Det töade rejält i det vintriga duggregnet för några dagar sen. Vintern tydligt på reträtt, även om kylan tycks återkomma så snart man triumferande sett de sista smutsiga isknölarna på trottoaren på väg att förintas under den utströdda sanden.
För första gången i år har det porlat ur stuprören. Småfåglarna gladare, mer aktiva och synliga. Och den hopkörda snödrivan på gården har snabbt sjunkit ihop, nästan hörbart kvidande. I parken bestyrks det gamla ordstävet om det som gömts i snö.
Även när det en dag som denna återigen bjuds snöglopp kring nollstrecket kan trots allt ett obekvämt lager ylle avvaras inför hundpromenaden. Det är inte smällkallt längre, och Issa slipper lyfta tassarna och med vädjande blick be mig vända hemåt så fort hon gjort det hon ska.
Och det bästa av allt - dag för dag förlängs den ljusa delen.
Jag läser italienaren Cesare Pavese omväxlande med den ryska poeten Olga Sedakova. Återkommer inom kort till dem. Och jag lyssnar till Arthur Honegger, en återupptäckt som alltmer känns som en kär vän, en bland de riktigt hörvärda bland 1900-talskompositörerna. Han visar mästerskap såväl i det lilla kammarformatet som i det stora, det symfoniska.
Ett kortare symfoniskt stycke som "Pastoral d´Été" kan exemplifiera hans idérikedom, den som gör att han ur ett ett relativt begränsat melodiskt tema kan utvinna så mycket, och inte minst låta olika blåsinstrument bidra till variationerna. Valthorn, flöjter, klarinett och fagott reser sig ur stråksuset - men främst bland dem det sinnliga valthornets dova klang. Vilket till skillnad från trumpetens mer stridslystna ton passar särskilt väl för ett stycke som anspelar på det pastorala, det som ska öppna sinnena för böljande landskap, träddungar, fågelsång, betande boskap, cyklister och utflyktskorgar i det gröna. Så fjärran från isvintern!
Han kan till och med låta det räcka med en get, det vill säga en ensam flöjt, för att förnimmelserna av en annan bättre årstid ska infinna sig. Som i "Danse de la Chèvre".
Foto: EJ. Från Jamtli, sommaren 2010.
2 kommentarer:
Ett fint inlägg som väcker vårkänslor. Jag kommer nog att lyssna på Honegger nu när jag har upptäckt honom. Tack för det! Skriv gärna om Sedakova när du har läst den. Är nyfiken.
Tack Eva!
Ja, jag ska försöka formulera mig kring Sedakova så småningom. Hon är en poet som jag kommer att återvända till, så mycket kan jag redan nu säga.
Roligt att du också upptäcker Honegger. En del av hans verk kan vid en första lyssning verka ganska tunga och krävande, men han vinner i längden med både den sidan och den underbart lyriska, som också finns. Och så även den livsbejakande sidan med både ånglok och sport (rugby!!) som inspirerande teman för musiken.
Skicka en kommentar