Carmen McRae

 

Det finns utomordentliga jazzvokalister som aldrig når så mycket längre än till den trängre kretsen av jazzälskare. Det är sångare som beundras av kännarna och av sina musikerkolleger betraktas som fullt jämbördiga med den skickligaste instrumentalisten bland dem själva. Men tyvärr - bara i undantagsfall hamnar de på hitlistorna.

En sådan sångerska var Shirley Horn, en annan var Carmen McRae. Båda för övrigt duktiga pianister som inte sällan ackompanjerade sig själva.

I synnerhet Carmen McRae (1920-1994) samlade jag på mig en hel del LP-skivor av en gång när det begav sig. Hennes altröst var djup och lite sträv, kraftfull och övertonsrik. Den vibrerade av musikalitet och tycktes veta det mesta om modulation och fraseringskonst. Jag blev fast från första stund jag hörde henne.

Jag fann häromdagen en av hennes bästa inspelningar utlagd på Youtube. Skivan heter "November girl", och hon sjunger där till Kenny Clarke-Francy Bolands storband, ett europeiskt storband av exceptionell klass med en lysande blandning av musiker från Europa och USA (inklusive många kända). Bandet blev mycket framgångsrikt i skiftet 60-70-tal och några år framöver.

Här finns bland annat "Dear death", en klagosång över en älskad person som dött som får den övergivne att be döden själv om samma öde:

Dear death, please, please don’t keep me from my love
Rude death, so untimely and unwelcome
Open your arms, please open your arms
And lay me by his side.

Det är en sång som närmar sig svärtan i Billie Holidays "Strange fruit". Billie Holiday var McRaes stora inspirationskälla och förebild, och här kan man direkt höra det inflytandet i hennes sätt att frasera. De flesta av sångerna på det här albumet var nya och komponerade av några av bandmedlemmarna. Ett unikt och mycket lyckat samarbete blev det.

För den som både vill se och höra Carmen McRae i en ballad till enbart pianoackompanjemang rekommenderar jag varmt den gamla Cole Porter-låten "Miss Otis regrets she´s unable to lunch today". Tala om musikalisk gestaltning av en lika sorglig som brutal historia! Se och hör här.

Sanning på kvist

 

Alla dessa åsikter om allt och alla!

Åsikter och diskussion. Vem kan inte plötsligt bli innerligt trött både på sig själv och andra. Birger Sjöberg blev det också, och han var en luttrad själ med en begåvning att klä ledan i ord. Dikten "Sanning på kvist" hör till dem som publicerades i "Syntaxupproret", Staffan Larssons urval av Birger Sjöbergs dikter (Fib:s lyrikklubb, 1955).

Den granna varelsen på kvist, snabbt uppflaxande och lika snabbt bortflugen och ersatt av en annan, den kanske vi känner igen som de åsikter eller åsiktsproducenter som bekymmerslöst virvlar runt i opinionsvindarna och avlöser varandra, ständigt parata med dagsens sanning.

Men dikten kan också ge anledning att fundera över vad åsikter egentligen är i förhållande till (längtan efter) det som djupare besett äger något av sanningsvärde.

Sanning på kvist

Mänskoåsikt, tassel, fladder...
Fly, förbi, vänd om!
Fasta händer, som rinna,
gå i luft, försvinna.

Dagens heder heter heder,
morgondag
kommer annat slag.
Sanning sitter gul på kvist
med runda ögon och ler.
Flyger upp - en annan sanning
slår sig ner.
Den har blåa fjädrar sköna,
den har ögon gröna.

Nu de skjuta eld och flamma.
Sanning! Ditt namn:
"Ett och detsamma!"

Kom, flyg i min famn.

Höstanemoner

 

Birger Sjöberg är en diktare som jag tycker alltför sällan uppmärksammas. "Fridas bok" med dess lurigt idylliserande visor är naturligtvis fortfarande kända och älskade av många, men inte heller de sjungs så ofta nuförtiden. Kanske för att de flesta melodierna är ovanligt krävande med deras stora omfång och deras med texten så känsliga kongenialitet.

Själv minns jag hur jag som gymnasist första gången på allvar upptäckte Sjöbergs diktning och fann en för den åldern passande poesi i de mer beskt satiriska dikter som finns i "Kriser och kransar". Ur den långa dikten "Konferensman" har jag under tradiga möten mer än en gång senare i livet velat citera:

Jag tänkte ropa: "Upptag till behandling
punkt nollettusen-ingenting idag!
Den lyder så: Vad anses Herren mena?

Jag fick av litteraturläraren veta att Sjöberg inspirerats till denna dikt av ett fotoreportage från det världskyrkomöte som ärkebiskop Nathan Söderblom stod värd för i Stockholm 1925. Mot bakgrund av första världskrigets fasor ville Sjöberg i den diktade rollen av enkel tillrest landsortspräst ifrågasätta konfererandets meningsfullhet. Dikten fortsätter:

Ty i det huvud jag har med på resan,
där har jag packat alla tidens fasor.
- - -
Jag tänkte ryta: "Upptag till behandling
mitt nödspörsmål!"

Då sade sekreterarn stilla så:
"En enkel lunch serveras klockan två!"

Att det där slog an strängar i det ungdomliga världssamvetet är inte konstigt. Fortfarande läser jag "Kriser och kransar" med stor behållning, men inser också att "drömmeriidkaren" Sjöbergs begåvning inte är mindre i visorna till Frida.

Framför allt varje sensommar, när höst i luften börjar anas, tonar den underbara visan om hur Frida sörjer sommaren upp inom mig:

Skall Frida gråta för att sommarn dött,
för att den fällde snart sin granna blomma?
Skall sorgen färga Fridas öga rött?
Det är väl bra att höstens dag fått komma.

Nog faller blomblad rikligen i dessa dagar, men än är sommarn inte död. Sent i augusti finns fortfarande sensommarblommor i rabatterna. En del har namn som introducerar nästa årstid: höstöga, höstaster, höstanemon. Den sistnämnda, oerhört vacker i all sin enkelhet, stannade jag till inför igår. Hörde bina surra, nynnade Sjöbergs visa och tog ett foto med mobilen.


Foto: EJ. (Höstanemon i Botaniska trädgården, Uppsala)

PS. Mikael Samuelsson sjunger "Frida sörjer sommaren" på Spotify här.

Breivik dömd

Domen mot Anders Behring Breivik i Oslo igår var naturligtvis den enda rimliga. Jag tänker nu inte i första hand på antalet år i fängelse (21 år med möjlig/trolig förlängning), utan att det blev just fängelse och att han därmed döms som tillräknelig och fullt ansvarig för sina handlingar. Något som för övrigt Breivik själv visat sig mest angelägen om i den process som förevarit.

I gårdagens DN argumenterar Torbjörn Tännsjö för en ståndpunkt som står i samklang med domen, dvs. en som utgår från att Breiviks handlande kan te sig begripligt utifrån en "felaktig världsbild", att det kan finnas en logik i att försöka förhindra vår civilisations undergång om man som han uppfattar att "multikulturalism" och islamism utgör ett dödligt hot mot densamma. På så sätt ter han sig inte psykiskt sjuk, utan fullt möjlig att följa i sin "idealism", somTännsjö med ett neutralt ord väljer att kalla det.

Jag resonerade för ett år sedan (här) på ett delvis besläktat sätt även om jag likafullt betecknade honom som en "galning" (n.b. inte psykiskt sjuk) med en extremistisk ideologi som han på fanatikers vis tagit som livsuppgift att på egen hand och med våld omsätta i handling. Här finns som jag ser det den springande punkten: en våldsideologi kopplad till världsbilden, hur den senare nu än ser ut. Och trots att jag i stort är överens menar jag att Tännsjös resonemang brister i sista ledet, det som vill göra troligt att vi alla, om vi fångas i samma slags föreställningsvärld, om "rätt" förutsättningar föreligger, skulle kunna löpa linan ut och göra det som Breivik gjorde. Alltså begå massmord ansikte mot ansikte med försvarslösa ungdomar på sommarläger. Militärer lär sig döda, säger Tännsjö och det är sant. Men hur ser egentligen de förutsättningar ut som kan få oss att göra något som liknar det som Breivik gjort?

Även om jag i ideologiskt vanvett skulle lyckas definiera dessa ungdomar inte bara som ideologiska motståndare utan som presumtiva "fiender" i ett tänkt inbördeskrig, är steget bra långt till ett rättfärdigande av kallblodigt mördande på individualistisk basis innan det kriget brutit ut. Logiken säger mig visserligen att dessa ungdomar i framtiden kommer att politiskt bekämpa de ideal som jag kämpar för, men de utgör inget fysiskt hot, varken mot mig själv eller mot andra med motsatta ideologiska värderingar. Så var finns motivet till dödandet?

Om Breiviks motiv till dödandet av dessa ungdomar skulle vara att uppnå ett rationellt politiskt mål, så innebär det en så pass grav missbedömning av medel och mål att man förstår dem som söker sig till individualpsykologiska förklaringar. Så sett är Breivik en knäppgök, sannolikt inte alls psykotisk men en narcissistisk knäppgök som kan misstänkas söka ryktbarhet som ensam, martyrisk "krigare". Därmed presenterar han sig som en patetisk spegelbild av de islamistiska terrorister som han säger sig vilja bekämpa. Ytterst få av dem som helt eller delvis delar hans världsbild vore beredda att massmörda sina egna medborgare. Varför? Helt enkelt därför att - för att låna Tännsjös terminologi  - de "rätta" betingelserna för en sådan våldsutövning inte föreligger. Helt enkelt därför att det vore kontraproduktivt.

Endast den som primärt fascineras av våldet som medel för revolutionerande förändring kan förledas till en logik av Breiviks typ. Det talar för att ideologier inte alltid är att leka med. De kan nämligen - vid de "rätta" personliga betingelserna - bistå med den perverterade "logik" som undanröjer varje tvivel och resulterar i fanatismens slutgiltiga lösningar. Islamistiska självmordsbombare intalas att de i ett kommande liv kommer att belönas med sällheten i ett harem av unga kvinnor. Vad föresvävade Breivik som belöning? Ryktbarhet som monstrum? En hjältegloria bland ett fåtal militanta extremister, ett gäng inbilska korsriddare av den narcissistiska skepnaden?

Levande eller döda?

En vän tipsade mig om en roman som han trodde jag skulle gilla. Han hade rätt, den var originell och mycket läsvärd. Författarens namn, Simon Vestdijk, tycktes mig vagt bekant, men inte så att jag hade läst något av honom förut.

"Kyparen och de levande" är en av mycket få till svenska översatta böcker av denne produktive nederländske författare som förutom romaner även skrev noveller, poesi och inte minst en stor mängd essäer om litteratur, musik, konst och religion. Vad jag förstått fanns han en gång med i spekulationerna kring Nobelpriset. Han dog 1971, 72 år gammal.

"Kyparen och de levande" skrevs på 40-talet och är inte alldeles lätt att karakterisera i några få ord. Man kan vid läsningen få associationer till Kafka, eller till absurdister som Beckett, eller varför inte till det som senare betecknats som magisk realism. Berättelsens realism vacklar med personernas egen vacklan inför möjligheten att tolka händelseutvecklingen som dröm eller verklighet, undergrävs av de surrealistiska scenförändringar som aldrig får någon tillfredsställande förklaring.

Tolv människor, hyresgäster i samma fastighet i en holländsk stad, hämtas plötsligt och utan anledning av av polis och förs bort i en turistbuss. Det är bland annat en skådespelare, en journalist, en familj med en ung pojke, en gammal kyrkoherde, en lärarinna, en skohandlare och en tandläkare och dennes halvt hemliga älskarinna. Omedelbart börjar deras strävan att sinsemellan göra begripligt vad som händer. Är huset utsatt för brand eller annan fara? Inga besked. Omedelbart börjar de också vädja till polismännen med olika slags ursäkter för att få gå fria. Utan resultat.

Eftersom de transporteras till något som liknar en gigantisk biografsalong kanske det endast är ett reklamtrick för någon ny filmproduktion? Står skådespelaren kanske i maskopi med ansvariga och behagar skämta med dem? Hysterisk munterhet blandas med krypande obehag. De stöter på andra grupper av människor som också tycks vara utsatta på liknande sätt, men de är förhindrade att kontakta dem. Från salongen lotsas de vidare genom en dörr och påbörjar sedan en lång labyrintisk vandring i olika korridorsystem där de ibland befinner sig i trånga mörka kammare och ibland i stora salar eller på öppna platser. Högtalarröster ger ibland förhållningsorder, hotfullt varnande eller lugnande, men utan att något blir klarlagt om vadan och varthän.

Under huvuddelen av berättelsen befinner sig sällskapet i en väntsal på en järnvägsstation med ett flertal perronger och med tåg och passagerargrupper som larmande omgivning. Där finns också några kypare under sträng uppsikt av en sällsynt motbjudande överkypare. Särskilt en av kyparna tar sig an gruppen och är ständigt beredd att skänka i vin från sin blåemaljerade kanna. Inte heller han kan dock bestå dem med några avgörande upplysningar om var de befinner sig, om de är levande eller döda, om de drömmer alltsammans eller rentav är utsatta för det som kan anas som Yttersta domen.

Genom resonemangen i gruppen utmejslas de olika karaktärerna. På något sätt måste var och en ta ställning till vad som sker. Vad gör troligt att de står inför Yttersta domen? Vad säger kyrkoherden? Vad menar den som har sin katolska tro och den som ständigt tvivlar? Vad finns att rapportera för journalisten i allt detta som nu artar sig till en biktsituation där var och en får redogöra för stora och små synder?

Det bör sägas att detta är en mycket roande läsning, inte minst för den som kan sin bibel och är hyggligt bekant med de teologiska frågorna om död, uppståndelse och yttersta dom. Vestdijk är lika kunnig som respektlös inför dessa frågor. Den yttersta frågan gäller här om man får förbanna Gud eller ej, om frestelsen att göra detta kan motstås med tanke på den djävulskap som inte minst uppenbaras för gruppen i den tortyrkammare, det bloddrypande inferno där Överkyparen tronar över monstren i egenskap av den Överdjävul han i själva verket är. Skildringen eskalerar här till surrealism i sann Hieronymus Bosch-anda, dock hela tiden med bibehållen realism i gruppens samtal och reflektioner.

Vem är då denne kypare med den blåemaljerade kannan? En frälsargestalt, visar det sig, en hjälpare som vid återfärden konstaterar att gruppen fördömts men benådats att leva vidare:

I väntsalen i natt sa jag er:människan har utan minsta tvivel rätt att förbanna Gud - inte endast för att hon kan få tala rent ut och för att man inte kan förhindra en mänsklig tanke, utan därför att det finns all orsak därtill. Av denna rätt har ni inte gjort bruk, ingen av er. Det är det enda. Ni har lärt lite kärlek och fördragsamhet av varandra, ni har bistått varandra och inte dömt varandra alltför hårt - men detta, detta är det enda.

Tillägas bör att boken kom ut på svenska 1966 i utmärkt översättning av Sonja Pleijel.

Palimpsest i sten

Jag skrev häromsistens om kyrkogårdsvandringar och de reflektioner de kan ge upphov till. Torstuna kyrkogård, en av många som på landsbygden omringar själva kyrkan, besökte jag i veckan. Strosade runt med hunden i koppel under en skön augustisol. Kyrktornet krönt av ett guldglänsande kors. Aningar av höst i luften. Skator men inga människor i närheten.

Kom till ett hörn där en samling gamla gravstenar lutats mot stenmuren. Utrangerade, eller vad nu den administrativa benämningen kan vara. Knappt läsbara eller inte alls. Fläckade av ålder, väder och vind. På sitt sätt mer vördnadsbjudande än de andra.

Namn som ohjälpligt skattat åt förgängelsen, trots tidigare inristningar i sten. Nu sten i väntan på putsning och återanvändning av dem som inte har något emot att sälla sig till ett kretslopp också på detta sätt.

Foto: EJ.



Leb wohl!

Bland Gustav Mahlers symfonier har den andra och den nionde för min del alltid framstått som briljanterna bland ädelstenarna. Extasen bortom tid och rum i tvåan ("Bereite dich zu leben!") har i nian ett resignerat motstycke, framför allt i den sista satsens gripande slut, det som kallats ett avsked till livet. Det sångbara fallande motivet, de två tonerna som utgör grundmaterialet i denna symfoni, är ett textlöst leb wohl, eller med Leonard Bernsteins ord "a farewell to the world of action, the urban, the cosmopolitan life - the cocktail party, the marketplace, the raucous careers and careenings of success, of loud, hollow laughter." En del har velat gå längre än så och tolkat det som ett farväl till jordiskt liv i stort, men det tror jag inte på. Mahler var snarare existentialist än domedagsprofet. Bernstein har rätt, även om man givetvis inte får glömma att Mahler innan han kommer till sista satsens slut och den knappt hörbara utandningen också skildrat livets kontrastfyllda sidor, här och var med utnyttjande av musik av det mer vulgära slaget.

På det personliga planet var Mahler vid tiden för den nionde symfonin visserligen hårt prövad av livet genom bland annat äldsta dotterns död och egen hjärtsjukdom. Men att han själv ännu inte tänkte dö vittnar tydligt påbörjandet av den tionde symfonin om. "Das Lied von der Erde", även det ett sent verk, andas också avsked i sista satsens elegiskt borttonande "ewig, ewig, ewig", men där talar texten om jordens blomning i en ny vår och evigt blå fjärran horisonter. Dualismen liv-död är helt enkelt ett genomgående tema för denne den kanske siste store symfonikern.

En ny inspelning, en liveupptagning från ett konsertillfälle i München i december förra året, kom häromdagen med posten och jag har än en gång lyssnat till de välkända tongångarna. Bernhard Haitink väntar jag mig alltid mycket av, ända sen han i mitten på 80-talet gjorde några fenomenala inspelningar av Anton Bruckners symfonier med Concertgebouw-orkestern. Särskilt hans tolkning av Bruckners åttonde symfoni har jag sen dess haft som måttstock för hur den symfonin ska låta.

Tiden går fort. Haitink är redan en bit över åttio, fortfarande still going strong men "mänskligt att döma" (som det försiktigtvis brukar heta) inte med så lång tid kvar på pulten. Här gör han som vanligt ett gott arbete, i detta fall med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, och jag hör en välljudande, rask och spänstig tolkning utan överdrifter. Det finns naturligtvis ett flertal goda inspelningar av detta verk, några av dem säkert ännu mer berörande än denna. Men den här är bra nog, och jag gillar särskilt de häftiga riffliknande blåsinsatserna i rondo-burlesk-satsen och den varma brusande stråkklangen i sista satsen.

Mahler fick aldrig själv höra sin nia uppförd. Esa Pekka Salonen har påpekat att dirigenten Mahler alltid var beredd till justeringar av det som kompositören Mahler åstadkom under sommarledighetens komponerande i Dolomiterna. Han ville nå största möjliga klarhet och var alltid beredd att ändra sig i samband med repetitionerna. Detta kunde aldrig ske med nionde symfonin, och Salonen tänker sig att vissa delar av till exempel rondot säkert skulle ha blivit föremål för vissa justeringar. I den komplexa polyfona struktur som det är fråga om låter det inte osannolikt, men jag tror nog att frågan om klarheten mer är en utmaning för Mahlers kolleger på dirigentpulten än ett problem för lyssnaren.

Jag har de senaste dagarna plockat fram mina andra inspelningar av nian också, och särskilt lyssnat till den virtuosa rondo-satsens glansfulla kontrapunktik. Mahler gav en tydlig anvisning om hur den satsen ska spelas: sehr trotzig. Han tjuvade en del från samtida populärmusik, och här dyker även fragment av både Radetzkymarschen och Glada Änkan upp i gycklande former. Men i satsens mittdel, mitt i alla dessa sinnrikt ordnade ljudkollisioner, öppnar sig en glänta av bitterljuv andhämtning av det där slaget som hos Mahler är förknippad med tillbakablickar på en oskuldsfull barndomsvärld. Den lämnas dock som vanligt aldrig helt ifred. Idyllen plockas isär och burlesken drivs på nytt till en kulmen. Det är kraftfull och spännande musik, som också tar med sig ett tema från mittdelen till det avslutande adagiots mäktiga stegringar och småningom sinande flöde.

Jag kan konstatera att skillnaderna vad gäller just rondot mellan å ena sidan Haitink och å den andra Otto Klemperer (Philharmonia Orchestra) och Carlo Maria Giulini (Chicago Symphony Orchestra) - två av mina äldre favoritinspelningar - framför allt gäller tempi. Haitink är i likhet med till exempel Claudio Abbado (Berliner Philharmoniker) och Daniel Barenboim (Staatskapelle Berlin) snabbare i sina inspelningar, som är av färskare datum. Vilket i vissa passager kan vara till men för just klarheten. Även om musikerna i dessa topporkestrar bemästrar snart sagt vilka svårigheter som helst, är virtuositeten inte den enda faktorn för ett övertygande resultat. Jag föredrar i det här fallet de äldre mästarnas mer modesta tempi.

Mahlers sena verk är ingen livströtthetens musik. Visst, livets mörka och absurda sidor har sin givna plats, men de kompletteras med både sarkastiskt trots och vemodig resignation. Den stora konstens närmande till intighet, död och allsköns djävulskap resulterar inte sällan i stegrad livskänsla och öppnar som hos Mahler även de gläntor av ljus och skönhet som också är en del av tillvaron. I grund och botten är Mahlers musik, inklusive nionde symfonin, åtminstone i min öron på så sätt livsbejakande, alla hans tänkbara dödsaningar till trots.

Bereite dich zu leben! Sehr trotzig! Leb wohl!

Två ord i skogen

Jag går i skogen, en skog jag aldrig gått i förr. Kommer till en plats där två ord genast sätter sig rakt upp i medvetandet. Det ena är mossbelupen, det andra omgärdad.

I gläntan kliver jag omkring i sly och ormbunkar på det som en gång var vältrampad mark, en boplats där några gamla tegelpannor under multnade löv och kvistar krasar till under mina steg. Jag lyfter blicken och ser den gamla stengärsgården, mossbelupen. Välkommen vackra, tvetydiga ord!

Jag följer den låga, delvis raserade muren med blicken och ser hur trädens fallna grenar, mossbelupna, på sina ställen omfamnar den.

Här levde människor och kreatur för längesen, omgärdade - välkommen vackra, tvetydiga ord! - av detta mödosamt uppbyggda hägn. Av huset intet kvar, eller möjligen några få i jorden sjunkna rester. Solen värmer mossan. Hallonen mognar.

Foto: EJ. (Bilderna klickbara!)



Min båt är så liten

Det fanns i min barndom en sång som sjöngs i söndagsskolan och vars första strof löd: "Min båt är så liten och havet så stort". I de fortsatta raderna försäkrades jag att man trots detta förhållande kunde känna sig trygg, ty när Jesus själv styr båten "då går det så bra på resan till himmelens land". Jag har för mig att den sjöngs som en så kallad teckensång, det vill säga med gester som med kupade händer visade den lilla båtens litenhet och med vitt utsträckta armar det stora havets överväldigande storlek.

Den första strofens enkla sanning har var och en upplevt som befunnit sig ute på havet med öppna horisonter runtom. Även en relativt stor båt kan där kännas mycket liten. Några av oss har vid sådana tillfällen kanske inte endast erfarit en viss bävan utan även snuddat vid det  som Freud i en brevväxling med den franske författaren Romain Rolland talade om som "den oceaniska känslan", en känsla inte främst av litenhet utan av mystisk enhet med alltet, av jaggränsernas utplåning och uppgåendet i något större och övergripande, kort sagt en känsla som brukar hänföras till den andliga sfären och som Freud själv bekände sitt främlingsskap inför. Han var som bekant ateist och såg dessa oceaniska upplevelser som en form av kontakt med infantila tillstånd före jagets stabila avgränsning. Och behovet av Gud fader och Sonen i all den otrygghet som det så småningom avgränsade och utsatta jaget upplever, betraktade han som projektioner av likaledes barnsliga behov av tillitsfullt föräldraskap.

Själv kan jag inte vittna om några oceaniska upplevelser av specifik och avgörande art, men anar ändå vad dessa tillstånd handlar om, eftersom de har med både existentiell svindel inför tillvarons gåtor och möjligen också med kreativitetens källor att göra. Det är betecknande att det som i modern psykologi med ett par sinsemellan lite olikartade begrepp kallas för "flow" respektive "mindfulness" har med en mer medveten koncentration och måliriktad aktivitet att göra. Som redan omvandlade till hälsofrämjande tekniska hjälpmedel kommer de ännu mindre åt det oåtkomliga än det som det freudianska begreppet försöker förstå. Gemensamt för dem alla är dock att jagfokuseringen elimineras och upplevelsen av passerande tid försvagas eller försvinner så att nuet tar överhanden.

I Palazzo Grassi i Venedig visades 1991 en utställning kallad Icelti som jag sent kommer att glömma. Det var under Pontus Hulténs tid där, och han hade lyckats samla ett stort antal mycket vackra gamla keltiska föremål. Placerade i belysta glasmontrar i mörka rum framstod de som oändligt praktfulla. Särskilt en monter högg omedelbart tag i mig som ett rent underverk av skönhet. Där låg ett föremål i rent guld, en valnötsformad båt med hög mast och plats för nio roddare och en styrman. Guldet, litenheten (ungefär en karamellskåls storlek), bräckligheten och den i all enkelhet närmast förstummande skönheten gjorde att jag endast motvilligt lämnade rummet. Jag minns inte exakt mina omedelbara tankar, men nog tänkte jag då och har många gånger sedan dess tänkt på det stora havet, roddarnas sång, båtens litenhet och människans litenhet. Men även på människans storhet, inte minst i de kreativa ögonblicken.

Jag fick med mig en liten affisch från utställningen där båten är fotograferad på ett ännu bättre sätt än på bilden ovan. På nätet ser jag att Broighter ship, som föremålet benämns, finns på Irlands Nationalmuseum i Dublin. Alltsedan det där museibesöket i Venedig har den gyllene båten hängt på någon av mina rumsväggar, alltsedan dess inspirerat mig till reflektioner liknande dem här och nu.

Brittens War Requiem

Storbritannien har bidragit till den moderna musikhistorien med flera goda tonsättare, men likväl nästan ingen som fått status av riktigt stor. Jag ska inte räkna upp namn, bara nämna att jag själv är enig med de flesta om att Benjamin Britten (1913-1976) framstår som den främste från 1900-talet, och att jag dessutom på senare år funnit en favorit i William Walton (1902-1983). Från renässansen finns naturligtvis riktigt stora engelska tonsättarnamn, men därefter är det förunderligt glest med profiler fram till slutet av 1800-talet. Georg Friedrich Händel från barockeran är det lysande undantaget. Även om Händel ursprungligen var tysk var han ändå genom huvuddelen av sitt liv och sin verksamhet naturaliserad engelsman.

Min första stora upplevelse av Brittens musik var ett par verk för solosång och stråkorkester: "Les Illuminations" (till texter av Rimbaud), op. 18, och framför allt "Serenade for tenor, horn and string orchestra" (till texter av Tennyson, Keats, Blake m fl), op. 31. Cellosviterna och "A ceremony of carols" hör också till mina tidiga bekantskaper, och bland operorna lite senare "The Death in Venice". Britten var all round i sitt komponerande; praktiskt taget alla genrer är representerade i hans opuslista, där ett stort sångligt inslag med verk för för solister och för kör eller båda i kombination ingår.

En nyutgåva av hans "War Requiem", op. 66, femtio år efter premiären, har gett mig chansen att närmare bekanta mig med detta hans kanske mest berömda verk. Jämte några av hans många operor är det nog War Requiem som kommer att leva längst. Denna dödsmässa komponerades, om än ej för liturgiskt bruk, för katedralen i Coventry, till själva invigningen av det nybygge som restes intill ruinen av den medeltida katedral som tyskarna bombade sönder och samman under andra världskriget.

Britten fick en beställning med frihet att antingen skapa ett sakralt verk eller ett oratorium av mer sekulär art. Han valde ett mellanting, där mässans latinska texter interfolieras av tonsatta dikter av poeten Wilfred Owen, en poet som gått till den brittiska litteraturhistorien som just krigspoet och som själv stupade i första världskriget en vecka innan vapenvilan, endast 25 år gammal. Britten var övertygad pacifist och Owens oförtäckta beskrivning av krigets vanvett passade honom väl. Dikterna tonsattes som solosånger för tenor, baryton och sopran och fungerar stundtals som ironiska kommentarer till de traditionella mässtexterna, inklusive dödsmässans inslag om vredens dag, den yttersta domen och bönerna om nåd och frid.

War Requiem blev en stor framgång och ett av efterkrigstidens mest populära klassiska verk i Storbritannien. Det är lätt att förstå eftersom modernismen i tonspråket är modererat och klassiskt anstruket. Körpartierna kan ibland påminna om Carl Orffs "Carmina Burana" och solosångerna är melodiska och uttrycksfulla. Stravinskij lär ha avfärdat verket som sentimentalt, men det behöver man givetvis inte bry sig om.

Den här liveinspelningen med London Symphony Orchestra under ledning av Gianandrea Noseda är på allt sätt förnämlig. Jag har inga jämförelser att göra, vill bara säga att det inte bara är kören och orkestern som övertygar. Så gör även solisterna, som förutom två av Storbrittaniens främsta manliga sångare även presenterar en amerikansk sopran, Sabina Cvilak, som imponerar stort i sina dramatiska uppgifter.

I dessa dagar av rapporter om grymmaste människoslakt i Syrien kan ett verk som detta stämma till eftertanke kring både historia och samtid. Man behöver inte bli pacifist för att ta till sig sorgen och vreden i pacifistens Brittens sång till soldaten Owens diktrader i en av den senares mest kända dikter:

What passing-bells for those who die as cattle?
Only the monstruous anger of the guns.
Only the stuttering rifles´ rapid rattle
Can patter out their hasty orisons.
No mockeries for them from prayers or bells,
Nor any voice of mourning save the choirs,
The shrill, demented choirs of wailing shells;
And bugles calling them from sad shires.

Liten ordlista: passing-bells = själaringning; orison = bön (åld.); bugle = jakthorn; shire = grevskap

Ett smakprov från en klassisk inspelning med tonsättaren själv finns på Youtube här.

Medaljens och den förbannade bakgrundsmusikens pris

Jag såg igår en intressant dokumentär i STV om elitidrottens pris. Folke Rydén stod för ett gott journalistiskt arbete, en berättelse om de fysiska och psykiska kostnader som en karriär på elitnivå inneburit och fortfarande innebär för några av våra mest kända friidrottstjärnor, bland dem Carolina Klüft, Susanna Kallur och Christian Olsson. De kom själva till tals tillsammans med tränare, forskare och idrottsläkare.

Det var för oss vanliga dödliga en smått ofattbar verklighet som skildrades, med "arbetsskador" som i vilken annan verksamhet som helst skulle föranleda skandalrubriker. Skillnaden här består i att "arbetarna" själva frivilligt underkastar sig och finner njutning i den smärtsamma träningen, lycka i att spränga personliga gränser och slutligen vittnar om att det hela trots allt "var värt det". De belöningar som framgångsrik sportutövning kan erbjuda verkar vara långt viktigare än den personliga hälsan och utsikterna till ett framtida liv utan bestående men.

Ja, detta var en utmärkt dokumentärfilm, påpassligt visad till invigningen av sommarolympiaden i London. Den inte bara bekräftade de allt tätare rapporterna i media om kända idrottares skadeproblem utan överraskade med att visa att det är sju resor värre än man kunde ana. När talangerna redan i tidiga tonår tränar sönder sina kroppar i de målmedvetna försöken att spränga gränserna undrar man var det ska sluta.

Men nu var det egentligen en helt annan sak jag ville kommentera här - en formsak, en petitess i sammanhanget, men som varje gång gör mig lika förbannad där jag sitter i min fåtölj och tittar och lyssnar.

Det är inte första gången jag får lust klappa till vilka de nu är som hjärntvättat filmmakare och tevejournalister till att lägga på en massa larmande musikbakgrunder till dokumentärerna. Antagligen är de menade att dramaturgiskt förstärka upplevelsen, men jag är säker på att det inte bara är i mina öron som de utgör ett fördärv. Dessa billiga ljudpålägg visar endast producenternas misstro mot den egna journalistikens bärkraft och angelägenhetsgrad. De infantiliserar mig som tittare, som antas behöva lite falsk thrillerstämning för att sitta kvar vid apparaten. Det är samma idioti som numera också gör att man inte kan få se en repris av en sportprestation utan att den ska ackompanjeras av musik.

Inte nog med att det är larviga ljudschabloner som tutas i det oändliga. Dessa bidrag till den akustiska nedskräpningen hotar också att dränka delar av intervjuerna. Det är inte bara personer som Stefan Holm med dennes talrytmstörningar, eller personer som talar dialekter, som blir onödigt svåravlyssnade. Även vanligt tal som alltid varierar i volymstyrka blir mindre tillgängligt, inte minst för äldre med minskande diskriminativ förmåga.

Frågan till Folke Rydén kvarstår: Vem tvingade dig att fördärva ett gott journalistiskt arbete, en intressant tevedokumentär, med eländig bakgrundsmusik?

Fem haikuer till sommarvistet

Flugsurr mot rutan,

drömmen skingrad av ljuset

Sängen snart bäddad

En tallrik filmjölk

Dörren öppen för vädring

Skogsrandens mörker

 

Regnvåt farstutrapp

Segelflyg över fälten

Snigeln i gräset

Lågt över marken

en fjärils dansande flykt

Molnen drar undan

Knastrande grusgång

Vinden går i gardinen

Virvlande aning

Foto: EJ.

Veteåkern

De flesta av oss älskar sommardagar vid ett vatten. Hav, sjö, flod eller å. Eller varför inte en porlande bäck. Ja, somliga gräver en grop på tomten för att åstadkomma en liten damm för näckrosor, grodor och kanske någon nyttig karpfisk. Swimmingpoolen hör däremot inte hit; det vattnet är för ensidigt funktionellt. Det vatten jag syftar på är vatten att bara finnas vid, att söka ro vid, att vandra längs stränderna vid. Vatten att ro över mot fiskeställen eller att färdas över mot öppna horisonter. Och är det badbart så är det naturen själv som bjudit in.

Allt detta är närmast självklart. I frånvaron av blånande fjärdar eller stilla insjövatten får man hålla till godo med slättlandets böljande åkertegar. Men både stadsbon och den som bott vid en landsväg i hela sitt liv kanske förbiser hur vackra dessa åkrar är, hur stämningsskapande öppna landskap mot en mörknande skogsrand kan vara. I juli står vetet skördemoget och fler borde uppmärksamma skönhetsvärdet, särskilt en sommarkväll när ljuset trollar med ögat och metaforer om vatten automatiskt inställer sig.

Andrej Tarkovskij, den store ryske filmregissören, verkar ha varit besatt av vattnet och dess hypnotiska verkan. Inte för inte filmade han med liknande effekter långa sekvenser med vindens rörelser i sädesfält. Det kan tyckas märkligt, men just dessa scener av böljande sädesfält, och jag är osäker på till vilken eller vilka av hans filmer jag ska hänvisa, tillhör dem som jag minns tydligast så här många år efter det att jag såg dem.

Foto: EJ.

"When I am laid in earth"

Uppsala Gamla Kyrkogård är en stor och vacker plats, belägen mitt i stan och i nära anslutning till andra rofyllda grönområden. Jag besöker den ofta, har en grav att sköta och passerar den också i sällskap med hunden på väg till Engelska parken eller Botaniska trädgården.

Att läsa gravstenar utgör en väsentlig del av lockelsen med kyrkogårdar. Fantasin sätts i rörelse och den stora variationen ger anledning till hur många besök som helst. Här finns gamla lavbetäckta, knappt avläsbara stenar och nya, skinande blanka med guldet som eldskrift mot den svarta stenen. Här finns veritabla monument med porträtt i stenrelief, och andra med små statyer av änglar eller vaktande muser. Och här finns förstås också enkla stenar med endast namn och årtal för födelse och död.

Namnet ristat i sten, oftast givet tillsammans med livstidsmåttet, möjliggör mötet med åtminstone illusionen av något påtagligt efter den som dött och jordbegravts. En minneslund, som den i den moderna delen, understryker däremot frånvaron i både tid och rum, visar att vem som lämnat oss bara kan bevaras i minnet av dem som ännu har ett minne att bevara något i.

Många stenar visar att den namngivna gravplatsen riktar sig till ett kollektivt minne, nämligen genom att även titel eller verksamhetsområde anges, och i vissa fall även en kortfattad text som säger något om den avlidnes livsåskådning. På så vis blir kyrkogården en kulturhistorisk plats, en plats där fåfängan tillsammans med hoppet om uppskjuten glömska, eller hoppet om evigt liv bortom den grav som de efterlevande vårdar och blomstersmyckar, lever och frodas.

Ta detta med yrkesbeteckningar från förr som inte längre används. Jag har roat mig med att anteckna några av dem bara för att de väcker så många tankar. Det är inte alltid de akademiska och högt ärebetygade personerna man helst stannar till inför - häradshöfdingen, professorn i det eller det, hovpredikanten, chefredaktören eller bankdirektören. En del av dem har dubbel bestämning: juris professorn och utrikesministern, majoren och riddaren, akademiräntmästaren och friherren. Nej, här finns andra som också till eftervärlden ville meddela att man var småskollärare, sömmerska, fabrikör, fanjunkare, maskinist eller helt enkelt gårdsägare eller fru. Och så de noga markerade distinktionerna i verksamheter som inte längre finns eller som döpts om med andra beteckningar: förste banmästare, vagnmästare, vågmästare (och jag tänker genast på Joseph Roths fina roman "Den falska vikten"!), stationsinspektor, manufakturhandlande, jernkramhandlande, sanatorieläkare, boktryckare, köpman, kronofogde, postkontrollör. Lite lustigt är att på en gravsten läsa den noggrannhet som betonar att verksamheten är förbi: f.d. hemmansägaren, f.d. landshövdingen.

För genusstudenten finns också en del att bita i. Kyrkovärden och dess maka. Docenten och hans hustru. Prostinnan. Eller det enkla fru, men aldrig herr. På en sten läser jag sjuksköterskorna följt av namnen på två systrar. På en annan, äldre: 3ne systrars graf, varunder en hänvisning till Mattei Ev. Kap.5.v.6 är ingraverad (som i den gamla översättningen lyder: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade").

I den nyare delen kyrkogården kan man notera att detta med titlar och yrken alltmer försvinner. Vi kommer knappast att i framtiden kunna se stenar där livsstilscoachen, nagelskulptören, fondmäklaren, gyminstruktören, parkeringsvakten eller jur.dr. och politiskt sakkunniga fru Sohlstrååhle ligger begravda. Ofta numera bara familjen följt av efternamnet, ibland även det mer intima vår älskade.

En av de vackraste melodier jag vet har också en enkel och rättfram text som ofta ljuder inom mig på dessa strövtåg på kyrkogården. Det är Didos klagan i Henry Purcells enaktsopera "Dido and Aeneas": "When I am laid in earth, may my wrongs create no troubles in thy breast, remember me, remember me, but ah, forget my fate". Barockens tårar i kromatiskt nedstigande skalor. Otvetydig klarhet inför det oavvisliga slutet.

Lyssna till Janet Baker här, och till en modernare version med Malena Ernman här.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Skönheten

"Skönheten är det enda som består". Så löd, om jag minns rätt, ett slags omkväde i en av Lars Gustafssons romaner från 70-talet, någon i serien som fick den gemensamma beteckningen "Sprickorna i muren". Jag minns att jag då hajade till inför ett så kategoriskt påstående om någonting så kontroversiellt som begreppet skönhet. Gör så inte längre.

Foto: EJ