Parsifal

Jag var på The Metropolitan Opera i Heby i lördags. En helafton med 200-åringen Richard Wagner, HD-sänd i Folkets Hus direkt från New Yorks prestigefyllda operascen. Jag ville passa på att se Parsifal när ryktet gått om en toppföreställning med översvallande recensioner av denna kanske den mest omdiskuterade opera som finns, en opera som tröttat och tråkat ut lika många som den vunnit dyrkande anhängare bland andra.

Wagner ruvade på historien i decennier (efter att tidigt i livet ha läst det medeltida poetiska verket av Wolfram von Eschenbach, vilken i sin tur troligen inspirerats av den franske poeten Chrétien de Troyes, som redan 1180 skrev Li Contes del Graal) innan han till sist krönte sitt livsverk med detta religiöst mystiska drama om ett sönderfallande brödraskap kring den heliga graal, om kampen mellan ont och gott, slitningen mellan frestelser och försakelser, och inte minst om andligt mognande till medlidande, försoning och frälsning. Det är opera som rit, men med en musik som kan golva den mest förhärdade ateist.

Parsifal är också operan som fick wagnerianen Friedrich Nietzsche att slå bakut och i stridsskriften "Fallet Wagner" kraftfullt och beklagande ta avstånd från den forne fritänkaren som nu "snyftande knäböjt vid korsets fot" (se för övrigt mitt inlägg här). Vilket inte hindrade att Nietzsche efter att ha hört preludiet på en konsert i brev till både systern och en vän måste tillstå att han var skakad i grunden av denna musik. Han förnekar inte, säger han uttryckligen, "att annan verkligt bra musik som jag vid andra tillfällen hört och älskat, vid sidan av denna framstår som en missuppfattning". Nietzsche är så dubbel man kan vara inför detta verk, men vad gäller musiken segrar (åtminstone hemligen) musikesteten över filosofen i honom, som Wagner-kännaren Ernest Newman så träffande påpekat (i "Wagner Nights", 1949).

I den här föreställningen har regissören Francois Girard förflyttat handlingen till obestämd modern tid, eller möjligen en inte alltför avlägsen postapokalyptisk framtid, där den prunkande naturen kring riddarborgen ersatts av ett öde och förtorkat land och där borgen inte ens är materialiserad. Riddarna i snygga vitskjortor bildar i stället en dubbelcirkel på podiet, som i en slags board of directors, och en rinnande bäck avskiljer deras och den avfällige trollkarlens Klingsors land, där även dubbenaturen Kundry, verkets enda kvinnliga roll, huserar. Scenografin är modernt sparsmakad men med mycket effektiva ljusprojektioner som återger himlavalvets väderlekar och kosmiska skiftningar, en del faktiskt mycket lika de norrsken jag själv sett på nordsvenska breddgrader.

Och så detta sångarlag som utan överdrift måste betecknas som en dream cast: Jonas Kaufmann (som Parsifal, den naive dåren och svanskytten som efter åratals irrfärder mognar till frälsare), René Pape (som Gurnemanz, åldermannen bland graalriddarna), Peter Mattei (som kung Amfortas med det oläkta såret från Ödets spjut), Katarina Dalayman (som Kundry, den förföriska fresterskan i Klingsors tjänst) samt Evgeny Nikitin (som trollkarlen Klingsor, överhuvud för palatset i den förtrollade trädgården).

Först och främst bör man hylla René Pape, som har den tyngsta rollen som berättare och sammanhållande länk i dramat. Han är i aktion större delen av både första och sista akten, vilket vill säga dryga tre timmar. Det är inte bara hans ljuvliga bas som griper tag om en, utan också hans övertygande gestaltning av rollen som plågad talesman för riddarna. Om det fanns nyanser i applådåskorna och bifallsropen efteråt så var det Pape som vann med några decibel. Med all rätt.

Peter Matteis baryton har aldrig låtit bättre, och det brukar jag säga varje gång jag hör honom. Vilken röst han har den gudabenådade Luleå-grabben! Han har styrkan när det behövs (och ja, det behövs hos Wagner), men aldrig att det innebär att han förlorar fylligheten och den mörka sammetslena timbren. Även Jonas Kaufmann hör till mina absoluta favoriter i tenorfacket. Hans röst klingar som en ljus baryton i lyriska partier och har en sällsam bronserad lyster i de högre registren. Katarina Dalayman är en Wagner-sopran som också imponerar med både styrka och innerlighet, vilket även hennes dramatiska begåvning gör. Och basbarytonen Evgeny Nikitin, som jag tidigare bara kände till namnet, både sjöng och agerade med all den djävulskap som rollen som Klingsor kräver. Med andra ord sammantaget något av ett rösternas världslag på samma scen i samma uppsättning.

Och operaorkestern under Daniele Gatti måste förstås också framhållas för den huvuduppgift den har och som förvaltades så väl. Det som händer i musiken under solosången och mellan de enskilda sångarnas insatser är långa stunder ett under av intrikat och känsloladdad harmonik. Orkestersatsen med de olika ledmotiven inte bara ackompanjerar utan utgör sist och slutligen den viktigaste beståndsdelen i det av Wagner eftersträvade allkonstverket.

Jag satt där förundrad över denna bitvis mycket egendomliga rituella dramatik, men häpnade ännu mer över musikens fenomenala övertalningsförmåga. Det är helt enkelt en ofattbart vacker och drabbande musik, som när den exekveras på detta sätt, och med dessa ypperliga sångare, bryter ner varje eventuellt försvar mot ett till ytterlighet drivet romantiskt musikidiom.

Jag hoppas att den här uppsättningen blir tillgänglig på DVD så småningom. Inte för att det kommer att bli så många gånger jag kommer att avsätta de fem och en halv timme som verket som helhet kräver. Men det finns partier som jag gärna vill återvända till, nu när jag fått ett hyggligt grepp om detta Wagners testamente till eftervärlden. Och jag vill gärna göra det med dem som medverkade till denna fantastiska föreställning i Heby Folkets Hus, knappt fem mil väster om Uppsala en lördagkväll i början av mars 2013.


Foto: Met Opera (överst); Sara Krulwich, NY Times (underst)