Finns det någon i elektronikens tidevarv som fortfarande spelar de klassiska sällskapsspelen, så som jag gjorde som barn? Rävspel? Fia med knuff? Kinaschack? Couronne? Plockepinn?
Av de nämnda minns jag allra helst plockepinn, ett spel som handlade om både tålamod, finmotorik och logik snarare än tur med tärningen eller i förväg uttänkta strategier. Fast ett mått av tur måste man förstås ha även i plockepinn. Knippet av tunna olikfärgade pinnar spreds i en oförutsägbar hög på bordet efter det att man fattat dem med sin högra hand, ställt dem upprätt och sedan hastigt öppnat och dragit undan handen. Sedan gällde det att plocka så många pinnar som möjligt ur högen utan att någon av de övriga rubbades. Beroende på pinnens färg gavs olika poäng och man fick använda redan tagna pinnar (eller om det var en pinne av en viss färg) för att peta loss eller lyfta andra.
Jag har än idag kommentarerna runt bordet ringande i öronen, framför allt det ivriga och spetsigt triumferande: "Det rördes!" från nästa spelare som stod på tur. Ibland uppstod oenighet, eftersom rubbningen kunde vara minimal och därmed diskutabel.
Kring den mer eller mindre tilltrasslade stacken av pinnar föll alltid några "lösa" vid sidan om som ganska enkelt kunde plockas. Var man generös gav man råd till motspelarna om vilka pinnar som borde bärgas först, om inte höll man tyst om det som spelaren förbisåg. Trots allt var det ju den finmotoriska skickligheten som värderades högst. Spänningen stod på topp när någon satsade på ett lyft av en pinne med en annan pinne, eller med pekfingertoppen tänkte vicka upp en pinne vars ena spets vilade mot bordet
Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande finner just det här spelet så fascinerande. Delvis kanske för att det är ett spel om möjligheterna till förutsebarhet, för att det erinrar om det som nuförtiden kallas konsekvensanalys. Rör du den där byggstenen rasar ju hela bygget! Rör du i stället den där kan du i bästa fall klara dig utan oönskade konsekvenser!
I plockepinn ges omedelbar återkoppling. Den pinnen låg alltså mot en annan på ett sådant sätt att den utgjorde ett stöd för den senare. Aj då, det förbisåg jag! Eller också var man helt enkelt tvungen att ta risken att det inte var så. Ty förr eller senare, när alla relativt okomplicerade pinnar varsamt bärgats, tvingas man ge sig på de svårare, de som ligger illa till och innebär hög risk för att någonting rubbas. Ja, till sist måste man med berått mod ge sig på en pinne även när det mesta talar för att hela högen faller samman.
Jag har svårt att minnas tillfällen då samtliga pinnar kunde bärgas. Skedde det över huvud taget någon gång?
3 kommentarer:
Ett fascinerande spel, minns det också från min barndom, även om spelet nog inte var fullt så där sofistikerat (tror jag) med olikfärgade pinnar som gav olika poäng. Men precis som du säger är ju detta något som betonar betydelsen av det motoriska, det sensuella, fingerfärdigheten (jfr det analoga när man spelar en vinylskiva, där finns endel liknande moment, man ska ju inte tumma på själva skivan utan enbart dess kanter, man ska plocka ut den försiktigt ur skivfordralet utan attt skada inläggspappret osv). Och sedan det cybernetiska i spelet, tidsmomentet som är minst lika viktigt. Det som också kunde kallas den rätta ordningsföljden vad gäller att plocka bort pinnar ur högen. En analogi till detta är, som jag ser det, en skickligt vävd drama- eller thrillerintrig (film eller serie) där pinnarna i det fallet utgörs av karaktärer, motiv, platser,. inbördes relationer etc. som alla har vissa laddningar men vars exakta position i systemet (och det är kanske en skillnad jämfört med det här spelet) uppenbaras först i slutet.
En bok jag fortfarande har i hyllan är Martin Gardners underbara Rolig matematik som innehöll massor av idéer och uppslag till spel, tankenötter med arkitektoniska inslag och liknande.
Tack, Sven-Erik, för dessa underfundiga associationer!
Tack själv, Einar, för inspirerande tankar!
Skicka en kommentar