Lars Gustafssons nygamla dikter

Som den beundrare av Lars Gustafssons författarskap jag är, beställde jag hans aviserade nya diktsamling i förväg för att få den så snart den fanns tillgänglig. Jag fick den i veckan som var.

När jag började bläddra i "Elden och döttrarna", som den heter, tyckte jag mig något förbryllad känna igen det mesta. Visserligen står det "valda och nya dikter" på omslaget, men jag tänkte ändå först att igenkännandet berodde på att en del nya dikter publicerats i andra sammanhang (som i ett appendix i Michael Krügers urval av hans dikter, i Expressen eller i Gustafssons egen blogg). Men det som i baksidestexten beskrivs som "hans nya, inneslutande och kompletterande bok" betyder helt enkelt att det är en reviderad och utökad utgåva av hans förra diktsamling ("Om begagnandet av elden" från 2010) där nu ett tiotal dikter tillkommit, några omplacerats i de olika avdelningarna och några andra utmönstrats. Enligt baksidestexten är förklaringen att nya dikter "fortsatt att komma, att pocka på sin plats i den förra samlingens fruktbara men ännu inte avslutade sammanhang".

Vad ska man säga om detta? Ja, jag tackar och tar emot, men undrar stillsamt om de nya dikternas samhörighet med den tidigare samlingen verkligen är så stark att de motiverar en nyugåva där flertalet dikter redan nått den trogne läsaren för bara ett par år sedan. Hur som helst är det en vacker bok som ofta nog påminner om Gustafsson som en av de allra främsta i modern svensk poesi. De båda dikter som inleder boken, och som hör till de nya, är mycket bra och kanske de som i första hand föranlett författaren och förlaget till nyss nämnda operation. Den allra första - "Haren" - är en lika ömsint som illusionlös beskrivning av mötet med en blind hare och den natur som diktaren med rätta vägrar att beteckna som god.

En ny avdelning med prosadikter - "Tre uppfattningar om helvetet" - finns också med, där ledan vid ett par samtidsfenomen formuleras jämte en skildring av tunnelbanan som en stationslös, närmast piranesisk labyrint, där föraren stressas av signaler framåt och diffusa hot inifrån mörkret bakåt. Den helvetiska samtiden kan dessutom bestå i att drunkna i det allt trivialiserande larmet under bokmässan eller i en enerverande röst i valdebatten som mal på med bisarra förebråelser som omöjligen går att försvara sig mot.

Annars är det alltmera sent på jorden hos Lars Gustafsson. Alls inte i någon apokalyptisk mening utan mera som hos en äldre man som bland lindarna begrundar tidens gång och de övergivna tingens patina. En kosmisk dimension gör sig gällande i flera av dikterna. En mycket avlägsen sols ljus som efter två miljoner år når mörtens öga i den svarta sjön erinrar om den stora ödsliga tystnad som råder i jagets frånvaro i både de små och de ofattbart stora rummen. Det finns ingen Gud med omsorg om haren eller sparven, det finns inte heller någon mening utöver den vi händelsevis skapar åt oss själva. Men det finns en mystik som förlorar sig i såväl primtalens successivt allt avlägsnare oåtkomlighet som i den lyfta åran över det stilla insjövattnet.

En hyvels minne säger oss att vi inte kan hyvla oss under tingens yta ("Så länge som tinget är kvar är det yta"). Ändå talar poeten om världar i pluralis, ungefär på samma naturliga sätt som han talar om liv i de skilda elementen, i juni månad och i oktober, i dröm och i vakenhet.

Bättre än som i slutet av den underbara dikten "Mörten bär sitt namn med tystnad" kan knappast livets gåtfulla likheter och skillnader beskrivas:

De simmande var ett annat, ett främmande folk
och ändå lika verkliga eller overkliga som jag.

Där dessa kunde leva kunde inte jag
och omvänt, kroken i käken

nätmaskans snitt över ryggfenan
måste ha gjort fruktansvärt ont

och de bar det med tystnad
den tystnad som är denna världen egen.

Mörten bär sitt namn med tystnad
och skall aldrig veta vem han var.

Så när allt kommer omkring, som uttrycket lyder, har omläsningen av den förra diktsamlingen i denna nya och utökade form faktiskt gett mig en fördjupad kontakt med Gustafssons senaste diktning. En del av de korta, till synes enkla dikterna, mättas av sitt sammanhang och öppnar sig så smått först efter upprepad läsning. Fortfarande undrar jag till exempel vad "Den gula bilen" egentligen handlar om. Jag anar det, men vill ännu inte formulera mig om det. Kanske är det inte ens nödvändigt.

Bilden: Hare, 1502 av Albrecht Dürer (som också är omslagsbild på Lars Gustafssons diktsamling)

Feminister och feminister

Jag slår upp dagens DN Kultur och blir klar över varför jag alltid gillat skribenten Nina Björk, även när jag inte är till alla delar överens i sakfrågorna. Den här gången dock helt överens när hon beskriver skönlitteraturens uppgift efter att ha läst fjärde delen av Karl Ove Knausgårds omskrivna självbekännelser (som jag så här inom parentes sagt själv tänker hoppa över). Det är hennes intelligens och hennes fria och självständiga sätt att närma sig sina ämnen som gör det. I det här fallet en bok som beskrivits som "extremt grabbig".

Hur annorlunda med feministen Björk jämfört med feministen Sveland & Co! Vilken skillnad på den som förmår och den som inte förmår identifiera sig med fler än sin egen enstämmiga kör av klagande trossystrar!

Så här slutar Nina Björk sin kommentar: "Det var så här det var, i det där inre, i det där bankande hjärtat som var så förtvivlat svårt att nå. Det var ungefär som i mitt. Och det som inte var ungefär detsamma som i mitt blir ändå inte obegripligt. Verklighetens män kunde aldrig få mig att förstå det. Men skönlitteraturen kan det."

Nordisk paraplydrink

I stället för att luras denna första aprildag publicerar jag en enligt mina uppgiftslämnare sanningsenlig bild av den nordfinska (och ryktesvis även nordsvenska) glesbygdsvarianten av paraplydrink.

Den lär smaka särskilt bra nu när vintern slår tillbaka i ett fåfängt försök att återta greppet.

(Med tack till broder i norr)

De vilda palmerna

Jag återvänder till William Faulkner. Denna gång till "De vilda palmerna" från 1939 (på svenska 1949 i Mårten Edlunds översättning). Det är en märklig bok också så till vida att den egentligen är en dubbelroman där författaren kapitelvis växlar mellan två berättelser som saknar direkt anknytning till varandra. Faulkner har i en intervju tillstått att arrangemanget var en rent teknisk sak betingad av krav från förläggaren, som ansåg att berättelserna var för sig var för korta.

Djupare sett finns det trots allt förbindelser. Kärlekstemat pekade Faulkner själv på, olika slag av kärlek, kärlek med både puritanska och andra komplikationer. Men även flykten och flykttillvaron är gemensam för både "Vilda palmer" och "Den gamle", som är de återkommande kapitelrubrikerna för respektive berättelse. I den förstnämnda är det en ung nästan färdig läkare som förälskar sig i en gift kvinna och som tillsammans med henne drar runt i både syd och nord på flykt från sig själva och den parrelationens konventionalism som de mest av allt fruktar ska förgöra deras passion. I den andra är det en fånge som under sitt straffarbete i samband med Mississippis stora översvämning 1927 ofrivilligt hamnar i en irrande tillvaro utanför fängelsets stränga reglemente.

"Den gamle" är förstås liktydigt med "Ol´ man river", floden som efter månader av ihållande skyfall svämmar över alla bräddar och fördämningar. Skildringen av de brutala naturkrafterna är formidabel och påminner näranog om det vi numera förknippar med effekterna av en tsunami. Två straffångar i en båt får i uppdrag att undsätta en person, men skiljs åt när båten välter. Den ene lyckas vända upp båten och paddlar vidare utan begrepp om var han befinner sig, dygn efter dygn utan att hitta land. I ett uppstickande träd finner han en höggravid kvinna som han hjälper ner i båten. Under fortsatt färd kastas de runt i strömvirvlar och plötsligt uppdykande monstervågor innan de till sist får landfäste just när kvinnan ska till att föda.

Den faulknerska prosan väller fram ungefär som den malström den själv skildrar, ibland med en närmast hypnotisk verkan. Fången är visserligen redan registrerad som avviken och död, men när han anmäler sig efter osannolika strapatser och oförättat uppdrag (han har räddat "fel" person) blir han av byråkratiska skäl summariskt dömd på nytt till samma brott (det tidigare begångna tågrånet) och accepterar det utan knot. Friheten är ingenting för honom, inte ens tillvaron utan "fruntimmer" ter sig mer skrämmande än den av bitterhet präglade föreställningen om kampen för tillvaron därute.

Den mer lättlästa delen är den om de vilda palmerna, det kringflackande kärleksparet och deras kamp för tillvaron. Eftersom deras förflyttningar också innefattar en sejour i en avlägsen gruvby i Utah, får Faulkner tillfälle att visa att det inte bara är klibbig sydstatshetta han kan beskriva, utan även den bistraste vinterköld i en miljö av slavarbetande polacker som inte behärskar något annat språk än sitt modersmål. Även detta par irrar i cirkel och återkommer till utgångspunkten, till New Orleans, efter det att mannen misslyckats med en abort på sin älskarinna. Hon förblöder när hon alltför sent förs till adekvat sjukhusvård, och mannen ställs till svars och döms för dråp. Här finns en dramatisk nerv som inte minst förstärks av triangeln med den på ytan överseende äkta mannen som tredje part.

Faulkner kan bjuda rejält motstånd, inte bara innehållsligt utan även språkligt och formellt. Mycket förblir outttalat eller endast antytt, eller först efterhand uppenbart för den läsare som förmår upprätthålla den fulla koncentrationen. Parenteserna och de inskjutna satserna kan ibland bli för långa och för många, i synnerhet i "Den gamle". Men om man låter sig berusas av texten, flyter med som fången själv i sitt osäkra flytetyg, finns belöningar i form av avsnitt som suggererar fram miljöer och stämningar på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Ofta lurar ett hot i det antydda, vilket givetvis också alstrar spänning. Någonting ligger under ytan som möjligen avtäcks när vattnet drar sig tillbaka, någonting som ibland når symbolisk mättnad. Det är ett både fysiskt och mänskligt klimat som inpräntas i läsaren och som sitter kvar efter läsningens slut. Vattenmassorna. Snöhelvetet. Oleandergrönskan. Men också utsattheten, hjälplösheten inför yttre och inre drivkrafter, de ödesdigra besluten.

De vilda palmerna i mörkret, den svarta vinden genom cellfönstret, knastret från ostronskalen under bildäcken, lukten från havet. De vilda palmerna - lika luggslitna som de existenser som avlyssnar deras torra rassel.

Klarinettkvintetterna

Uppsala Konserthus, lördag eftermiddag. Uppsala kammarsolister satsar på något av det allra bästa i kammarmusikens värld, bland många tyvärr uppfattad som lite exklusiv och svår. Förstärkta med klarinettisten Emil Jonason bjuder man emellertid med hela famnen på Mozarts och Brahms klarinettkvintetter. Väldigt många med mig har båda dessa verk på kammarmusikens 20-bästalista, ja kanske till och med på 10-bästa.

B-salen är fylld till praktiskt taget sista plats, trots att stora salen samtidigt ger Carmina Burana. Jag gläds och tar det som en bekräftelse på nyss gjorda antagande. Bland dem som väl upptäckt vilka skatter som ryms under beteckningen kammarmusik är aldrig så populära verk i den stora stilen inte alltid ett konkurrenskraftigt alternativ.

Mozart var först, den som satte ribban och som aldrig öveträffats av någon annan. Eller kanske ändå...? Flera har anammat utmaningen, bland andra Carl Maria von Weber, Max Reger, Franz Schmidt och Paul Hindemith. Det är väl i fallet Brahms som det börjar brännas på allvar, mycket tack vare en adagio-sats som jämförelsevis får det mesta i genren att te sig sekunda.

Även musikerna älskade den här musiken, det märktes. Och som Emil Jonason inledningsvis sa att de sagt till varandra: Tänk om man var tvungen att gå genom livet utan att ha bekantat sig med dessa klarinettkvintetter. Ungefär så uttryckte han sig. Denne skicklige musiker bör för övrigt rimligtvis stå inför en lika framgångsrik karriär som den mer namnkunnige kollegan Martin Fröst.

Jag hoppas att kammarsolisterna går vidare i samma spår med förslagsvis Franz Schmidt, som faktiskt komponerat inte mindre än två klarinettkvintetter. Åtminstone den i A-dur, som jag har på skiva, är dock satt för piano, klarinett och stråktrio. Även det ett mycket fint verk, där pianot ger ytterligare en dimension till det som gemensamt brukar kallas klarinettkvintetter.

Bilden: Emil Jonason

Antonio Tabucchi 1943-2012

Medan jag läser Antonio Tabucchis senaste bok på svenska, nyligen utkommen, når mig det oväntade meddelandet att han igår gick ur tiden i sitt älskade Lissabon. Han blev bara 68 år gammal. All världens kultursidor fylls av nekrologer skrivna av läsare som i likhet med mig nu försöker återge något av det han gav oss, det vi inte räknade med så hastigt skulle sluta med den definitiva punkten.

Boken jag läser nu är en samling berättelser med den för hans författarskap så passande titeln "Tiden åldras fort". Tiden och minnet var hans ständigt återkommande teman och det är beklagansvärt att tiden inte lät honom minnas ännu mera än vad som nu blev fallet. Man kan givetvis säga att dessa teman är centrala för allt skönlitterärt skrivande som det är något med, men i Tabucchis fall behandlades de med en speciell både lätthet och tyngd, med ett sting av smärta och ett stänk av humor i det existentialistiska vemodet, vilket lätt igenkänns av dem som en gång läst honom.

Ett gott exempel från den nya boken är "Moln", som återger mötet på en badort mellan en strålskadad officer som deltagit i kriget på Balkan och en prepubertal flicka av den där obetalbart beskäftiga sorten som man inte kan annat än charmeras av. Ett möte mellan det överkloka barnet och den dumvise vuxne. Deras samtal vindlar kring stort och smått och båda får anledning att tänka till en extra gång om sånt som att bygga hus och att rasera dem, om mediciner och MacDonalds, om nationalsånger och ursprung, om nödvändiga och riskabla ideal, om respekten för olikheterna. Allt under det att officeren knaprar på sin medicin och varsamt krånglar till den lilla flickans logiska resonemang. Det slutar mycket vackert med att de båda spår i molnen tillsammans.

Som läsare skapar man sig ibland en speciell relation till författaren, men bara ibland. Det kan göra att man lockas till ett författarmöte för att se och höra honom eller henne i verkligheten, vilket gudbevars sällan leder till ett utbyte i nivå med det man får av läsningen. Eftersom jag hade läst allt av Tabucchi som finns på svenska var han en av de få som även på så sätt var lockande för mig, då när jag tog mig till Stockholms kulturhus i september 2010. Jag fick ett intryck av en person som stämde väl överens med sina texter, en mild, humoristisk intellektuell med sinne för politiska och moraliska konflikter men som först och främst var intresserad av att estetiskt och filosofiskt komma åt tillvarons gåtfulla sidor. För en gångs skull ställde jag mig i kön för en signatur i den då aktuella boken på svenska ("Beato Angelicos flygande varelser"). Han skrev en vänlig hälsning, och jag noterade att han hade en svaghet som jag delar med honom. Den vackra, dyrbara reservoarpennan!

Tack och farväl, Antonio Tabucchi! Jag får nu gå till hyllan för omläsning. Förhoppningsvis kommer fler verk av din hand att hitta sina svenska förläggare.

Mitt tidigare inlägg om Tabuchi från 2010 kan läsas här.

Schuberts sista år

I marsnumret av Grammophone finns en artikel som berättar om Schuberts sista levnadsår och den kreativitet som kännetecknade denne tonkonstens mästare innan han alldeles för tidigt gick i graven. I likhet med mig själv (här) är artikelförfattaren - Richard Wigmore - inne på den spekulativa tankegången om vad världen kunde ha berikats med om Schubert fått leva vidare. Vad hade inte kunnat komma i förlängningen av hans sista år, det som i oktober 1827 inleds med Winterreise och som av Schubertfantasten Benjamin Britten betecknats som det mest mirakulösa året i musikhistorien vad beträffar tillkomsten av odödliga verk?

Vi talar (förutom Winterreise, den bästa sångcykeln någonsin) om Fantasi i f-moll för fyrhändigt piano, de tre sista pianosonaterna, sångcykeln Schwanengesang, stråkkvinttetten i C dur, mässan i Ess dur, skisserna på en symfoni i D dur, bland annat. Pianisten Alfred Brendel citeras: "Mozart lived his life and arrived at a kind of late style. Schubert, on the contrary, was in the middle of a tremendous development when he died." Och en annan pianist, Andreas Staier, har sagt följande med tanke på att Schubert på en av sina sista promenader yppat att han planerade ta lektioner i kontrapunkt:

"Counterpoint studies produced pedantic results in most 19th century omposers. But the signs are that if Schubert had lived to finish the symphony he would have created a new, totally unacademic polyphony. The sketch of the Andante looks forward to ´Der Abschied´ in Mahlers ´Das Lied von der Erde´."

Inte förrän alldeles mot slutet tydde något på att Schubert var allvarligt sjuk. In i det sista komponerade han som om han ännu hade hela livet framför sig. Men han mår illa och slutar att äta. Fem dagar innan han dör får han till sin stora glädje besök av Schuppanzigh-kvartetten som spelar Beethovens stråkkvartett op. 131 för honom. Starkt försvagad flyttar han på slutet till sin bror Ferdinand som sitter vid hans sida när han dör, inte ens 32 år fyllda.

Fantasin i F-moll (med Murray Peraiha och Radu Lupu) finns att lyssna till här:
första satsen
andra och tredje satsen
fjärde satsen
De symfoniska fragmenten av tionde symfonin finns här:
Andante


Bilden: Franz Schubert vid pianot. Målning av Gustav Klimt.

Eugenio Montale: Nyvunna lycka, du som lätt oss narrar

Nyvunna lycka, du som lätt oss narrar,

för din skull gå vi som på knivsegg.
För ögat liknar du ett sken som darrar,
för foten spegelis, på väg att brista.
Du älskas mest av den som skall dig mista.

Når du en själ, som är i svårmod fången
då kan din morgon, ljuv av oro,
ge ljus och locka den till livet åter.
Men vad kan trösta barnet som begråter
den i det blå förlorade ballongen?

(Svensk tolkning: Anders Österling)
Bild: Paul Klee. "Röd ballong"

Serenad i en ny vår

En dag som denna med flödande sol och leende människor på promenad utan hattar och handskar kan en serenad vara på sin plats. Varför inte ett stycke kammarmusik av Max Reger? Hans "Serenad för flöjt, violin och viola", op.141a, spritter av liv och bejakelse i första och sista satsen, med en mer eftersinnande stämning i mellansatsen. Man kan gott och väl tolka den som en hälsning till våren.

Den här musiken är komponerad sent i hans liv, den korta, men fria och lyckliga tiden i Jena, dit han flyttade till ett eget hus efter en konvalescens som slutade med att han sade upp sig från tjänsten som kapellmästare i Meiningen. Nu är det inte Bach eller Brahms han har i tankarna, utan ett annat musikens under - Mozart. En ny vår och han förenklade sin stil. Men tiden var utmätt, bara något år senare var han död, endast 43 år gammal.

Här kan man lyssna till serenaden: första, andra och sista satserna.

Drömmar vid brasan

Det är mycket längesen nu (dateringen på titelbladet säger -69) som jag första gången stötte på Max Reger (1873-1916). Det var i en nothandel, jag har glömt vilken, där en smula medfaret häfte i serien "Aus meinem Tagebuch", op. 85, länge legat och väntat på en köpare i ett samlingsfack för mindre kända tonsättare på R. Tydligen var jag den ende som fann notbilden frestande. Minns jag rätt fick jag det till nedsatt pris; butiken var glad att äntligen bli av med det.

Jag skaffade rätt snart samtliga häften i opus 85 (sammanlagt 35 pianostycken) och småningom även flera andra. Det fanns något speciellt i den där musiken som jag genast fastnade för och jag kom att spela den ganska mycket, då på 70-talet. Dessa mindre, men långt ifrån alltid enkla, stycken för piano var komponerade i den för Reger typiska stil som ofta nämns som starkt Brahms-influerad - ett inflytande han för övrigt själv aldrig dolde. I "Fantasiestücke", op. 26 finns till exempel en sorgtyngd hommage med titeln "Resignation", komponerad på Brahms dödsdag 3 april 1897. Samtidigt uppvisar Regers kompositioner generellt en polyfon struktur som avslöjar hans djupa beundran för Johann Sebastian Bach. Lägg till detta senromantikens flytande tonalitet så får vi en säregen blandning vars genialitet borde uppmärksammas mer än vad som är fallet.

Under årens lopp har min Reger-samling växt, senast under London-resan nyligen. Det lär dock dröja innan den är komplett, ty Reger var en industriös yrkesman och verken för klaviatur blev många. I själva verket utgör de en betydande del av hans sammantaget mycket omfattande opuslista, särskilt om man räknar in orgelverken som idag är det han mest är känd för. På förstklassiga Foyles (fortfarande ett bok- och nottempel av den gamla goda sorten), på tredje etaget, i musikavdelningens notrum, låda R, låg nothäftet, just det som jag i minnet antecknat att jag någon gång borde skaffa mig, nämligen "Träume am Kamin", op. 143.

"Drömmar vid brasan" är alltså det hyperromantiska samlingsnamnet på ytterligare tolv fascinerande stycken för piano som därtill hör till det allra sista Reger komponerade. En sån titel leder förstås tankarna till introspektion och dagdrömmeri, kanske också ensamliv och nostalgi, intimitet och kurande i skymning. Vem har inte suttit vid en eld och hypnotiskt försjunkit i pulserande glöd eller flammor under ett själsligt inre flöde som låter allt passera och förbli? Och även om Reger var en tonsättare som stod på kant med samtiden beträffande den nymodiga programmusiken och en ivrig försvarare av absolut musik, var han inte främmande för att karakterisera de stämningslägen som musiken skulle förmedla. I varje fall hesiterade han inte inför den sortens fingervisningar till interpreten. Det hör ju för övrigt till genren ("karaktärsstycken") att åtminstone ange till vilken av de vanligt förekommande grundkategorierna som stycket kan hänföras - elegi, vaggsång, barkaroll, nocturne, valsmelodi, romans, humoresk, etc.

Det handlar som sagt inte bara om Brahms och den polyfona skickligheten, det är i all synnerhet den extrema kromatiken som identifierar Reger som tonsättare. Han har blivit kritiserad för att på så sätt överlasta musiken med för många feta ackord som moduleras i det oändliga och som i praktiken löser upp tonaliteten och överträder vissa av traditionen satta gränser. Det är sant att det ibland kan bli för mycket av det goda och man gör klokt i att inte överdosera sitt intag av Reger. Men det finns en logik och kontrapunktisk stränghet som balanserar all denna harmoniska kryddighet. Melodifragmenten blir alltid skickligt varierade och bearbetade, och de lyriska slingorna i de lugna styckena är ofta sällsamt vackra. De plötsliga kliven in i främmande tonarter är för det mesta spänningsalstrande på ett välgörande sätt. I varje fall i mina öron.

Jag har inte mer än börjat närmandet till brasdrömmarna. Men redan är fyra av de tolv favoriter: 2, 5, 9 11. Dessa är med övning spelbara för en medelgod hemmapianist om man inte har alltför svårt för den ymniga förekomsten av tillfälliga förtecken i noterna. Det andra stycket introducerar redan i andra takten en vågrörelse där vänster och höger hand från extrema utgångspunkter (drygt fyra oktaver!) möts i en ters, en rörelse som återkommer som svallvågor i olika tonlägen och som jag tycker är ett exempel på Regers genialitet också i det lilla formatet.

Över huvud taget är dessa pianostycken små fynd som borde få större spridning än de har. Eller ska jag tolka mitt lådfynd på Foyles som att en efterfrågan finns, att det är fler än jag som upptäckt vad den här musiken har att ge? En pianist vid namn Markus Becker har i alla fall gjort det, vilket framgår av inspelningar som finns att avlyssna både på Youtube och (framför allt) Spotify. Här finns Beckers tolkning av andra stycket vid brasan på Youtube, med fördelen av att man där kan följa med i noterna. Och Spotify bjuder på samtliga, bland annat den ljusa och spröda nummer elva som dynamiskt nästan uteslutande rör sig i p, pp eller ppp. Det sista stycket, nr 12, är en tydlig hälsning till Chopin, en parafras på hans "Berceuse".

Bilden ovan: Max Reger porträtterad av Franz Nölken

Per Albin Hanssons dröm

I Per Albin Hanssons dagböcker från åren under andra världskriget kan följande läsas:

"Drömde i natt att Stalin var i stan och skulle tala på ett möte och var arg över att det inte kom något folk."

I en enda mening säger den forne statsministern allt om de realiteter som han själv liksom Sveriges och Europas folk levde i vid tillfället. I ett drömfragment, ingressen till en mardröm.

Vad gör Stalin i stan? Vad händer när Stalin blir arg? (För djävulen, kan du som statsmininster inte ens kommendera ut folkmassorna!). När jag själv talar kommer folk till mötena. Hur länge till kan vi skydda det lövade folkhemmet innan despoterna tar över? Hur göra motstånd?


Bilden: Per Albin Hansson talar i Folkets Park i sin hemstad Malmö för 10.000 människor söndagen den 4 augusti 1940.

Londonbilder (III). Royal Festival Hall

För mig som höggradigt musikberoende är South Bank praktiskt taget oundvikligt i samband med ett Londonbesök. Detta kulturcentrum med alla sina betongkolosser ger ett lite för tungt intryck för att kunna kvala in bland platser med nämnvärda skönhetsvärden. Inte ens det stora pariserhjulet från millennieskiftet kan rucka på det. Men detta kompenseras av folklivet och massor av aktiviteter i och omkring dessa byggnader. En söndageftermiddag i februari är det fullt marknadsliv med matos och trängsel kring alla möjliga stånd och alldeles under brofästet ett hav av begagnade böcker till försäljning.

På väg till söndagens Even Song i Westminster Abbey passserade vi, min bror och jag, Royal Festival Hall för att se om biljetter fanns till konserten senare på kvällen. Kvällskonserten visade sig dock vara en eftermiddagskonsert, och i valet mellan den och aftonsången valde vi Philharmonia Orchestra och ett program med den unga dirigentstjärnan Vasily Petrenko (lovordad bland annat för sina inspelningar av Sjostakovitj symfonier). En stand by-biljett på parketten kostade endast hundralappen, häpnadsväckande billigt med tanke på de grymma priserna på operan.

Huvudnumret var Jean Sibelius´ violinkonsert, i mitt tycke ett av hans allra bästa verk. Inte mindre än två tidigare utannonserade solister hade fått förhinder, så publiken förbereddes på en andra räddare i nöden. Det visade sig vara en norrman - Henning Kraggerud - som spelade med både den silvriga och robusta folkton som krävs för konsertens extrema tonomfång och den tekniska bravur som möjliggör en total koncentration på det musikaliska uttrycket. Hade han uppträtt naken med krans i håret hade man lätt tagit honom för Näcken själv. Med andra ord fanns inte minsta anledning att betrakta denne eminente musiker som suppleant för någon bättre. Jag förstår av information på nätet att han är en vida berömd violinist som jag borde ha känt till redan innan.  

I övrigt briljerade orkestern i "Symfoniska variationer på teman av Weber" av Paul Hindemith och "Symfoniska danser" av Sergej Rachmaninov. Det förstnämnda stycket är ett sånt där rikt varierat orkesterverk som automatiskt gör en bländad och förförd när man första gången får höra det i en konsertsal. Philharmonia Orchestra skapades vid andra världskrigets slut och har sedan dess hört till världens främsta. I dagsläget är den synbart föryngrad; knappt en enda grå kalufs kan skönjas på podiet. Esa Pekka Salonen, den nuvarande chefdirigenten, har uppenbarligen drillat dessa musiker till en ensemble på allra högsta nivå. Jag hade förmånen att lyssna till Wienfilharmonikerna vid deras gästspel i Stockholm för några veckor sedan och inte kan jag påstå att den orkester jag hörde i Royal Festival Hall söndagen den 26 februari på något nämnvärt sätt stod wienarna efter i briljans.

PS. Ett avsnitt ur Hindemiths variationer kan avlyssnas här.

Foto: EJ.

Londonbilder (II) . Om driften att bygga högt

London har inga skyskrapor att tala om. Visst lär det finnas en del nya hus i Docklands som sticker upp över den övriga bebyggelsen, men till skyarna återstår det en bra bit. - Så tänkte jag innan jag nu fått revidera mig på den punkten. Från caféet högst upp i Tate Modern har man en god utblick över delar av det nya Londons skyline mot nordost och österut. Likadant från gångbron som går över Themsen från muséet mot St. Pauls Cathedral. Kyrkornas spiror och kupoler är dock fortfarande det centrala blickfånget i brons riktning mot norr.

Från gångbron har man fri sikt mot Londons högsta byggnad, vars konstruktion nu är alldeles i slutfasen. The Shard at London Bridge är ritad av den berömde Renzo Piano och här kan man inte tala om annat än en skyskrapa, synlig som den är lång väg och inte bara Londons utan Europeiska Unionens högsta byggnad: 72 våningar och 310 meter. (Motsvarande siffror för Turning Torso i Malmö, Nordens högsta, är 54:190).

En annan jämförelse - om en avstickare över Atlanten tillåts - är den med New Yorks Empire State Building, min barndoms märkvärdighet och världens högsta byggnad ända till början av 70-talet. Där bär det iväg 102 våningar och 381 meter (449 meter med tornspira och radiomast). Fortfarande tycker jag den är enastående vacker, på sätt och vis skyskrapan per se trots att den passerats av många andra i krasst måttbandshänseende. Att se Manhattan från dess observationsdäck var en svindlande upplevelse som gjorde mig till något av barn på nytt, ett barn som storögt undrade över dröm och verklighet.

Nästa gång jag kommer till London ska jag syna Shard lite närmare, gärna också åka upp och titta på utsikten. Så här på håll ser byggnaden lite fantasilös ut - ett torn, en obelisk, men arkitektoniskt kanske inte så spännande i övrigt. Jag ser dock i en beskrivning att den klätts med glas av typen "extra white", vilket reflekterar himlens skiftningar av ljus effektivare än vanligt. Det innebär att tornet kommer att växla framtoning med årstider och väderleksförhållanden. Nog lär det vara värt en bussresa och en tur upp med hissen.

Man kan undra över lockelsen med skyskrapor. Att bygga högt har alltid varit en demonstration av makt och självhävdelse, för att inte säga hybris. En av bibelns intressanta berättelser handlar om Babels torn, begriplig för minsta barn som byggt sitt torn av klossar med entusiasmen hos den som övertygats om att ingenting är omöjligt. Är inte det en typisk amerikansk inställning, förresten?

De medeltida tornen i San Gimignano var den tidens skrytbyggen för uppvisande av makt och rikedom. Och naturligtvis visste terroristerna symbolvärdet i vad de gjorde när de torpederade Twin Towers (World Trade Center) i New York. På samma sätt förstår alla symbolvärdet i att uppföra fyra nya skyskrapor på platsen för de gamla, vilket om några månader ska vara fullbordat faktum. Då kommer One World Trade Center att bli USA:s högsta byggnad med sina 417 meter till taket och med högsta höjd 541 meter (eller symboliska 1776 fot, dvs. lika med årtalet för självständighetsförklaringen).

Den som promenerar över Blackfriar Bridge och vänder blicken västerut slipper extrema byggnader, och ser huvudsakligen det förväntade London, det som man inte trodde brydde sig om skyskrapor.

Och vid brons norra fäste ligger den trivsamma The Blackfriar, en pub som förutom öl och andra drycker serverar mycket vällagade pajer av engelsk typ. Dess inre bjuder inte på någon svindlande utsikt, knappt någon utsikt alls genom de dekorativa fönsterglasen. Men miljön är trivsam och vacker, nästan sakral i sin klosteraktiga framtoning. Den är mer till för stillsamma samtal, tidningsläsning och kanske vila från allt som vill göra storslaget intryck.

Foto: EJ

Bilder av London (I)

London är som alla storstäder flera städer i en med många kontrasterande miljöer. Även inom relativt korta avstånd från City of Westminster finns stadsdelar som turisten sällan eller aldrig kommer till utan ett specifikt ärende. I Southwark i sydöstra London, 25-35 minuters bussresa från Marble Arch(beroende på tidpunkt och trafikförhållanden) ligger Peckham, ett område som domineras av svarta från Afrika och Karibien. Det är alls ingen slum, tvärtom ger bostadskvarteren ett trivsamt intryck och det är främst på affärsgatorna som det blir tydligt att vi befinner oss långt från Oxford Circus och Bond Street.

Jag gick där med min bror på Rye Lane och angränsande tvärgator. Butikernas gräns mot trottoaren är oklar, kommersen exotisk och livlig. Jamsen dominerar över potatisen i grönsakslådorna. Skyltarna förkunnar ett utbud av både andlig och lekamlig natur, inte sällan i en smått komisk blandning. Frisyren ordnas på gatuplanet och själens frälsning på nästa plan. Här är inte muslimerna i majoritet utan afrikanska kristna. Protestantiska väckelsepredikanter och självordinerade (?) biskopar proklamerar sig som exklusiva företrädare för det sanna budskapet, vilket också gudomliggör både hårvård och penninghandel i de olika grenarna av denna business. I gathörnen lägger de även muntligen ut budskapet för vem som gitter lyssna.

Säga vad man vill, men en färgstark miljö är det. Man får gå dryga kilometern eller så för att hitta en ordinär engelsk pub. Vi hittar slutligen en med biljardbord, darttavla och två diagonalt i hörnen placerade tv-apparater. I den ena rutan rugby i den andra fotboll. Endast här är de vita i majoritet. Och pinten Guiness smakar som den överallt gör.

I en helt annan del av stan, i centrala Bloomsbury, promenerade jag dagen efter i en annan miljö som får bilda kontrast till Peckham. Bedford Square ligger i omedelbar närhet till delar av University of London och British Museum. På nätet ser jag att en vindslägenhet i närheten med "two bedrooms" kostar 10 miljoner. Blanka mässingsskyltar meddelar dock att det även i dessa kvarter finns kopplingar till Afrika, men enbart genom akademiska institutioner för afrikanska studier, för tropisk medicin och annat dylikt.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Mars

Morgon i vårsol -
frost som faller från träden
når aldrig marken.