Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 11 mars 2013

Schubert uppenbarad



Stockholms Konserthus, söndagen den 10 mars. Den brittiske pianisten Paul Lewis spelade Schuberts tre sista pianosonater för en lite mer än halvbesatt salong. De som inte tog tillfället i akt är bara att beklaga. Bättre har inte Schubert spelats, i varje fall inte på mycket länge och inte när jag varit salig åhörare.

Jag skriver inte med något kritiskt uppdrag, jag skriver av lust och mestadels bara om sådant som gör mig entusiastisk (eller ibland förgrymmad). På bara en dryg vecka har jag nu varit med om två minnesvärda musikhändelser. Wagners Parsifal förra lördagen, och så nu den här söndagseftermiddagen med några av Schuberts mest avancerade pianoverk. Jag gratulerar mig själv till att på det här sättet ibland kunna plocka russin ur den rikliga musikkakan.

Lewis har enligt uppgift umgåtts med Schubert några år nu, efter att tidigare med stor framgång ha fördjupat sig i Beethoven. Och det märks omedelbart att detta för Lewis inte handlar om att tjusa publiken med ett antal vackra melodier och virtuosa löpningar. Koncentrationen är maximal, tekniken helt i tjänst hos ambitionen att tolka denna musik på djupet. Utan en sådan ambition kan man för övrigt lätt ta död på dessa sonater och deras många och långa repriseringar. Det gäller att att låta inlevelsen ta sig de dynamiska uttryck som krävs för att deras rika inre liv ska uppenbaras. Det var precis vad Lewis gjorde. Än en gång visades att hanteringen av musikens dynamiska element är kvintessensen av musikalisk interpretation.

Det är i Beethovens skugga Schubert komponerar dessa tre sonater samma år som han skulle dö, vid 31 års ålder. Jag vågar gissningen att om han förunnats ett liv åtminstone lika långt som Beethovens så hade han till och med kunnat framstå som den störste av dem båda. Den första av dessa tre sonater, den i c-moll, D 958, är den till karaktären mest beethovenska och den som jag kom på mig att jag nog hittills lyssnat alltför lite på. Eller var det helt enkelt så att Lewis förmådde uppenbara mer än vad jag tidigare hört genom sitt oerhört nyanserade spel?

Den allra sista sonaten, i B-dur D 960, är jag däremot mycket hemma i. Och eftersom Lewis tog sonaterna i kronologisk ordning var mina förväntningar efter paus på just denna sonat höga, speciellt dess Andante sostenuto. Det är en sonat som kräver allt, ett spel con delicatezza, som en av satsbeteckningarna föreskriver. Lewis tog andantet i ett raskare tempo än vad som brukar vara (alltför) vanligt, och hellre det än det alltför långsamma som många andra namnkunniga pianister gjort sig skyldiga till. Det står visserligen sostenuto, men det finns också en haltande rytm att ta hänsyn till.

Detta andante rymmer några av de smärtsamt skönaste, de mest sorgset längtansfyllda och bitterljuva utsagor om tillvaron som kan höras i musikens värld. Det är tredelat, och även om mittdelen innehåller en dialog där förnuftet försöker tala sorgmodigheten till rätta, återgår satsen till det första resignerade temats stapplande vandring mot en ödslighet lika påtaglig som den i "Winterreise". Här har vi att göra med ett av de sublimaste momenten i pianolitteraturen, vill jag hävda.

I en fin inspelning som jag ofta återkommer till håller även Andras Schiff ett förhållandevis raskt tempo, men det allra bästa utförandet av just denna sats tycker jag Radu Lupu står för. Dessa båda är jämte Lewis de man i första hand bör konsultera när det återkommande behovet av Schuberts pianomusik gör sig gällande.


Foto: Clive Barda

3 kommentarer:

Storugglan sa...

Inser att jag är en av dem som är att beklaga! Som tröst fiskade jag upp D959 ur min kvartett av Schiff-album. Har stor glädje av dina rapporter från konserter och andra evenemnag. Skulle du kunna tänka dig att på bloggen även tipsa om sådant du får korn på inför?

Einar J sa...

Hej! Roligt att höra att du har glädje av mina små noteringar.
Jag har ibland funderat på att göra det du föreslår, eftersom jag "terminsvis" gör en del noteringar för en grupp av vänner som träffas en gång i månaden för att bevista något lockande evenemang - konsert, opera eller teater.
Närmast kommer jag att lördag den 23 mars återvända till Konserthuset för Verdis Requiem.

Storugglan sa...

Tack för tipset! Dina noteringar skulle säkert uppskattas av fler.