Willy Kyrklund 100 år

Jag blev påmind om att Willy Kyrklund om han inte varit död sedan snart tolv år skulle ha fyllt 100 idag. Han var, är och förblir en av mina främsta favoriter bland svenska författare. Så jag gick till hyllan där jag samlat allt av honom och tog fram "Den överdrivne älskaren", novellsamlingen från 1957. (En anteckning i blyerts förtäljer att jag köpte den antikvariskt i Stockholm, den 6 november 1974).

Temat är den förekommande kärlekens olika uttrycksformer ställd mot idealiseringar och beska, stundom tragiska realiteter. Som vanligt berättelser utförda i en korthuggen, ironisk stil med insprängda sentenser av kärnfull visdom. 

"I vårbrytningen" liknar en saga bortom gott och ont. Fiskaren och skärgårdsbonden Schalin är knappt fyrtio och borde "rätteligen" vid det laget haft både hustru och barn. Det har han inte, det har liksom inte blivit av. 

Problemet har på nytt aktualiserats i och med våren - "och det vet man ju hur det är på våren, det är ju allom bekant". I veckotidningarnas noveller och hjärtespalter finns möjligheterna beskrivna, så Schalin beslutar sig - trots att det är långt mellan öarna och flickor inte växer på albuskar inte - för att besöka den vackra Helga och hennes bror, av vilken han lånat patroner till säljakten, en skuld som borde återgäldas och en förevändning så god som någon.

Schalin tar alltså sparken och ger sig iväg över isen. Fruktan att göra sig till åtlöje manar honom att vända om. Isen är dessutom så sjuk av sörja och flödvatten att den är rent farlig. Avgörande för att Schalin trots allt framhärdar är inte att han övertygats av vad veckotidningarna haft att förmedla, utan snarare att han fastnat för vad en präst en gång hade svarat på frågan vad man ska göra när man inte har tron.

"Man skall göra trons gärningar så kommer tron", hade prästen sagt och kanske kunde det ligga något i det. Kanske förhöll det sig på samma sätt med kärlekens gärningar? Schalin för en inre dialog med sig själv om vad det skulle kunna vara för slags gärningar, och här är ett citat på sin plats: 

"Kunde man göra sig för mycket besvär för kärleken? Vad är en människa utan kärlek? En fågelskrämma på åkern. Trasor och halm. 

Det var inte en fråga om besvär eller icke besvär, det var inte en fråga om att göra sig löjlig eller att undvika att göra sig löjlig, det var inte en fråga om en besvarad känsla eller en obesvarad. Det var endast fråga om det varförutan en människa är trasor och halm."

Läsaren börjar ana vartåt den här sagan bär hän, och även Schalin själv inser på hemvägen att det gått så som han egentligen förutsett. "Inte ens brodern, den hyggliga själen, hade kunnat låta bli att dra på mun".

Efter att man tagit till sig tragiken i de två sista meningarna kan man med fördel återvända till berättelsens inledande två:

"Detta är berättelsen om fiskaren Schalin som ville värma sitt hjärta. -

April är en plågsam årstid för hjärtat. Isen varken bär eller brister."

Mästaren Kyrklund har talat - och omläst talar alltjämt.

Jag märker ord

Det finns faktiskt ord jag inte tar i min mun, och jag menar nu inte svordomar eller orden jag som barn inte fick uttala för att de var "fula". De riktigt fula orden är naturligtvis de som hör till jargongen på modet, inte sällan favoriserade av byråkrater och andra konferensförgiftade människor - politiker, småchefer och sensitiva karriärister som lagt sig till med en vokabulär med vissa signalord som de känner igen varandra i. 

"Jag tänkte ropa: Upptag till behandling /punkt nollettusen-ingenting idag!"  Så lyder ett par rader i den långa dikten "Konferensman" av Birger Sjöberg (ur "Kriser och kransar", 1926). Dikten skildrar en enkel Herrens tjänare från landet som frustrerad och obekväm kongressdeltagare. Dikten gjorde starkt intryck på mig i gymnasiets undervisning och jag har allt sedan dess hållit Sjöberg som en av våra största poeter.

I dagens tjänstemannamun heter det inte att man tar upp en fråga, nej, man lyfter den. Det må gälla paragrafer på lätta pappersark, men med en mikrofon under näsan ska det tydligen helst låta som om man hanterar gymmets skivstång. Eller är det höjdarbete man vill ge sken av?

Ett i mina öron ännu värre skorrande inträffar när frejdiga produktutvecklare eller värdegrundstänkare hänvisar till sitt tänkande som ett tänk. Varför i helvete kan inte människan uttala hela ordet!?

Ja, och så alla politikers favoritglosa när man förväntas uppvisa, vad ska vi kalla det... en behärskad upprördhet över det man ändå inte kan eller vill göra någonting åt. "Det är helt oacceptabelt." Det är nästan så man känner viss sympati med vår statsminister när han med den i sammanhanget enda rimliga synonymen (?) med viss morfaderlig emfas understryker: "Det är inte okej". 

Men det finns som sagt fult och fult. DN publicerar så gott som dagligen insända dikter från läsekretsen på familjesidan. I tisdags läste jag följande enkla rader av Anna Almqvist, inte utan förtjusning måste jag erkänna:

Tisdag (livet)

Fy fan.
Fy fan, fy fan, fy fan.
Fy. Fan.
Fa - an.
Fan!

Haydn i Musikrevyn

Musikrevyn i SR P2 presenterar stadigt många intressanta nyinspelningar av den omistliga musik vi kallar klassisk. I söndags bland annat pianomusik av Leos Janáceck, stråkkvartetter av Mieczyslaw Weinberg och symfonier av Joseph Haydn. 

Panelen blev alldeles till sig av förtjusning över Il Giardino Armonicos sätt att spela några Haydn-symfonier, bland annat den så kallade Avskedssymfonin. Jag lät mig villigt entusiasmeras av smakproven och gick omedelbart till Spotify för att lyssna till helheten. Det har jag gjort nu under dagarna som gått, om och om igen.

Det är bara att instämma med radiorösterna: den här dirigenten - Giovanni Antonini - gör tillsammans med orkestern en Haydn som verkligen inte bara är lättsam wienklassisk underhållning. Det är mycket mer än så. 

Det som förutom symfonierna särskilt tog mig var en dramatisk scen för sopran och orkester - "Berenice, che fai" - med Sandrine Piau som solist. Scenen är hämtad från den eminente librettisten Pietro Metastasios "Antigono" och handlar om Berenices förtvivlan när hennes älskade dör och lämnar henne ensam kvar. Haydn skrev detta - recitativ, cavatina och aria - speciellt för den italienska sopranen Brigida Banti, dotter till en mandolinspelande gatumusikant men icke förty en av den tidens mest berömda operasångerskor. Hon var en naturbegåvning av stora mått, ej notkunnig men memorerade en aria utan besvär efter endast ett par lyssningar.

När Berenice som i syne ser sin älskade Demetrio försvinna till den underjordiska värld dit ingen levande når, rämnar hennes tillvaro. Den avslutande arian speglar hennes sinnestillstånd där hon på randen till vanvett i ren desperation önskar sig döden. Piau gestaltar blandningen av vrede, sorg och smärta precis så övertygande som bara är möjligt i den allra bästa sångkonsten. Man anar ånyo musikens makt, inte minst då den tar vägen genom den mänskliga rösten. Nog är det fantastiskt att höra varförskriken slungade rakt ut i tomheten, fastän här förädlade till stålblankt välljud - av Sandrine Piau!

Bilderna: 
Upptill: Det talande och mycket vackra omslaget till den aktuella skivan. 

Nedtill: Sandrine Piau (foto: Sandrine Expilly) och Brigida Banti (Wikipedia).

Spotify-länken till "Berenice, che fai" här

Noterat för poesibokhyllan

Ni har väl också noterat att en litterär bok som volym betraktad tenderar att i vår tid av autofiktion och dagboksanteckningar bli allt tjockare. Frågan är om det smittar av sig på annat än prosa också?

Jag har en särskild bokhylla för poesin, med böcker ordnade i bokstavsordning efter poetens efternamn, precis som vanligt. Man ser redan på håll att den bokhyllan skiljer sig från alla de andra. Förutom band av typen samlade verk är böckerna tunna, en del till och med så tunna att de saknar titel på ryggen eller bär den i så liten stil att den knappt är läsbar, så t ex i ellerströms fina "Lilla Serien".

I en notis i dagens DN meddelas att Johan Jönson utkommer med sin nya diktsamling "ProponeisiS" (Bonniers) i mars och att den är på 2272 sidor. Två tusen två hundra sjuttiotvå sidor! 

Hallå Guiness rekordbok! Jönsson har visserligen visat denna tendens tidigare, men nog måste detta vara något av ett rekord, eller?

Jag har en fråga inför en eventuell rekordnotering: Finns det krav på hur många ord det måste finnas per sida? 

Ja, jag skojar lite. Rekordboken är givetvis inte särskilt intressant som sådan. Jönson är en betydande poet så han jagar alldeles säkert inget rekord. Men jag undrar ändå vart vi är på väg.

När till och med det poetiska språket kräver ett utrymme av denna omfattning.

Foto: EJ. Fyrisån, vinter.

Ett öde Venedig

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men som allt annat i dessa tider endast digitalt. Dock har man tagit ett speciellt grepp på förbudet mot folksamlingar: en enda fysisk besökare per föreställning demonstrerar fyndigt rådande kulturläge. 

Kanske, jag säger kanske, är ändå film den konstart som förlorar minst på att man inte är på plats i en salong tillsammans med okända andra. I vilket fall köpte jag ett digitalt 24-timmarspass för en särskild films skull och hann då med ett par andra också. Essäfilmen "Molecole" av italienaren Andrea Segre var den jag absolut ville se.

Segre ville göra en film om Venedig, staden där hans far föddes och växte upp. Tanken var att fokusera de hot som både massturismen och tidvattensströmmarna utsätter den för. Senast i november 2019 inträffade ju än en gång en aqua alta av extremt slag. Och diskussionen om att begränsa antalet besökare per dag, framför allt genom att utestänga de gigantiska kryssningsfartygen, har pågått länge nog utan konkreta resultat. 

Dessa välkända problem hamnade emellertid lite i skymundan av det enkla skälet att Segre anlände just innan pandemins utbrott i norra Italien. Turisternas försvinnande innebar en drastisk förändring av stadsbilden; Venedig överläts åt venetianarna och Segre tog tillfället i akt att filma händelseförloppet. Med hans egen voice over blev det en livsfilosofisk betraktelse över tillvarons skörhet och instabilitet, ett trevande försök att nå in till kärnan av hans egen oklara relation till fadern och hans hemstad. 

Filmen bjuder förstås på sköna vyer från ett fortfarande lika förtrollande om än förhållandevis tyst och ödsligt Venedig. Vi möter en fiskare som talar sig varm för sin ensamma sysselsättning, en ung kvinna som lär ut gondolrodd och ett äldre par på Sant´Erasmo som plockar musslor långt ute i lagunen när ebben frilagt sandbankarna. En ung sopran står ensam under Dogepalatsets arkader och sjunger "Lascia ch´io pianga", a cappella utan publik. Frånvaron av vågskvalp i lagunens och kanalernas vatten förklaras av den begränsade båttrafiken. Vattenbussarnas folktomma hållplatser lyser matt i det disiga kvällsmörkret. 

Det är vintertid man helst ska besöka henne, så förunderligt skön i vatten och dimma. Det hävdade även Joseph Brodsky som skrev "Vattenspegling", den bästa nutida hyllningen till La Serenissima. Sant är att hon vintertid inte är lika överbefolkad som vid högsäsong, men själv har jag som trogen besökare kunnat konstatera att man lätt finner platser av lugn och stillhet nästan året om, bara man lämnar San Marco, kvarteren som omger Canal Grandes ringlande vattenled samt paradstråket Riva degli Schiavoni. Men visst, har man som Brodsky svårt att stå ut med horder av svettiga nordeuropéer i kortbyxor är det naturligtvis klokt att välja bort sommartid.

Segres film handlar alltså inte bara om staden och dess krympande bofasta befolkning utan är i hög grad också en minnesteckning av fadern Ulderico Segre, fysikern som forskade i molekylära rörelser och dyrkade Albert Camus. Han beskrivs som förtegen, en vänligt leende man av judisk härkomst som bar på en obotlig hjärtsjukdom, den som slutligen tog hans liv. Sonen fann brev, foton och gamla super-8-filmer i hans kvarlåtenskap, av vilket en del klippts in i filmen och förmedlar - några suddiga, andra lite klarare - bilder av både staden, fadern och Andrea själv som barn. Han nådde honom aldrig på allvar, varken genom brev eller telefonsamtal. Skulle då någonting outsagt ändå kunna formuleras i efterhand?

Frånvaro och tomrum, slutenhet och ensamhet. Rörelse och ändamål, öppet och fördolt. Livets gång och dödens obönhörlighet. 

Venedig har väl alltid kunnat bilda fond för existentiell reflektion. Andrea Segres bidrar med en filmisk betraktelse som förser både ögat och tanken med stoff som i någon mån stillar de omättliga behoven av skönhet och livsmod. Ett välkommet bidrag inte minst med tanke på den aktualitet det har och även bortom Covid 19 säkert kommer att behålla. 

Och till sist, vad var det nu den förnöjsamme fiskaren vid bardisken sa med glimten i ögat? Jag citerar honom som själv citerade ett kinesiskt ordspråk: Om du gifter dig blir du lycklig en vecka, om du slaktar grisen en månad, och om du lär dig fiska resten av livet.

Foto (från filmen): Matteo Calore och Andrea Segre

Jag kompenserar mig

Sista helgen i januari. Dagar av norrländsk vinter avslutar denna i övrigt så mulna och regniga månad. Minus tio grader och knarr under skosulorna i lätt, gnistrande kallsnö. Solbelyst snö även på parkträdens svarta grenar. Ljusets återkomst förlåter mycket och jag minns som en särskild nåd fullmånens lysande glasglob en eftermiddag just när ljuset började sjunka vid middagstid. 

Lördagen ägnade jag mig först åt de duktiga svenska skidtjejernas tävlande i Falun. Därefter matlagning och slutligen återgick jag till teven och SVT 2:s helkväll om Anton Bruckner - public service när den är som bäst. Jag saknade bara den kunniga programledaren Ella Petersson, vars plats tyvärr intagits av den chosige Kristofer Lundström.

Mitt intresse för längdskidåkning är i hög grad nostalgiskt betingat. Det är mycket längesen jag själv stod på skidor, men jag minns hur det var i unga år när snön låg lika vit som den gör nu. Jag blir förskräckt vid tanken på att jag tillhör en minoritet som är gammal nog att minnas en barndom när Sixten Jernberg tävlade och oftast vann mot en finne som hette Hakulinen. I radion refererade Sven Jerring och det var olidligt spännande. Och nu blir jag tårögd av beundran för den unga Linn Svahn, fast inte enbart för hennes prestationer. Måtte hon få behålla sitt omedelbara väsen, sin självtillit och den till synes obesvärade naturlighet hon visar sin omgivning, inklusive massmedia. Det ska bli spännande att följa henne i stundande VM.

Jag hade en kalkonbröstfilé i kylen och letade efter ett nytt recept. Kom då att tänka på en bok av Peter Loewe: "Det goda Italien. Mat, människor och recept" (Natur och Kultur, 2007). Där fann jag inspirationen jag behövde. Det störde mig bara att mitt förråd av sardeller visade sig vara i behov av påfyllning. Det blir ju ännu godare när man, som Loewe förordar, mosar några sardellfiléer i oljan innan stekningen. 

Vid tillagningen av tacchino alla cacciatora skär man filén i munsbitar, rullar dem i saltat mjöl och bryner dem hastigt. Olivolja med finhackad vitlök, salvia och rosmarin (hackad färsk eller torkad) rörs samman till en sås med tillsats av vinäger, gärna en blandning av balsam- och vitvinsvinäger (ungefär lika delar olja och vinäger). Såsen hälls sedan över kalkonbitarna i stekpannan tillsammans med varmt vatten och alltsammans får småputtra utan lock i 20 -25 minuter tills såsen tjocknar. Jag kompenserade bristen på sardellsälta med några teskedar kapris på slutet. En blandsallad räcker som tillbehör, i varje fall om det är fråga om en secondo och man har haft mer att bjuda på. 

Javisst, det smakade så där underbart gott som det bara gör i det goda Italien, och jag sände en tacksamhetens tanke till Peter Loewe som påmint mig om möjligheten att i någon mån kompensera restriktioner och frustrerad reslust med gränslösa turer i smakernas och matlagningskonstens värld.   

I maj förra året köpte jag biljetter till en konsert med Stockholmsfilharmonikerna som blev inställd, jag behöver inte nämna varför. Bruckners åttonde symfoni stod på programmet och jag såg fram emot det tillfället med stor förväntan. I gårdagens tevekväll erbjöd sig ett tillfälle att åtminstone i någon mån kompensera sig för förlusten av en liveupplevelse av åttan med en filmatiserad konsert av sjuan (från 2019), och då med Münchenfilharmonikerna under ledning av Valerij Gergiev. Förvisso inte utbytbart, men givetvis ändå värdefullt i brist på möjligheten att närvara i tid och rum.

Bruckner-aftonen i STV 2 inleddes med en dokumentär om Bruckner, i allt väsentligt en översiktlig biografi byggd på intervjuer med kunnigt folk om detta udda men gudabenådade geni. Programmet hade väl inget nytt att meddela, i varje inte oss som redan känner till huvuddragen i hans liv och verk, men det innehöll vackra filmbilder från hans miljöer, framför allt klostret Sankt Florian, utanför Linz i Österrike, i vars hägn en betydande del av hans liv utspelade sig. Det var här han började som korgosse, småningom blev berömd organist och påbörjade sin tonsättargärning. Här är han också begravd och orgeln i den praktfulla barockkyrkan bär numera hans namn. 

Jag har länge tänkt att jag någon gång skulle ta mig till Sankt Florian, och givetvis drabbade mig reslusten starkt på nytt. Den sjunde symfonin ljöd mäktigt om än med softade kanter i den stora kyrksalens efterklangsakustik. Gergievs tolkning var av tryggt igenkännbart slag, utan egensinnigheter. Det är ju med Bruckner som det är med Mahler, de är giftiga och behovet av dem går i perioder. Att jag således återigen blev gripen av Bruckners musik är ett gott betyg åt Gergiev och Münchenmusikerna. Särskilt de tidiga symfonierna, mässorna och kammarmusiken ska jag lite mer ingående ägna mig åt den närmaste tiden.

 

Glück

Varje enskild dikt är ett tilltal, någon talar till någon. Ibland som i bön, ibland med förebråelser eller ett vittnesbörd, ibland som i svaromål men med utebliven fingervisning. Det rör sig om odlarens möda i natur och kultur, där ett gudaväsen nu och då hör av sig och valda delar av floran också svarar oss utifrån sin specifika skönhet och växtplats. John och Noah finns också och samtliga har trädgården som livsrum under skiftande dagrar och årstider, i ottesång såväl som i vesper.

Det är inte omedelbart givet vem rösten tillhör, eftersom här finns ett gemensamt existentiellt predikament, en lustgård som bytts mot en åtminstone tidvis arbetskrävande trädgård. En odlingslott som det gäller att med ett och samma medel, språket, upparbeta och komma i skapande samförstånd med. Identifikationerna gräver sig bokstavligen ner i myllan: det levande medvetandet begravt och återuppståndet likt träden, blommorna och ogräset. För att i nästa dikt avlyssnas som den transcendenta rösten från den som tigande ändå talar i tystnaden i "mörkret bakom ljuset".  

Ni saknar tilltro till ert eget språk. 
Så ni försöker

tolka tecken

ni inte förmår avläsa

Och ändå når era röster mig alltid.

Och jag svarar er konstant,

min ilska går över

som vintern går över. Min ömhet

borde vara uppenbar för er

i sommarkvällens bris

och i orden som blir

till era egna svar.

Jag har noterat att Louise Glücks poesi beskrivits som lättillgänglig men jag vet inte det jag. Jag har umgåtts med "Vild iris" (Rámus, 2020) i flera månader nu och finner bortom de tydliga meningarna ett ganska så intrikat tankearbete som väl motiverar översättarens (Jonas Brun) vägledande efterskrift. En viktig nyckel till i varje fall just denna diktsamling är den i grunden religiösa kampen för tron som den återspeglar utan att en enda gång nämna Gud eller Kristus vid namn. 

Jag tycker mycket om Glücks även på svenska välklingande försök att i tystnadens ställe formulera det svåråtkomliga med hjälp av någonting så ytterst välbekant som vår omgivande växtlighet. Att än en gång försöka närma sig metafysiken jordiskt och fysiskt på ett åtminstone delvis nytt och överraskande sätt. Det är mycket ofta mycket vackert, oavsett det låter som i Kyrie eller som i Gloria.

Allt är inte tyngt av djupaste allvar. På ett ställe ifrågasätter den transcendenta rösten vårt behov av honom; pennförsedda skapar vi oss själva? Och dikten "Ängsblommor" inleds med en befriande ironisk kommentar: 

Vad säger du? Att du vill ha
evigt liv? Är dina tankar verkligen
fängslande nog för det?

Hjärta av glas

Jag kom att tänka på en film jag såg på sjuttiotalet och som jag inte sett sen dess. En av de där sällsynta filmerna med scener som etsar sig fast i minnet och som man därför aldrig glömmer.  

Werner Herzog blev för mig redan då, och definitivt i och med "Kaspar Hauser", en favoritregissör som sedan aldrig upphört att överraska och fascinera mig. Den film jag nu tänkte på -  "Hjärta av glas" ¨- tillhör inte hans mest kända, men i mitt minne framstår den som ett litet mästerverk. Varför skulle jag annars komma ihåg den efter snart 45 år?

Via strömningstjänster är det mesta tillgängligt numera, prompt och utan större besvär. Stadsbiblioteket står t ex till tjänst med digital utlåning av en stor mängd filmer, glädjande nog även just den här. 

Det  är en film som inte i första hand talar till intellektet utan återger sinnesstämningar kring en bygemenskap i sönderfall och där en legendarisk bayersk siare från 1700-talet spelar en huvudroll. Skådespelarna agerade i de flesta fall under hypnos, vilket naturligtvis bidragit till den drömlika atmosfären.

Redan i inledningen återser jag en av av de magiska scenerna: en katarakt filmad i närbild så som genom ett transparent filter, vilket riskerar försätta även åskådaren i ett hypnagogiskt tillstånd. Stillastående rörliga bilder för inåtvänd kontemplation: strömmande vatten, försvinnande dimbankar och pulserande glöd i en utbrunnen vedbrands kolbädd. Mäktiga naturscenerier med anknytning till den ofrånkomlige Caspar David Friedrich. Trolska inomhusscener med ljuslågor i brunmurrigt dunkel, erinrande om George de la Tour.

En annan scen jag inväntar med spänning är en av dem från värdshuskrogen (bilden överst). Två trätobröder sitter mitt emot varandra med var sitt ölstop av glas, stirrande som i trans. Den ene höjer glaset och krossar det mot huvudet på den andre så att splittret yr. Jag hade glömt att den andre långsamt svarar med att i stället hälla sitt öl över hjässan på sin kamrat. Ingen av dem reagerar upprört. Nästa morgon ska den ene vara död och saknad av den andre, och det konstateras redan nu helt kallt som ett enkelt faktum.

 

Filmen bygger helt på sådana suggestiva, ofta mycket märkliga scener från byn där glasbruket är huvudnäringen. Där tillverkas ett enastående vackert, rubinrött glas, vars hemlighet den just avlidne glasmästaren tagit med sig i graven. (Jag kommer att tänka på en parallell i Tarkovskijs film "Andrej Rublev", där den vittberömde gjutaren av kyrkklockor dör och man betvivlar att någon efter honom, möjligen med undantag av hans unge son, behärskar konsten att gjuta en klocka av den rätta klangen). Jakten på formeln för rubinglaset leder till mer eller mindre irrationella och destruktiva handlingar. Soffor sprättas upp och sys igen. Hyttans glasblåsare fortsätter blåsa men förgäves. Befintliga glas kastas i floden som färgas röd. 

Byns invånare lever i stigande fruktan och kaos. Deras vanmäktighet förstärks av siaren Hias, herden från vildmarken som tillkallas och delar med sig av sina apokalyptiska visioner av eldsvåda och ond bråd död; profetior som går i uppfyllelse. Hyttan brinner. Sonen till bruksägaren mördar vansinnig sin unga hushållerska.

Ja, det är en märklig film som slutar i en sorts exodus där en liten grupp individer ger sig ut till havs i en roddbåt med målet att nå kanten av världen och försäkra sig om (det alternativa faktumet) att den är platt och inte rund. Jo, till allt annat är han ibland även rolig, den gode Werner - och visar sig i all denna svårtolkade mystik i någon mening själv vara profetisk, eller i varje fall med aningar inte alldeles utan bäring på vår egen tid så här fyrtiofem år efteråt.

Romans i f-moll

Sergei Rachmaninovs storhet har den här bloggen mer än en gång uppmärksammat. Han var en av de största pianisterna någonsin, därtill en gudabenådad kompositör, märk väl inte bara för piano. Stor även i det lilla formatet, vilket lätt kan förbises när i första hand pianokonserterna och orkesterverken är det man förknippar hans namn med. I själva verket komponerade han musik i alla genrer, till och med operor.

Tunga januaridagar försöker jag använda mig av den kära gamla flygeln i trots mot tidens oro och den försämrade finmotorik som numera begränsar mig till stycken i lugna tempi, på sin höjd andantino. På notstället finns blandat annat ett "salongsstycke" av just Rachmaninov, ur op. 10, nr 6 i f-moll, som jag gärna återvänder till. Kan den musiken tala till oss idag?

Om salongsstycken talar man ibland lite nedlåtande, ofta nog helt obefogat. Det finns många exempel på utsökta miniatyrer, kortare pianostycken av lägre eller medelmåttig svårighetsgrad, som förtjänar att framföras såväl i hemmasalongen som i konserthusets stora sal. Det här stycket med beteckningen Romans är ett utmärkt exempel på det.

Än en gång ryskt vemod säger ni, och jag ser inget fel i det. Ett försiktigt närmande, ett resignerat tonfall, ja, men också tillgivenhet. I det ständigt återkommande motivet - en fallande tonföljd; fyra toner, ibland bara tre - en gest av ömsinthet. Glimtvis vänder det i uppåtstigande trioler - i fåfängt hopp?

Av notbilden att döma skulle det kunna bli ganska tradigt, och vid en första anblick ger den bitvis intryck av att gå i Dess dur. Det krävs med andra ord ett detaljarbete, att man ger akt på små variationer, accenter och dynamik för att den här musiken ska komma till sin rätt. Vid närmare betraktande är den långt ifrån enkel.

Pianisten Arcadi Volodos, en virtuos av Rachmaninovs kaliber, har aldrig tvekat att spela tekniskt förhållandevis enkla stycken när han finner goda skäl för det. Därför hänvisar jag till honom, som med utsökt frasering och känsligt anslag gör det här lilla stycket till någonting märkvärdigt. Men jag rekommenderar även en annan pianist jag nyligen upptäckte på Youtube. Natasha Vlassenko heter hon, och inte heller hos henne fattas någonting av det ömsinta, inkännande spel som krävs för att levandegöra atmosfären i 1890-talets ryska salonger, den jag menar är förnimbar och fullt giltig än i dessa dagar.

Bilden: "Mondlandschaft". Målning av Adalbert Stifter.

Bach-trösten och E M Cioran

Jag har under detta års sista veckor publicerat musik främst av de största mästarna - Schubert, Beethoven, Bach, Händel och Mozart. Och jag tänkte avsluta året med fader Bach och en av hans många trösterika kantater: Süsser Trost, mein Jesus kömmt, BWV 151, med Netherland  Bach Society under ledning av Jos Van Veldhoven. 

Särskilt de första tio minuternas sopranaria med vackrast tänkbara sång av Maria Keohane håller för hur många lyssningar som helst. En flöjt, en oboe d´amore och sången mot stråkarnas rogivande bakgrund. En innerlig betraktelse över barnet i krubban.

Ett citat från den nattsvarte pessimisten E M Cioran:

"På en affisch, som vid ingången till en kyrka annonserar Kunst der Fuge har någon skrivit med stora bokstäver: Gud är död. Och detta i samband med den kompositör som bevisar att Gud, ifall hypotesen om hans frånfälle stämmer, kan återuppstå under just den tidrymd det tar att lyssna till den eller den kantaten, den eller den fugan" 

(Ur E M Cioran: Om olägenheten i att vara född, Bonniers 1973, s. 72; översättning av Lasse Söderberg)

Må ett Gott Nytt Bättre År följa på det som nu går mot sitt slut!

Reservoarpennan

Pennor - jag har alltid tyckt om pennor. Mesta skrivandet sker vid tangentbord numera, mer sällan vid ett bord med en penna i handen. Det händer visserligen i samband med inköpslistor till ICA och några få jul-eller vykort till dem som ännu inte anammat de digitala alternativen. I övrigt någon teckning eller skiss till en akvarell, för det finns dock tillfällen då en penna är oersättlig. Och visst, jag har alltid blyerts inom räckhåll när jag läser. För förstrykningar och små noteringar. 

Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.  

I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass. 

Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.

Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum. 

Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka. 

Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min. 

Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk. 

Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.

Fröjdas vart sinne

Julaftonen startar i sol och lite frost i gräset. Vi har passerat midvintersolståndet och vaccinet är på väg. "Fröjdas vart sinne, julen är inne" sjöng vi i min barndom. Låt oss fröjdas åt det som finns att fröjdas åt, utan att ta ut allt i förskott. 

Jublar gör man i alla händelser gärna med Mozart och den här schweiziska sopranen - Regula Mühlemann heter hon - i Exsultate Jubilate, KV 165. 

God Jul!

Emotionell barock

Romantikens musik förknippar vi utan vidare med starka emotionella uttryck; redan beteckningen i sig styr förväntningarna åt det hållet. Dock, vid närmare eftertanke och efter någotsånär brett och flitigt lyssnande inser vi att musik är affektiv kommunikation oavsett tidsepok eller genre. I synnerhet gäller det musik framförd av den mänskliga rösten.

Händel, en rese i barockens musikträdgård, komponerade en stor mängd operor och oratorier med musik som för de flesta är både lättlyssnad och sofistikerad. I operan Giulio Cesare in Egitto ("Julius Cesar i Egypten") finns en duett som inkännande utförd inte endast distanserat representerar sorgens elementa, utan även liksom oförmedlat hänför oss till tårfylld delaktighet i det som mor och son upplever när de tvingas isär på grund av gemensam hämndlystnad och för att modern inte besvarat den mäktige generalens känslor. Son nata a lagrima sjunger de, vilket betyder att de säger sig vara födda till gråten. Och så är det ju, såframt vi är människor. 

Man behöver alltså inte kunna italienska eller känna till storyn som helhet för att förstå vad det handlar om. Operan är allkonstverket sägs det, och ofta nog innebär sång och musik i samverkan med en scenisk inramning och ett skådespeleri av den kaliber som vi bevittnar här en dramatisk förstärkning. Men en moderniserad iscensättning som denna kan också vara störande för en del, vilket visar att det är musiken som är oundgänglig, framför allt den sjungna. Och sångens instrument är rösten, till sin natur i likhet med mimiken biologisk, med unika möjligheter att hos de bästa överglänsa allt annat i konsten att nyanserat förmedla känslor och stämningslägen. 

Lyssna och låt er gripas av åtta minuter skönsång av Ann-Sofie von Otter, mezzosopran och Philippe Jaroussky, kontratenor. 

Adventstid. Haiku x 2

I snöfritt mörker
pölen av ljus kring lyktan

Kajflocken väsnas

Gråvädersvinter
Husen laddar ned ljus från 

dolda galaxer

Symposier under Jesper Svenbros ledning

Jag har följt Jesper Svenbros författarskap under åtminstone ett par decenniers tid och inte utan förväntan öppnat varje ny bok. Hans produktivitet är emellertid stor och jag får erkänna att jag inte riktigt hunnit hålla jämna steg med honom på senare tid. Därför tog jag omedelbart itu med den nyutkomna "Nattligt symposion. Sölvegatan 2" (Bonniers, 2020) när den låg på bokhandelsdiskarna i oktober.

Adressen i titeln leder mig (via Google) till en byggnad i Lund där tidigare Institutionen för antikens kultur och samhällsliv samt Lunds Universitets Antikmuseum varit inrymt. Med andra ord en högborg för klassisk bildning av det slag som utgör en betydande faktor i filologen Svenbros liv och verksamhet. 

Jag har alltid känt mig hemma i hans narrativa poesi, hans i grunden förtätade berättelser med blandningen av klassisk bildning, minnen och reflektioner. Som återigen här - där inga tidsbegrepp utgör hinder för samtal med såväl levande som döda, där möten sker med både gudaväsen och namngivna människor av kött och blod, och där antika landskap och vattendrag står i förbindelse med Vindelälven och Ammarnäsfjällen. Det är bara det att det den här gången är tätare än någonsin med referenser till framför allt den grekiska mytologin, vilket åtminstone för min del kräver en del lexikalt bistånd vid sidan om. Inget att beklaga; man lär sig mycket undervägs.

Det liv som Svenbro inbjuder läsaren att ta del av kan alltså liknas vid ett odaterat, ständigt pågående symposium där gestalterna under påverkan av "analogins demon" stundom uppträder som sina dubbelgångare. Ibland är det han själv som föreläser, ibland någon eller några andra som håller låda. Den här gången är det dock en gestalt som mer frekvent än andra dyker upp, nämligen den mångsidiga Artemis, jaktens och den vilda naturens gudinna.

I det inre av Västerbotten påträffas sålunda de vilda djurens samiska sånggudinna Artemis, medan "ärkejojkaren" Alkman från Sardes sitter i en kåta på Ammarfjället och "rör om i den puttrande havregrynsgröten". Vid ett annat tillfälle skymtar vi filosofen Foucault, och vid ytterligare ett annat en parisisk golvläggare, tillika numismatiker, som för sin instruktiva hjälpsamhet betalas svart i antik grekisk valuta: ett gammalt silvermynt, en "tetradrachm från Tarent". Det är hela tiden lekfullt och lärt och endast ibland en smula överlastat och abstrakt. 

Svenbro skriver vackert med stöd hos grekerna om skrift som minnesbevarande, alltså som botemedel - fármakon - mot glömskan men även som gift som sätter minnet ur spel. Det levande talade ordet "denaturerat till skrift" måste återfödas till liv. Och vidare tar han hjälp av självaste Marx när han återigen med de gamla grekerna går i polemik med språkmaterialisternas föreställningar om skriftens beståndsdelar som språk med inneboende mening. För grekerna är skriften, det skrivna...

"varken språk eller vildnatur. Språk
blir det skrivna först

när det realiseras som sådant i läsakten

då bokstavstecknen, bokstavssekvensen, ljudsekvensen

begripes, fattas, förstås 

av den läskunniga"

I ett par av dikterna i avdelningen "Negationer" figurerar de nu döda akademikollegerna Gunnel Vallquist och Torgny Lindgren. Svenbro saknar Torgny som visste hur man västerbottniskt uttalar Ammarnäs och med vilken han kunde diskutera västerbottniskans bruk av o- som negerande prefix, som t ex i o-komme = utebliva. Vore det möjligt att i Västerbotten säga o-inleda? Vilket Svenbro hoppas för att det skulle kunna öppna en möjlighet att inte bara ge Gunnel Vallquist rätt i hennes passionerade invändning mot att den nya Bibeln i Herrens bön ersätter "frestelse" med "prövning", utan även kunna erbjuda ett alternativ - o-inled oss - som tydliggjorde att det inte är Herren som "icke inleder oss". Eller med Svenbros egna ord:

"betyder detta inte att Herren själv

är Frestaren, nej tvärtom blir bönens mål 

att frestelsen om möjligt kringgås.

Frestaren frestar oss, inte Herren"

Ja, vad ska man tro? Torgny lär ha sugit på sin pipa på ett sätt som Svenbro tolkade som att o-inleda nog vore acceptabelt. Och teologiskt må Svenbro ha en poäng, men frågan är om herrarna tänkte sig att Herren o-inleder oss i frestelse även på annat håll än i Västerbotten. 

Jag har ofta haft roligt på en annan nivå än den allmänna skämtsamhetens vid läsningen av dessa dikter, som lika ofta bjudit stimulerande motstånd. Dessutom råkar jag ha en personlig relation till både Ammarnäs och Dolceaqua, två små orter i Västerbottens fjällvärld respektive Liguriens bergstrakter som vid sidan om antikens historiska platser uppenbarligen satt spår hos författaren. Och som nu även bevarats i skön poetisk skrift.  

Foto: Stefan Tell