En vän tipsade mig om en roman som han trodde jag skulle gilla. Han hade rätt, den var originell och mycket läsvärd. Författarens namn, Simon Vestdijk, tycktes mig vagt bekant, men inte så att jag hade läst något av honom förut.
"Kyparen och de levande" är en av mycket få till svenska översatta böcker av denne produktive nederländske författare som förutom romaner även skrev noveller, poesi och inte minst en stor mängd essäer om litteratur, musik, konst och religion. Vad jag förstått fanns han en gång med i spekulationerna kring Nobelpriset. Han dog 1971, 72 år gammal.
"Kyparen och de levande" skrevs på 40-talet och är inte alldeles lätt att karakterisera i några få ord. Man kan vid läsningen få associationer till Kafka, eller till absurdister som Beckett, eller varför inte till det som senare betecknats som magisk realism. Berättelsens realism vacklar med personernas egen vacklan inför möjligheten att tolka händelseutvecklingen som dröm eller verklighet, undergrävs av de surrealistiska scenförändringar som aldrig får någon tillfredsställande förklaring.
Tolv människor, hyresgäster i samma fastighet i en holländsk stad, hämtas plötsligt och utan anledning av av polis och förs bort i en turistbuss. Det är bland annat en skådespelare, en journalist, en familj med en ung pojke, en gammal kyrkoherde, en lärarinna, en skohandlare och en tandläkare och dennes halvt hemliga älskarinna. Omedelbart börjar deras strävan att sinsemellan göra begripligt vad som händer. Är huset utsatt för brand eller annan fara? Inga besked. Omedelbart börjar de också vädja till polismännen med olika slags ursäkter för att få gå fria. Utan resultat.
Eftersom de transporteras till något som liknar en gigantisk biografsalong kanske det endast är ett reklamtrick för någon ny filmproduktion? Står skådespelaren kanske i maskopi med ansvariga och behagar skämta med dem? Hysterisk munterhet blandas med krypande obehag. De stöter på andra grupper av människor som också tycks vara utsatta på liknande sätt, men de är förhindrade att kontakta dem. Från salongen lotsas de vidare genom en dörr och påbörjar sedan en lång labyrintisk vandring i olika korridorsystem där de ibland befinner sig i trånga mörka kammare och ibland i stora salar eller på öppna platser. Högtalarröster ger ibland förhållningsorder, hotfullt varnande eller lugnande, men utan att något blir klarlagt om vadan och varthän.
Under huvuddelen av berättelsen befinner sig sällskapet i en väntsal på en järnvägsstation med ett flertal perronger och med tåg och passagerargrupper som larmande omgivning. Där finns också några kypare under sträng uppsikt av en sällsynt motbjudande överkypare. Särskilt en av kyparna tar sig an gruppen och är ständigt beredd att skänka i vin från sin blåemaljerade kanna. Inte heller han kan dock bestå dem med några avgörande upplysningar om var de befinner sig, om de är levande eller döda, om de drömmer alltsammans eller rentav är utsatta för det som kan anas som Yttersta domen.
Genom resonemangen i gruppen utmejslas de olika karaktärerna. På något sätt måste var och en ta ställning till vad som sker. Vad gör troligt att de står inför Yttersta domen? Vad säger kyrkoherden? Vad menar den som har sin katolska tro och den som ständigt tvivlar? Vad finns att rapportera för journalisten i allt detta som nu artar sig till en biktsituation där var och en får redogöra för stora och små synder?
Det bör sägas att detta är en mycket roande läsning, inte minst för den som kan sin bibel och är hyggligt bekant med de teologiska frågorna om död, uppståndelse och yttersta dom. Vestdijk är lika kunnig som respektlös inför dessa frågor. Den yttersta frågan gäller här om man får förbanna Gud eller ej, om frestelsen att göra detta kan motstås med tanke på den djävulskap som inte minst uppenbaras för gruppen i den tortyrkammare, det bloddrypande inferno där Överkyparen tronar över monstren i egenskap av den Överdjävul han i själva verket är. Skildringen eskalerar här till surrealism i sann Hieronymus Bosch-anda, dock hela tiden med bibehållen realism i gruppens samtal och reflektioner.
Vem är då denne kypare med den blåemaljerade kannan? En frälsargestalt, visar det sig, en hjälpare som vid återfärden konstaterar att gruppen fördömts men benådats att leva vidare:
I väntsalen i natt sa jag er:människan har utan minsta tvivel rätt att förbanna Gud - inte endast för att hon kan få tala rent ut och för att man inte kan förhindra en mänsklig tanke, utan därför att det finns all orsak därtill. Av denna rätt har ni inte gjort bruk, ingen av er. Det är det enda. Ni har lärt lite kärlek och fördragsamhet av varandra, ni har bistått varandra och inte dömt varandra alltför hårt - men detta, detta är det enda.
Tillägas bör att boken kom ut på svenska 1966 i utmärkt översättning av Sonja Pleijel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar