Duvan (2)

Nog minns jag Noas duva, utsläppt på prov från den strandade arken. Ett trästick för evigt ingraverat i mitt medvetande av bibelillustratören Gustav Doré. Den vita duvan svävar som en testpilot över vattnet som nu dragit sig tillbaka och avslöjar syndaflodens fruktansvärda skörd, den gigantiska tsunamins offer. Dock: gryningsljus - och hopp om pånyttfödelse i denna förskräckliga, allt utplånande förödelse.

Men när jag går tillbaka till texten i Första Mosebok ser jag att Noa faktiskt börjar med att släppa iväg en korp. En korp! Den " flög fram och åter till dess vattnet hade torkat bort från jorden". Dödsflodens verk må först bekräftas. Eller?

Inte mindre än tre gånger sänds därefter duvan ut. Två gånger kommer hon tillbaka, den andra gången med ett "friskt olivlöv i sin näbb". Men tredje gången "kom hon icke mer tillbaka till honom". Då är Noa beredd att med sin familj och sitt utvalda följe gå ut i världen och börja om på nytt.

Och både direkt och indirekt får vi bekräftat att åkermannen Noa, den förste som planterar en vingård, snart nog kommer att kunna förse sig med både vin och olivolja. Det vill säga basen i det riktigt goda köket.