Dietrich Fischer-Dieskau, 1925-2012

Barytonsångaren har lämnat oss. Jag skriver mycket bestämt i bestämd form. Det fanns ingen sångare i barytonläge som under 1900-talet kunde mäta sig med honom. Hans inflytande på framför allt lied-sångens område har varit och är enormt. Hela den klassiska repertoaren omfattade han, men han sjöng även verk av samtida kompositörer som Benjamin Britten och Frank Martin. Oförglömliga är hans tolkningar av Schubert, Schumann och Wolf, och karriären på operascenen var även den storartad.

Han var en gammal man vorden, pensionerad från sångestraden sedan början av 90-talet. Ändå känns det sorgligt, som när en epok definitivt går i graven. En av de riktigt stora inom sångens och musikens område finns inte längre i livet, men otaliga är de inspelningar som fortfarande finns och som länge än kommer att vara referensverk.

Jag länkade vid något tillfälle i min förra blogg till ett klipp på Youtube, som speglade något av storheten i detta konstnärskap. Ta till exempel samspelet mellan Svjatoslav Richter och Fischer-Dieskau under en repetition av Hugo Wolfs dramatiska "Feuerritter", som finns här. Samma stycke som helhet på en konsert tjugo år senare här. Hör också här "Ich habe genug" ur Bach-kantaten BWV 82.

Havstagen

Hundra år idag har gått sedan August Strindberg dog. Det uppmärksammas som bekant inte bara idag utan hela detta år med artiklar, teateruppsättningar och repriser av tv-program. För några månader sedan läste jag om "Ensam" med stor behållning (se här). I helgen påbörjade jag "I havsbandet", som alltför länge stått i hyllan oläst. Det är väl så man ska låta sig inspireras av jubiléer.

"I havsbandet" är verkligen ingen lättläst "Hemsöborna" del två, utan snarare en närmast essäistisk roman med uppvisande av författarens gedigna kunskaper i samtida naturvetenskap och filosofi. Det börjar dramatiskt med fiskeriintendenten Borgs stormiga sjöresa ut till yttre skärgården för ett myndighetsuppdrag som kräver att han för en tid inrättar sig på tullinspektörens vindskammare. Redan från början får Borg (i mycket Strindbergs alter ego), trots sitt finbehandskade yttre i skarp kontrast mot sjöbussarna, tillfälle att inge respekt för sitt kunnande genom att ta befälet över den äventyrliga seglatsen.

Beskrivningen av havsmiljön, från fågelliv och strandväxtlighet ända ner i bottenslammet, kräver en tålmodig och intresserad läsare som ivrigt väntar på att de redan antydda motsättningarna till skärgårdsbefolkningen ska blomma ut. Men först ägnas hela det tredje kapitlet åt evolutionistiskt och nietzscheanskt filosoferande där Borgs egen bakgrund samtidigt tecknas. Borg själv framstår snart som både en ytterst sensibel konstnärsnatur och en intelligensaristokratisk övermänniska. Fastän i en helt annorlunda miljö påminner skrivsättet i mångt och mycket om Thomas Manns "Bergtagen". Strindberg älskade skärgården och kan väl då sägas vara havstagen.

Säga vad man vad man vill om August, men att fånga hans encyklopediska ambitioner i en enskild politisk eller annan kategori låter sig inte göras. Här verkar han vara i sitt esse som upphöjd besserwisser, men min preliminära hypotes är att han i grund och botten försöker hantera inte bara sin misogyni utan sin misantropi. Jag läser vidare.

Vindsröjning

En städdag med vindsröjning medför alltid vissa beslutsproblem. Vad kan kastas och vad bör ännu få ligga kvar för alla eventualiteter? Med åren blir man radikalare; en följd av insikten att det oundgängliga sällan omfattar så mycket som man tror. I ett krympande framtidsperspektiv är sannolikheten mycket liten att det som redan flyttats ut ur närrummet en dag plötsligt skulle visa sig behövligt.

Tältsängar och madrasser, gamla datorer och skrivare, dekodrar och videospelare, ingen tvekan där, bara att hiva iväg skräpet. Foton och fotoalbum från generationer bakåt, ingen tvekan där heller: de får ligga där de ligger i väntan på att någon gång bli föremål för en ordentlig genomgång. Inte mycket kan tävla med gamla foton som minnesöppnare, och att åtminstone i någon mån ägna sig åt tillbakablickar hör till den fas i livet jag hunnit till.

Kartongerna med LP-skivor kan jag fortfarande inte skiljas från, men kanske kasetterna? Värst är det med gamla böcker, tidskrifter, kartor och broschyrer. Där är det lätt att fastna i rådvillhet, särskilt om man får för sig att börja bläddra i stället för att blunda och kasta. Jag dyker ner i kartongerna och bestämmer mig snabbt för att rensa ut all gammal psykologi och samhällsvetenskap. Det blir många tunga papperskassar till Myrorna.

Gamla forskningsprojekt fyller en halv sopsäck. Jag vet att jag inte kommer att gräva ner mig i min egen blygsamma och numera avslutade karriär, så dessa delar får skatta åt förgängelsen. Jag hinner dock läsa och småle åt en kort brevväxling med en sedermera känd och omdiskuterad professor som redan då visste hur det mesta låg till här i världen, både med biologin och psykologin. Själv har jag alltid haft svårt för tvärsäkra och missionerande vetenskapsmän.

När jag kommer till tidskrifterna blir jag stående en god stund. Jag har egentligen alltid varit mer intresserad av humaniora än av samhällsvetenskap och det syns så tydligt i de där kartongerna. Det är inte bara fråga om buntarna av Classic CD (saligen avsomnad), som jag låter gå till soporna hårt blundande. Jag prenumererade på flera tidskrifter, särskilt under slutet av sjuttiotalet, åttiotalet och en bit in i nittiotalet. New York Review of Books och Salmagundi kom ända från USA, Kursbuch från Västtyskland, men det mesta var förstås inhemskt. Jag var och är en flitig lösnummerköpare som har svårt att slänga en tidskrift som innehåller en artikel där ett uns av omläsningsvärde kan anas. Här hittar jag till exempel ett nummer av Vår Lösen med bidrag om Emmanuel Levinas. Och där är Montage som väl inte fick många år på nacken? Och Kris, med ambitiösa temanummer där alla åttiotalets unga fenomenologiskt orienterade filsofer och humanister som sedan blev stora namn i kulturetablissemanget finns representerade. Radix, med den outtröttlige gamle humanisten Harry Järv som redaktör. Jakobs Stege, denna fantastiska tidskrift från förläggaren René Coeckelbergh väcker på nytt min beundran. Där tvingas jag lägga flera nummer åt sidan för omläsning. Vad sägs om essäer av Mircea Eliade och Leszek Kolakowski (den senare en av mina gamla husgudar). Eller Gunnar Bucht om Berlioz, Nils Olof Franzén om Rossini, Pierre Boulez om Cosima Wagners dagböcker, liksom även en lång artikel av Alfred Andersch om Giorgio Bassani och hans hemstad Ferrara. Dessutom samtal med Borges, intervjuer med Leonardo Sciascia och Leszek Kolakowski. Herregud - var finns någon motsvarighet till detta i dagens tidskriftsutbud? Sjuttiotalet (slutet) och åttiotalets början var nog inte så illa ändå. Hade bokstavsvänstern redan förlorat sitt monolitiska grepp eller var jag bara selektiv i mina val?

Och så förstås Lyrikvännen, den enda tidskrift jag fortfarande prenumererar på, och som nu fyller en egen kartong med kompletta årgångar sedan sjuttiotalet. Hur bär man sig åt för att slänga sånt?

Visst, det finns trots allt en tillfredsställelse i att rensa och göra sig av med allt det obehövliga man samlat på sig genom åren. Lätt euforisk lämnar jag vinden med en packe gamla tidskrifter under armen.

Släpp

Det finns ett lustigt ord som verkar alltmer användbart i de mest skilda sammanhang. Släpp - ett substantiv, även brukbart som verb. Det enda man i min ungdom släppte var fångarna loss eller möjligtvis någonting på skalan smygfis-brakskit. Numera finns som bekant skivsläpp eller låtsläpp, boksläpp, nyhetssläpp (ölsläpp och vinsläpp från Systembolaget), kräftsläpp, biljettsläpp, hjärnsläpp, ja ni kan själva förlänga listan.

Omständigheter gjorde att jag i lördags vistades i närheten av Jälla lantbruksskola strax utanför Uppsala. Där var kosläpp annonserad till ett visst klockslag. Folk strömmade till i hundratal, ja tusental, bilarna fick svårigheter att hitta parkerinsplatser och släppet sköts upp för att alla skulle hinna fram. I trettiofem minuter stod jag och frös i gråmulet majväder innan släppet kunde släppas, så att säga.

Vad är det som gör att så många människor finner det intressant att titta på kor som efter vinterns ladugårdstillvaro släpps ut i det fria? Inte kan det vara för gratis bullar och mjölk från Arla. Inte heller för att man inte sett en ko förut, även om korna nästan försvunnit från de hägnade markerna och hästarna övertagit deras plats.

Är det en identifikation med instängda djur som plötsligt får sin relativa frihet på grönskande betesmarker? Är det längtan efter den vårliga ysterhet som bokstavligen sparkar med benen? Är det en ny sorts vårfirande som trotsar kylan och stålsätter sig utan värmande brasa? Eller är det helt enkelt den nostalgiske bonden i var och varannan svensk som förenar sig med dem som sedan länge sova under kyrkohällen?

Foto:EJ

Uppsala dagen efter

Som motvikt till mitt förra inlägg vill jag publicera några bilder från dagens promenad i solskenet i ett Uppsala som visade sig ha sopat igen de värsta spåren efter gårdagens utomhusröj.

Fyrisån kantas av ungdomar som häckar som sjöfåglar "i den härliga vår, uti vårsolens glans". Kanske är det den där andra mer civiliserade sorten som snabbt återhämtat sig från festen och som lyckas ta vara på dagen även dagen efter.

 Och trädens grönska blir aldrig skirare än i motljuset.

 

Magnolian är redan på väg att blomma ut. Scillan likaså. Det gäller att fånga de blommande dagarna innan allt redan är över.

Barnfamiljerna har tagit över Vasaparken. Synd bara att arboristerna gått alltför hårt åt trädbeståndet. Det lär dröja innan de nyplanteringar som gjorts kan fylla tomrummen.

På Järnvägskaféet gassar solen så starkt att man tror sig förflyttad till sydligare nejder. Bror Hjorts Näckens polska framstår aldrig mer vårkåt än en dag som denna.

Till sist noterade jag en lite udda hälsning från julgranen till den lövsprickande björken här utanför mitt fönster i Vasaparken.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Valborg - sopornas fest

Valborg stundar och jag bor som ni vet i Uppsala. En del vänner i förskingringen, en gång studenter här, blir nostalgiska och avundas allt det festliga som vi som blev kvar här får uppleva, år efter år. Och de blir lite frågande inför den måttliga entusiasm de numera märker från många av oss naturaliserade uppsalabor.

Visst kan man försöka välja det genuint festliga och bortse från avigsidorna, men uppriktigt sagt blir det allt svårare att glädjas åt denna helg. I varje fall om vackert väder lockat ut en i det fria och man tvingas kryssa bland fylleristerna och vada i krossat glas och tonvis med skräp. I varje fall om man inte bedriver studier i det offentliga pissandets sociologi.

Kommunen gör så gott den kan för att minimera svineriet. I år har man tydligen upphandlat en imponerande samling bajamajor av en firma med det passande namnet Toabolaget, vilket utan minsta skämtsamhet logotyperas på dörrarna. Dessutom har man utplacerat mängder av kravallstängsel som kopplats i trianglar som upphängningsanordning för fem, sex gula plastsäckar vardera. Hundratals säckar bara i parken bakom Ekonomikum.

Allt förgäves kan jag redan nu meddela efter en kvällspromenad med hunden. För vad hjälper det att devisen på sopsäckarna lånat formuleringen från de sälla tider när inte ens den obstinataste tonåring släppte sitt hopknycklade kolapapper på marken: "Håll Sverige rent". Nej, festen har redan börjat och drivorna av skräp lyser i mörkret medan säckarna vajar tomma i den stilla vinden.

Det här blir riktigt gnälligt, men just denna attityd till nedskräpning övergår mitt förstånd. Ingen riktig fest om man inte får täcka parkernas gräsmattor med så mycket sopor som möjligt med undantag för den plätt där man lyckats pressa ner sitt eget lilla arsel?

Jag missunnar ingen upplevelsen att ha tömt en eller annan burk för mycket och allra minst en skön champagnefrukost i det gröna. Men den nordiska karnevalen har något besynnerligt omoget och intelligensbefriat över sig.

Foto: Erik Ottoson Trovalla/Nordiska Museet. Ekonomikum-parken, Valborg 2010.

Skönheter i Berwaldhallen

I blåst och duggregn går jag framåtlutad Strandvägen fram mot Berwaldhallen, längtande efter inomhusvärmen och musiken. Isabelle Faust är i stan med sin violin (en Stradivarius från 1704) och hon har denna gång Béla Bartók på notstället, närmare bestämt hans andra violinkonsert. På pulten den alltid lika intelligente och chosefrie Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester modell större gör sig beredd. Filmkameror och mikrofoner utöver det vanliga beror på att den franska musikkanalen mezzo - snart den enda tv-kanalen värd att bry sig om - också är i stan för att spela in. Hallen är välfylld och den välkända yttre ritualen redan överstökad.

Isabelle Faust är själv en skönhet att skåda, men det kan vi nu försöka lämna därhän. Det väsentliga är att hon spelar som en gudinna med total hängivenhet för den sköna och friska klangvärld som är Bartóks, där det folkmusikaliska materialet omvandlats till högmodernistisk klassicism och melodiken aldrig trampar i hjulspår. Än sågar stråken strängarna i rasande tempo, än rörs de nätt och jämnt i andlösa flageoletter. Och orkestern brusar upp med de för Bartók så viktiga slagverksinlagen men också, vilket man kanske lätt förbiser, rätt många sköna harpotoner. Vad än som sker alstras en intensiv närvaro som tar nuet helt i besittning.

Som den dyrkare av Bartóks musik jag är sedan unga år fylls jag på nytt av inspiration. Hans namn förknippas med bryskhet, kärvhet och slagverk, nästan oavsett vilka instrument det rör sig om. Felaktigt förstås, eller åtminstone grovt missvisande i sin ensidighet. Som den stora musiker Faust är får hon lyssnaren att glömma komplexiteten och svårigheterna och i stället inse dissonansernas oundgänglighet i ett konstverk som detta. Inte minst mellansatsen lyriska variationer borde tysta alla invändningar.

När Isabelle Faust sedan drar med sig konsertmästaren i SRSO - Malin Broman - i extranumret, några av Bartóks "44 duos för två violiner", bekräftas det nyss sagda. Denna oerhört intagande musik, skriven för didaktiska syften, är en utomordentlig ingång i Bartóks musikaliska värld.

Efter paus spelar orkestern Antonin Dvořáks "Slaviska danser", andra samlingen. Men nej, detta är möjligen ett populärt men inte ett barmhärtigt val av musik efter Bartóks konstfulla turer på det folkmusikaliska dansgolvet. Den här kvällen står Béla Bartók och Isabelle Faust för den omistliga skönheten.

Våren flyktar hastigt

Äntligen ordentlig vår i luften efter en hittills bedrövlig aprilmånad. Kall och mulen har den varit. Som hundägare kan man med hög trovärdighet konstatera den saken. Alltför ofta har duggregnet hindrat det skyfall av ljus som hör årstiden till och som vi så väl behöver. Nästan förvånad har jag kunnat notera den nya grönskan i träd och buskage, liksom att magnolians nakna kvistar som vanligt visat sina svullna blomknoppar. När nu också scillan på allvar invaderar gräsmattorna är det trots allt ett segertecken.

Om man detta år inte kommer att kunna ge J L Runeberg rätt i versraden "Än i höstens dagar gläda vårens minnen" så kan man i det längsta hoppas att han får rätt i att "Än i vinterns dagar räcka sommarns skördar". Under alla omständigheter har han rätt i slutklämmen i sin dikt "Våren flyktar hastigt":

Fritt må våren flykta,
Fritt må kinden vissna,
Låt oss nu blott älska,
Låt oss nu blott kyssas.

I Jean Sibelius tonsättning har det blivit en ännu bättre dikt. Sjungen av Birgit Nilsson en riktigt övertygande dikt. Hör här.

Foto: EJ.

Mahler - igen!

Under veckan som gått efter Mahler-sexan i Stockholm förra lördagen har jag funderat över en sak. Kan det verkligen bli för mycket av det goda, även när det gäller en sådan stor och betydelsefull kompositör som Gustav Mahler? Överallt spelas han, den numer oftast förekommande av dem alla. Konserthusen, dirigenterna, skivbolagen, musiklitteraturen - överallt ser man att hans verk i högsta grad lever, uppenbarligen starkare än någonsin. Och själv dras jag som en magnet till utbudet, även om jag tyvärr inte kunde närvara i Berwaldhallen häromsistens när Daniel Harding dirigerade radiosymfonikerna i tvåan, den av hans symfonier som längst tid gjort mig svagast i knävecken.

Ändå hörs ibland grymtingar om mättnad och att han tränger undan annan betydelsefull musik. Ännu en Mahler-symfoni, när man så sällan får höra något av X och Y!! Nej, alla kan inte älska Mahler, och visst finns det ibland anledning att kritisera en alltför schablonartad programsättning. Ingen programansvarig verkar dock i dagens läge kunna bortse från att Mahler fyller konserthusen mer än någon annan. Nästan ingen dirigent med självaktning kan tänka sig annat än att någon gång göra sin version av symfonierna på skiva. Det sker förstås med större eller mindre inlevelse och framgång.

Mahler själv visste att hans tid skulle komma, och när den väl kom för ett halvsekel sedan eller så, verkar den ha kommit för att stanna som varande den mest oundgängliga, katarsisgivande musikupplevelsen som konsertpubliken kan räkna med.

Vad handlar det om? Bland annat att han är den siste store symfonikern (?) som utplånade gränserna för det symfoniska. Ingen är mer omväxlande att lyssna till; det händer alltid någonting spänningsalstrande i de frekventa skiftena mellan närmast solistiska insatser och tutti med hela den gigantiska orkesterapparatens klang och jubel. Det är ingen programmusik i egentlig mening, även om det finns antydda tankar om innehållet och användningen av bruksmusik (och ibland sång) vägleder känslan. Den är inte heller särskilt lättlyssnad, trots sina melodiska teman. Tvärtom är den ofta ganska krävande i sin expressiva brutalitet och styrka, bortsett från de lugna satsernas lisa. Men i sin kontrollerade överspändhet appelerar den till, och speglar, den moderna människans existentiella oro och längtan. Där ligger antagligen huvudnyckeln.

Så - kan jag få för mycket av Mahler? Nej, på det hela taget inte. Men jag ska erkänna att jag lämnar honom ibland, lyssnar till honom ungefär som en periodare super, och varje gång lite förundrad över att han på nytt får mig fast. Men ibland får han vila, ibland är jag inte alls stämd i hans tonlägen. Ibland måste denna senmoderna existentiella brottningskamp maka på sig för annan lika angelägen musik. Naturligtvis är det så.

Den version av den sjätte symfonin som gavs med filharmonikerna under Alan Gilbert i lördags var ett exempel på hur Mahler gång på gång förmår övertyga om sin oundgänglighet. Jag tillhör absolut inte dem som kritiserar konserthusen i Stockholm för att de älskar Mahler. Publiken och jag själv gör det också.

PS. Om Mahlers sjätte symfoni skrev jag tidigare här.

Paradisfåglar

Här ett post scriptum till mitt föregående inlägg, som på sätt vis handlade om den närsynthet (eller ska man kanske kalla det långsynthet) som förbiser de egna, närbelägna sevärdheterna.

Som alla andra beundrar jag de paradisfåglar och andra exotiska fåglar som man ibland stöter på i glansigt färgtryck eller i tv. Deras prakt är nästan chockerande för ögat och det är lätt att associera dem med det som exklusivt hör till den tropiska världens annorlunda flora och fauna.

Men om man en kall och solig påskdag kisande strosar omkring i det det starka ljuset vid en åkant eller en småbåtskaj i det nordliga land vi bebor och verkligen tittar på fåglarna som spankulerar och lyfter, spankulerar och lyfter, finns det kanske anledning att modifera schablontänkandet.

Skrattmås och kajor, ja de kan ju varken konkurrera med färgprakt eller med näbbens eller stjärtens längd. Men vad ska man säga om de alltför vanliga ändernas fjäderdräkt i det intensiva vårljuset?

För övrigt såg jag samma dag vårens första skygga påfågelöga vid en stenmur.

Foto:EJ. (Klicka gärna för större bilder)

Albrekt Ymmenhusens storverk i Härkeberga



Härkeberga kyrka. Jag har varit där förut men i påskhelgen gavs tillfälle till ett återbesök. Byn Härkeberga ligger norr om Enköping och är känd för sin medeltidskyrka med den tyske invandraren Albrekt Ymmenhusens (alias Albertus Pictor) kanske mest berömda målningar, vilka i övrigt kan beskådas i ett stort antal kyrkor i Mälardalen.

Det är som helhet ett otroligt vackert kyrkorum, och inte bara på grund av takets och väggarnas ofta drastiska illustrationer till Gamla och Nya Testamentets berättelser. Här finns till exempel också ett krucifix och en predikstol, även de medeltida, som bidrar till att helheten verkligen framstår som en sevärdhet utöver det vanliga.

Albrekt blev ytterst framgångsrik och bildade som brukligt var på den tiden en verkstad med gesäller och lärlingar. Jag läser nu också att han inte bara var målare, på trä och i kalk, utan även pärlstickare (dvs. broderade mässhakar, altardukar och dylikt) och - organist och musiker.

Vad spelade han måntro, då i skiftet 1400-1500-tal? Vad kunde man fått höra som bänknötare i denna sal när Albrekt på söndagen tvättat sina penslar och i stället satt vid orgeln. Kanske något av Gilles Binchois ur den medeltida samlingen Buxheimer Orgelbuch. Hör här.

Foto: EJ. (Klickbara bilder!)

Guds vånda

Med nedanstående två dikter av den franske poeten Alain Bosquet (1919-1998) önskar jag alla en skön påskhelg.

"En dag när jag tvivlade på mig själv", säger Gud,
"gick jag till min vän Shakespeare,
sen begav jag mig
till Rembrandts hem,
han målade ett självporträtt med många rynkor.
Innan jag kom hem till mitt osäkra kungadöme
hälsade jag på barnet Mozart
som jag skänkte
ett alldeles nytt klavikord.
Dessa tre besök räckte
för att jag någotsånär kunde
acceptera mig själv."


"Jag har fått nog, säger Gud, "av dessa poeter
som hänger upp sina rim
på min skönaste ros
och som önskar att under min sol
få se en svart sol
i all sin glans, mer giftig än lepran.
Jag har sett nog av dessa falska filosofer
som snokar omkring
under min otadliga blå himmel,
som under en lättfärdig
kvinnas kjol.
Jag har fått nog av dessa skojare
som genom att forma mig i ord
skulle vilja efterhärma min sanning.
Håll tyst!"


Dikterna är hämtade ur samlingen "Guds vånda", i tolkning av Östen Sjöstrand och Malou Höjer (Bonniers, 1992)

Lars Gustafssons nygamla dikter

Som den beundrare av Lars Gustafssons författarskap jag är, beställde jag hans aviserade nya diktsamling i förväg för att få den så snart den fanns tillgänglig. Jag fick den i veckan som var.

När jag började bläddra i "Elden och döttrarna", som den heter, tyckte jag mig något förbryllad känna igen det mesta. Visserligen står det "valda och nya dikter" på omslaget, men jag tänkte ändå först att igenkännandet berodde på att en del nya dikter publicerats i andra sammanhang (som i ett appendix i Michael Krügers urval av hans dikter, i Expressen eller i Gustafssons egen blogg). Men det som i baksidestexten beskrivs som "hans nya, inneslutande och kompletterande bok" betyder helt enkelt att det är en reviderad och utökad utgåva av hans förra diktsamling ("Om begagnandet av elden" från 2010) där nu ett tiotal dikter tillkommit, några omplacerats i de olika avdelningarna och några andra utmönstrats. Enligt baksidestexten är förklaringen att nya dikter "fortsatt att komma, att pocka på sin plats i den förra samlingens fruktbara men ännu inte avslutade sammanhang".

Vad ska man säga om detta? Ja, jag tackar och tar emot, men undrar stillsamt om de nya dikternas samhörighet med den tidigare samlingen verkligen är så stark att de motiverar en nyugåva där flertalet dikter redan nått den trogne läsaren för bara ett par år sedan. Hur som helst är det en vacker bok som ofta nog påminner om Gustafsson som en av de allra främsta i modern svensk poesi. De båda dikter som inleder boken, och som hör till de nya, är mycket bra och kanske de som i första hand föranlett författaren och förlaget till nyss nämnda operation. Den allra första - "Haren" - är en lika ömsint som illusionlös beskrivning av mötet med en blind hare och den natur som diktaren med rätta vägrar att beteckna som god.

En ny avdelning med prosadikter - "Tre uppfattningar om helvetet" - finns också med, där ledan vid ett par samtidsfenomen formuleras jämte en skildring av tunnelbanan som en stationslös, närmast piranesisk labyrint, där föraren stressas av signaler framåt och diffusa hot inifrån mörkret bakåt. Den helvetiska samtiden kan dessutom bestå i att drunkna i det allt trivialiserande larmet under bokmässan eller i en enerverande röst i valdebatten som mal på med bisarra förebråelser som omöjligen går att försvara sig mot.

Annars är det alltmera sent på jorden hos Lars Gustafsson. Alls inte i någon apokalyptisk mening utan mera som hos en äldre man som bland lindarna begrundar tidens gång och de övergivna tingens patina. En kosmisk dimension gör sig gällande i flera av dikterna. En mycket avlägsen sols ljus som efter två miljoner år når mörtens öga i den svarta sjön erinrar om den stora ödsliga tystnad som råder i jagets frånvaro i både de små och de ofattbart stora rummen. Det finns ingen Gud med omsorg om haren eller sparven, det finns inte heller någon mening utöver den vi händelsevis skapar åt oss själva. Men det finns en mystik som förlorar sig i såväl primtalens successivt allt avlägsnare oåtkomlighet som i den lyfta åran över det stilla insjövattnet.

En hyvels minne säger oss att vi inte kan hyvla oss under tingens yta ("Så länge som tinget är kvar är det yta"). Ändå talar poeten om världar i pluralis, ungefär på samma naturliga sätt som han talar om liv i de skilda elementen, i juni månad och i oktober, i dröm och i vakenhet.

Bättre än som i slutet av den underbara dikten "Mörten bär sitt namn med tystnad" kan knappast livets gåtfulla likheter och skillnader beskrivas:

De simmande var ett annat, ett främmande folk
och ändå lika verkliga eller overkliga som jag.

Där dessa kunde leva kunde inte jag
och omvänt, kroken i käken

nätmaskans snitt över ryggfenan
måste ha gjort fruktansvärt ont

och de bar det med tystnad
den tystnad som är denna världen egen.

Mörten bär sitt namn med tystnad
och skall aldrig veta vem han var.

Så när allt kommer omkring, som uttrycket lyder, har omläsningen av den förra diktsamlingen i denna nya och utökade form faktiskt gett mig en fördjupad kontakt med Gustafssons senaste diktning. En del av de korta, till synes enkla dikterna, mättas av sitt sammanhang och öppnar sig så smått först efter upprepad läsning. Fortfarande undrar jag till exempel vad "Den gula bilen" egentligen handlar om. Jag anar det, men vill ännu inte formulera mig om det. Kanske är det inte ens nödvändigt.

Bilden: Hare, 1502 av Albrecht Dürer (som också är omslagsbild på Lars Gustafssons diktsamling)

Feminister och feminister

Jag slår upp dagens DN Kultur och blir klar över varför jag alltid gillat skribenten Nina Björk, även när jag inte är till alla delar överens i sakfrågorna. Den här gången dock helt överens när hon beskriver skönlitteraturens uppgift efter att ha läst fjärde delen av Karl Ove Knausgårds omskrivna självbekännelser (som jag så här inom parentes sagt själv tänker hoppa över). Det är hennes intelligens och hennes fria och självständiga sätt att närma sig sina ämnen som gör det. I det här fallet en bok som beskrivits som "extremt grabbig".

Hur annorlunda med feministen Björk jämfört med feministen Sveland & Co! Vilken skillnad på den som förmår och den som inte förmår identifiera sig med fler än sin egen enstämmiga kör av klagande trossystrar!

Så här slutar Nina Björk sin kommentar: "Det var så här det var, i det där inre, i det där bankande hjärtat som var så förtvivlat svårt att nå. Det var ungefär som i mitt. Och det som inte var ungefär detsamma som i mitt blir ändå inte obegripligt. Verklighetens män kunde aldrig få mig att förstå det. Men skönlitteraturen kan det."

Nordisk paraplydrink

I stället för att luras denna första aprildag publicerar jag en enligt mina uppgiftslämnare sanningsenlig bild av den nordfinska (och ryktesvis även nordsvenska) glesbygdsvarianten av paraplydrink.

Den lär smaka särskilt bra nu när vintern slår tillbaka i ett fåfängt försök att återta greppet.

(Med tack till broder i norr)