Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 27 mars 2013

1900-talets symfonier, hörda och ohörda



När jag skrev om Arthur Honeggers symfonier och ville framhålla dennes förtjänster i den genren tänkte jag först lite schablonartat att han väl inte hade så särskilt många medtävlare i sin samtid. I varje fall inte om vi betraktar modern klassisk musik som någonting som tar sin början ungefär vid Stravinskijs "Våroffer" 1913.

1900-talets mest ansedda symfoniska musik går ofta under andra beteckningar än just symfoni. Följaktligen blir detta med 1900-talets symfoniker genast annorlunda om vi talar brett om symfonisk musik; skaran utökas avsevärt när vi räknar med dem som komponerade symfoniska dikter (oftast ensatsiga verk med snarare en narrativ ansats än en motivbearbetande enligt sonatformen) eller konserter, där solistiska inslag som regel är betydande, eller orkestersviter baserade på balettmusik. Gränserna till den egentliga symfonin är oklara, vilket Bela Bartoks "Konsert för orkester" utgör ett talande exempel på. Nog kunde han lika gärna ha kallat den för en symfoni?

Och dessutom: ju mer jag börjar undersöka saken desto mer uppenbart blir det att jag tänkte fel, att det alls inte saknas musik med beteckningen symfoni efter det modernistiska genombrottet. Är man bara villig att söka bland andra än de mest etablerade namnen så dyker det upp massor av symfonier både här och där. Förklaringen är ganska enkel: en del tonsättare dröjde kvar vid senromantiken och andra tilltalades av neoklassicismen. Några använde dessutom beteckningen en smula utmanande mot det förväntade. Darius Milhaud, till exempel, har åtta symfonier i sin opuslista, men hälften av dem är på fyra, fem minuter vardera. Lite väl smått som symfoni betraktat, kan man tycka, åtminstone om man jämför med Bruckner och Mahler.

Efter Mahler är det alltså inte bara Jean Sibelius, Carl Nielsen, Igor Stravinskij, Sergej Prokofiev och Dimitrij Sjostakovitj som anslöt till den stora traditionen av symfoniskapande. Dessa tillhör de mest välkända av dem som komponerade ett flertal symfonier, medan andra som också förekommer i dagens konsertsammanhang, exempelvis Paul Hindemith, Benjamin Britten, Edward Elgar, står för ett eller högst ett par verk med den beteckningen.

Men det finns många, många andra! Här följer nu ett namndroppande med enda syfte att påpeka min egen (och troligen många andras) vanföreställningar. Om vi fortsätter med några andra utöver dem som redan nämnts finner vi i...

Storbrittanien: William Alwyn (5 symfonier), Malcolm Arnold (9 ), Arnold Bax (7 ), Hubert Parry (5), Edwin Rubbra (11), Ralph Vaughan-Williams (9), William Walton (2), Michael Tippett (4), Peter Maxwell Davies (8)

Sovjetunionen/Ryssland: Nikolai Mjaskovskij (27), Sergej Rachmaninov (3), Aram Chatjaturjan (3), Edison Denisov (2), Reinhold Gliére (3), Alexander Mosolov (5), Dmitrij Kabalevskij (4), Gavril  Popov (7), Maximilian Steinberg (5), Alexander Gretchaninov (5), Alexander Tsherepnin (4), Rodion Shchedrin (3), Alfred Schnittke (9), Galina Utsvolskaja (5)

Estland: Eduard Tubin (10), Arvo Pärt (3)

Finland: Leevi Madetoja (3), Erki Melartin (8), Einar Englund (7), Jonas Kokkonen (4), Kalevi Aho (15), Aulis Sallinen (8)

Danmark: Rued Langgaard (16), Nils Viggo Bentzon (22), Vagn Holmboe (13), Per Nörgård (7)

Sverige: Wilhelm Stenhammar (2), Hugo Alfvén (5), Nathanael Berg (5), Kurt Atterberg (9), Gösta Nyström (6), Lars-Erik Larsson (3), Hilding Rosenberg (8), Dag Wirén (5), Edvin Kallstenius (5)Allan Pettersson (17), Eland von Koch (6), Karl Birger Blomdahl (3), Maurice Karkoff (12)

Norge: Johan Halvorsen (3), Harald Saeverud (9), Fartein Valen (4)

Österrike: Franz Schmidt (4), Egon Wellesz (9)

Tyskland: Kurt Weill (2), Hans Werner Henze (10), 

Frankrike: Albert Roussell (4), Florent Schmitt (2), André Jolivet (3), Olivier Messaien (1)

Italien: Franco Alfano (2), Alfredo Casella (3), Ildebrando Pizetti (2), Gian Francesco Malipiero (11),

USA: Charles Ives (5), Aaron Copland (3), Alan Hovhaness (över 70!!), Roger Sessions (9), William Schumann (10), Elliot Carter (3), Samuel Barber (2), George Antheil (6)

Tjeckien: Josef Suk (2), J F Foerster (5), Viteszlav Novak (2), Bohuslav Martinù (6),

Polen: Karol Szymanowski (4), Witold Lutoslawski (4), Grazyna Bacewicz (4), Kryztof Penderecki (4)

Ungern: Ernö Dohnányi (2)

Brasilien: Heitor Villa-Lobos (12)

Mexico: Carlos Chavez (6).

Detta ska nu inte tas som någon rättvisande bild av vad olika nationer har att uppvisa. Det är bara ett försök att påvisa den mångfald som finns när man gör några sökningar på nätet, en antydan om att det finns ganska många hyggligt kända tonsättare som man inte lyssnar till så ofta, i varje fall inte till deras symfonier. Några har jag själv aldrig hört ett enda verk av, vad jag kan minnas.

Sedan ligger det nära till hands att ta ett steg till och tänka på alla dem som helt fallit i glömska, och på dem som kanske inte ens i sin livstid blev uppförda med mer än något enstaka verk.  Hur många opublicerade symfonier ligger undanstoppade i skrymslen på vindar eller i gamla skrivbord? Hur många har försvunnit för evigt under krig, olyckshändelser och förflyttningar?

Hur många skrevs som endast tonsättaren själv hörde, men bara inom sig?

6 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

Symfonin betraktas ju ofta, säkerligen ofta med rätta, som en "stor form" av klassisk eller seriös musik. Tänker på dess om inte motsats så i varje fall en radikalt annorlunda form, den musikaliska minatyren, som jag själv är väldigt förtjust i. Namn som Scrabin, Satie, Mompou,Fauré, Ravel ... Lyssnade häromdan på en inspelning med endel av Mompous småstycken för solopiano, helt betagande, som att stiga in i en magisk värld, fylld av vemod, men också glädje, upptäckarglädje, sorg, smärta, en musik att sjunka in i ... En lista på musikaliska miniatyrister vore något att hoppas på ... Har ju läst det du skrivit här tidigare om Mompou, finfina analyser!

Einar J sa...

Ja, jag är också mycket svag för miniatyrerna. Lustigt att du nämner Mompou eftersom jag just kommit hem från Barcelona, hans hemstad.
Hans byst famm jag i Palau de la Musica, och jag fann även ett häfte med en av hans Canco i Dansa (nr 14) som jag tidigare inte hade, i Casa Beethoven.
Mer om detta inom kort.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Ser fram emot att få läsa! Har ännu inte lyssnat på hans Musica Callada, som ju också Vladimir Jankélévitch skrivit om. Frapperande också hur mycket av hans pianomusik som finns på skiva i dag. Tror du nämner det att man först kan tro att hans musik är något slags kopia av Satie, men skillnaderna i bl a stämningsläge(n) är ju betydande.

Einar J sa...

Musica Callada är ett mycket fint verk, om än inte lika lättillgängligt som sångerna och danserna. En inåtvänd och närmast meditativ musik som kräver full koncentration. Det är dessutom en fröjd att spela, särskilt när flygeln är nystämd och man kan få fram dissonanserna ordentligt.

Einar J sa...

Sven-Erik! Om du har Spotify så rekommenderar jag Martin Jones´ inspelning av Musica Callada.
Här: http://open.spotify.com/track/5ej9li7PQi9cYoYOLFE6pb

Klinkmann sa...

Har tyvärr inte tillgång till Spotify, men ska nog lyssna på Musica Callada på något sätt ändå!