Gratisbiljetten

Efter att ha fullgjort mitt ärende i Stockholm slank jag in på Konserthusets biljettkontor starkt frestad av programmet för kvällen. Stod och läste om den för mig okände gästdirigenten - Gustavo Gimeno - som tagit sig an ett samtida verk av Rolf Martinsson och Mahlers fjärde symfoni. Vände mig om för att gå fram till kassan när en sirlig äldre herre genskjuter mig och artigt undrar om jag är ute efter en biljett till kvällens konsert. När jag bekräftar det säger han att han har en som blivit över och som han gärna vill skänka mig.

Häpen tackar jag och tar emot den. Det händer ju att man blir erbjuden att köpa biljetter av folk som vistas i biljetthallarna inför konserter, vilket ibland kan göra en lite osäker på äktheten. Alls inte så här; mannens genuina vänlighet gör att jag inte ens kommer mig för att erbjuda mig att betala för den. Vi tar i hand och säger våra förnamn och eftersom det ännu är en och en halv timme till konsert skiljs vi för att återses senare. 

Jag intar min plats och när konserten börjar har jag ett par obesatta stolar omkring mig men ingen Per. I pausen dyker han upp i sällskap med en ung man, ett barnbarn, inför vilken han kallar mig "min okände vän". Vi pratar lite om Martinssons verk - "Ich denke Dein...", för sopran och orkester - som onekligen var intressant och lättillgänglig musik till kärleksdikter av Rilke, Goethe och von Eichendorff. Och jag tackar än en gång för biljetten och frågar för vem den egentligen var ämnad. Jo, en syster till den unge mannen hade helt enkelt blivit förkyld. 

"Och nu blir det Mahler!" säger den gamle och ser uppmuntrande på mig. "Det är en av mina stora favoriter", svarar jag. De sitter någon annanstans så jag tar adjö av den blide och generöse mannen och hans barnbarn för att kunna skynda mig till Uppsalatåget direkt efter konsertens slut.

Och Mahlers gladaste symfoni, byggd på en naivistisk folksång om "den himmelska glädjen" ur "Des Knaben Wunderhorn", klingar fint under den unge spanske dirigentens ledning. Lisa Larsson sjunger sista satsen med utsökt dynamik, men bäst av allt är ändå den långsamma satsens leende paradis, inte alls olikt det som vi förknippar med det jordiska och dess fröjder.

Lukas slaktar just oxen
utan några betänkligheter
vinet kostar inget
i himlens vinkällare,
änglarna bakar brödet.
Fina kryddor av alla de slag
växer i himlens trädgård!
God sparris, goda bönor,
ja, allt vi kan önska oss
(ur dikten, översätning: Gunilla Petersén)

Och ibland dyker redan i jordelivet upp en gammal man med en påminnelse om allt det goda och sköna.

Foto: EJ.