Som turistmål och inte minst som konststad ligger Madrid orättvist i skuggan av andra europeiska storstäder, inklusive de spanska, exempelvis omåttligt populära Barcelona. Det finns förstås annat än konst som gjort Barcelona så attraktivt. Främst kontakten med havet och den långa strandpromenaden med badmöjligheter, där Madrid vid en jämförelse inte ens genomströmmas av en flod. Men i övrigt har de gamla stadsdelarnas gränder samma charm, restaurangerna och barerna samma goda utbud av tapas och andra spanska rätter, är storstadspulsen till sena kvällen likartad och finns det mesta tillgängligt av det vi förknippar med spansk kultur från de olika regionerna.
Ja, faktiskt, ser man till Europas största konststäder måste nog Madrid räknas till de fem, sex främsta, inte minst på grund av de stora spanska mästarna, men inte bara dem. Pradomuseets samling av gamla flamländare, med van der Weyden, Memling, Breughel och Bosch som främsta företrädare, är imponerande. Den stora italienska konsten är likaså rikt representerad. Är man minsta konstintresserad stöter man gång på gång på tavlor som man känner igen från otaliga reproduktioner i olika sammanhang.
Efter fyra timmar på Prado ena dagen och tre timmar på Thyssen-Bornemisza dagen efter var jag så fylld av storslagen konst att jag inte mäktade med det tredje stora museet, Reina Sofia. Om man tror att det bara handlar om Prado tar man alltså miste; jag var nästan lika överväldigad av den stora och unika privatsamling som Thyssen-Bornemisza är.
Den här resan var jag mest inställd på det spanska, att få se några av de mest berömda konstverken av El Greco, Velásquez, Ribera, Zurbarán och Goya på nära håll. Och jag fick mitt lystmäte. Utan att ägna mig åt uppräkningar ska jag peka på några få extraordinära verk som jag bland allt annat värdefullt så här i efterhand kan återvända till i de dryga kilot tunga guider som jag köpte på vardera museet.
Francisco Zurbaráns (1598-1664) "Agnus Dei" är ett verk som för alltid kommer att kvarstå inom en när man väl sett det. Ställd inför tavlan blir det ännu mer påtagligt hur fantastiskt detta måleri är. Det är inte bara motivet som i sin symboliska enkelhet griper tag i en, det är även utförandet. Den vita pälsen på lammet som ligger där slaktfärdigt är så naturalistiskt återgivet att man frestas stryka handen över ullen och känna dess aningen feta struktur. Kontrasten mot den svarta bakgrunden är den största möjliga och får motivet att framträda starkare än i någon annan likartad chiaroscuro. Givetvis är detta ett kristet måleri, men så frilagt från allt utom själva offret att det höjer sig till en nivå som övergriper varje särskild konfession. Jag har länge varit fascinerad av Zurbarán, och det här är givetvis en av anledningarna. Han är inte alltid men ofta lika överlägset bra; i samma anda som landsmannen Ribera tillhör han de mästare som gör det bästa av inspirationen från Caravaggio.
Jag väljer ännu ett sakralt motiv, målat cirka två hundra år tidigare av Rogier van der Weyden (1400-1464). Hur många scener från korsfästelsen det finns i konsthistorien vet väl ingen, men den här målningen av nedtagningen av den döde Kristus tror jag tar priset. Det är briljant måleri, både till komposition, färgrikedom och dramatiskt berättande. Man kan bli stående länge, växlande mellan delar och aspekter man vill fördjupa sig i. Därefter tar man ett steg tillbaka och låter sig slås av helheten, det teatraliskt iscensatta sörjande där realismen består i de individualistiska uttrycken, de skulpturala kropparna och klädedräkternas prakt. Går man nära ser man tårarna som rinner som genomskinliga pärlor över en del kinder. Maria är avsvimmad. Maria Magdalena vrider sina händer. evangelisten Johannes försöker lite tafatt hjälpa Maria, medan bland annat Josef av Arimatea och Nikodemus är närvarande som ansvariga för själva nedtagningen och begravningen.
Just nu har Pradomuseet ett särskilt fokus på van der Weyden genom ett annat av hans mästerverk, "Korsfästelsen". Det hänger vanligtvis i El Escorial men har nyligen färdigrestaurerats efter fyra års arbete (se här) och kan nu beskådas i en av salarna jämte ytterligare några inlånade verk av denne gigant i den flamländska konsten.
Till en början fann jag till min förvåning den påklädda mer anslående. Men när jag började undra varför, eftersom de sensuella tonerna från bädden och den nakna huden definitivt är ett strå vassare i den första målningen, kom jag på att det nog hade med ansiktet att göra. Det har lite mer rouge och liv i den påklädda varianten, men det är framför allt inte riktigt lika ofullgånget som i nakenversionen. Den nakna Maya ser nästan ut att bära mask; hennes ansikte är stelt och med förlov sagt lite diffust och slarvigt målat. Vad kan Goya ha menat med det? Ville han maskera modellen för att skydda hennes identitet? Spekulationerna om vem det är som ligger utsträckt på den luxuösa divanen går ju åt lite olika håll.
Den nakna Maya blev på 30-talet även spanskt frimärke, vilket orsakade moralisk panik i det amerikanska postverket som vägrade distribuera brev märkta med denna sensuella kvinna. Hennes pubeshår var den stora stötestenen som redan vid verkets tillkomst föranledde rabalder och inkvisitoriska fördömanden. Att hon till och med i frimärksstorlek ända in i modern tid kunde tänkas hota anständigheten är ett kuriosum värt att notera, åtminstone med ett fniss.
Foto: EJ.
Uppifrån: Palace Royal Madrid
Goyas staty utanför Pradomuseet (notera Maya vid foten av övre sockeln!)
Nederst: Plaza Mayor, Madrid
Övriga konstbilder: lån från nätet
2 kommentarer:
Tack för ditt fylliga och intressanta referat! Nu lägger jag Madrid till min lista över goda resmål.
Gör det Jenny! Du kommer inte att bli besviken.
Skicka en kommentar