Jag tänker än en gång på Simson, han som drog med sig flera tusen människor i döden. Den här gången slår jag upp Domarboken i GT och läser de fyra kapitlen som ägnas honom och hans våldsamma historia. En Guds nasir var han, det vill säga en från början utsedd, avskild, särskild person. En hjälte med domarstatus, en jätte som bekräftade sin utvaldhet och styrka genom att med bara händerna slita ett lejon i stycken och dräpa tusen antagonistiska filistéer med en åsnekäke som enda vapen. Undra på att filistéerna ville komma åt honom.
Berättelsen om Simson bevarar den fascination den väckte hos mig redan som barn. Hemligheten till hans styrka låg egendomligt nog i håret, som inte fick klippas. Men inte bara det. Det fascinerande var framför allt att en käresta, Delila (inte den första av "filistéernas döttrar" som Simson föll för), av filistéerna lockades till ett svek mot honom, nämligen att lista ut hans hemlighet så att man kunde beröva honom hans styrka.
Simson vilseleder henne några gånger men orkar till sist inte med hennes tjat utan låter sig bevekas. Hårflätorna skärs av i sömnen och hans sårbarhet och vanmakt blir därmed uppenbar. Fängslad med utstuckna ögon straffas han med slavarbete i en kvarn.
Men hår växer ut, och Simson bidar sin tid. Under en gigantisk fest till guden Dagons ära för tre tusen filistéer roar man sig storligen på Simsons bekostnad. De triumferande filistéerna måste ha trott att Simson var för alltid slagen och besegrad. Han lyckas emellertid övertala en yngling att leda honom fram till templets båda bärande pelare och där - precis som på Gustav Dorés dramatiska bild i familjebibeln - vräker han helt enkelt omkull dem i Herrens, sin egen guds namn. Templet rasar samman, och den svage som nu återigen håller sig för stark, tar samtliga närvarande med sig i en förtidig död.
Jag tänker än en gång på den ohyggliga aggression som massmord med det egna livet som insats innebär. Gruvlig hämnd för personliga eller kollektiva oförrätter? Den kränkta omnipotensens rekyl mot allt och alla? Vansinnets raseri i skenhelig tjänst hos en upphöjd ideologi?
Ibland drömmen om en omstart år noll, hitom eller bortom tid och rum. Ibland bara nihilistiskt raseri mot hela tillvaron i sinnets absoluta förmörkelse och totala meningsförlust.
Hur uppstår frestelsen att vara den som förintar världen med sig själv? Förklaringarna slinter.
Bilden: Gustav Doré, trägravyr, illustration till Domarboken i Bibeln.
4 kommentarer:
Jag måste erkänna att jag inte tänkt på berättelsen om Simson som ett s.k. "utvidgat självmord", men det är givetvis ett modernt begrepp.
Annars är det ju ingen brist på berättelser om ohyggliga massmord i GT. Josuas intagande av Jeriko är en anna välkänd berättelse, som kanske tydligare visar tanken bakom dessa givetvis fiktiva berättelser:
"På sjunde varvet stötte prästerna i hornen. Josua sade till folket: ”Höj härskri! Herren ger er staden. Staden och allt som finns i den skall vigas åt förintelse och tillhöra Herren. Bara Rachav, skökan, skall få leva, hon och de som är hos henne i huset, eftersom hon gömde männen som vi sände ut. Akta er för det som är vigt åt förintelse, så att ni inte frestas att ta av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över Israel. Allt silver och guld och alla föremål av koppar och järn skall helgas åt Herren och föras till Herrens skattkammare.” Nu höjde folket härskri, och man stötte i hornen. När folket hörde hornstöten höjde de ett väldigt härskri, och murarna störtade samman så att var och en kunde gå rakt in. Så intog de staden. Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner."
Ja, så är det ju, massmorden är på det sättet intet nytt.
Det citat du anför mer tycks mer handla om masslakt i samband med de erövringskrig som ju inte bara den mytologiska historien uppvisar.
Det som möjligen förenar Simson och Josua är väl det faktum att båda ytterst ses som Herrens redskap för sitt eget folk.
Berättelsen om Simson är dock väsentligen fokuserad på ett individuellt livsöde. Därav också dess potential för inlevelse i individuellt handlande, inräknat gränserna för en sådan inlevelse.
Simson är givetvis en mer svårtolkad historia. Sedd ur vårt perspektiv är han en amoralisk stålman, med en speciell koppling till sin gud.
Has styrka sitter givetvis inte i håret, utan håret är tecknet på det förbund han har med sin gud - ungefär som omskärelsen är det som definierar judarnas förbud med Herren.
Jag vet inte vad som teologer - judiska eller kristna - kan utvinna ur dessa gamla berättelser. Jag läser dem givetvis i ett religionshistoriskt perspektiv, och menar att man måste förstå förbundsidén för att de över huvud taget ska bli begripliga.
Judarna var inte monoteister vid denna tid. Deras gudsbegrepp var vad vi kallar monolatri; dvs. man erkände existensen av av många gudar, men hade slutit förbund med en av dem - en blodtörstig, svartsjuk gud - "Herren". ("Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud." 2 Mos 34:14. Den svartsjuke guden omnämns 8 gånger i GT.)
Att massakrera folk och fä som dyrkar en annan gud, ses alltså som något slags offerhandling - åtminstone i berättelsen om Josua.
Och Simsons personliga hämnd mot filistéerna, mitt under deras offerfest till guden Dagon, blir till ett motoffer till Herren.
Tack för de religionshistoriska synpunkterna! Som ju gör de grymma historierna lite mer begripliga.
Många bibelberättelser, även GT:s, lånar sig ju till allmängiltiga reflektioner kring mänskligt liv och handlande. Som all mytologi överlever den som har en potential för tidlösa anknytningar. Simsons historia tycker jag har det. Den är provocerande på ett bra sätt, är intressant även för en nutidsmänniska, alldeles oavsett nasirens speciella förbundenhet med Gud själv.
Skicka en kommentar