst i soundtracks (ju mer man lär känna av Saties musik desto mer mångbottnad ter den sig, säger jag utan några som helst anspråk på att vara kännare). Tänker också på hans konstsånger som väl är ett slags pastischer i en operaliknande genre eller kanske är det pseudo-operett?

Apropå Kubricks mästerliga hanterande av musiken i sina filmer kommer jag att tänka på två sinsemellan ganska så olika filmer (som ändå både med viss rätt kan kallas krigsfilmer), nämligen Barry Lyndon och Full Metal Jacket. I båda filmerna är filmmusiken föredömlig på många sätt, inte minst vad gäller effektiviteten i berättande och stämningsskapande. Bör väl finnas någon översiktsartikel om eller vetenskaplig analys av Kubricks filmmusik, borde kolla upp det ...

Klinkmann sa...

Noterade som ett exempel på hur man också i direktsända tv-program kan använda sig av bakgrundsmusik på ett tämligen sofistikerat (eller manipulativt om man så vill) sätt. Vangelis berömda tema till filmen Chariots of Fire (den om de osannolika brittiska segrarna i OS 1924 i Paris) spelas nu upp i samband med segerceremonierna i London (i varje fall i simstadion, har inte kollat hur det är i övriga sporter, men skulle inte förvåna mig om temat finns med överallt i London i de här sammanhangen, det hade ju en prominent roll också vid den spektakulära OS-invigningen).

Einar J sa...

Ja, jag såg också att man använde filmen "Chariots of fire" på ett humoristiskt sätt i invigningsceremonin. Och Vangelis´ syntetiska/elektroniska musik är tydligen stor i en del filmsammanhang och passar säkert utmärkt för ljudsnuttar vid invigningar och andra ceremonier.
Jag har inte fördjupat mig i hans musik, men min fördom är att den är ett skolexempel på det vi skulle kunna kalla "musikmattor", eller "bakgrundsmusik". I mina öron förfärligt tråkig och i bästa fall funktionell som auditivt förstärkande illustration. Kanske den moderna varianten av det som förr var biografpianomusicerande till stumfilm, bara lite mera monotont repetitiv?

Klinkmann sa...

Ett annorlunda sätt att använda en känd låt - Edith Piafs Je ne regrette rien - som bas för musiken på soundtracket är det Hollywood-kompositören Hans Zimmer gör i Christopher Nolans Inception. Han skapar en droneffekt genom att göra musiken extremt långsam. Se http://www.slashfilm.com/hans-zimmer-explains-the-intersection-between-edith-piaf-and-the-inception-score/

Einar J sa...

Jag kände inte alls till denne filmmusiksskapare, så tack för länken!
Onekligen ett intressant experiment, som bland annat illustrerar hur annorlunda en känd melodi kan låta genom drone och förlångsammande av tonsekvensen.