Mompou och musikens makt

"Charmes" är den franska titeln på sex korta pianostycken som Federico Mompou komponerade på 20-talet. Titeln är svåröversättlig. Om det inte lät så puerilt kanske man skulle kunna säga "förtrollningar" eller "förtrollande tillstånd" på svenska; "charm" blir missvisande och finns ju inte heller i pluralis.

Av respektive styckes undertitel framgår nämligen att Mompou här anspelar på musikens närmast magiska, mytiska för att inte säga mystiska karaktär. Sedan gammalt har musikens emotionellt suggererande sida betraktats med både fascination och skepsis. Det är den ena sidan, en sinnlighet som paradoxalt nog lätt övergår i översinnliga antaganden (sfärernas harmoni o dyl). För de kallsinniga hjälper det emellertid inte att det också finns en mera formaliserad, estetisk aspekt som givetvis är av särskilt stor betydelse i konstmusiken. För den som stör sig på musikens sällsamma makt är det den direkta, men ändå svårgripbara påverkan som är avgörande för misstänksamheten. Så var det exempelvis för Freud, denne i övrigt så konstintresserade själsforskare som hesiterade inför musiken, aldrig kunde förlika sig med den.

Mompous intresse för ostinaton (upprepade tonala figurer) och för säregna klanger är förstås väl lämpad att förstärka musikens suggestiva potential. I "Charmes" föreslår han sex musikaliska besvärjelser till: 1)... lindring av lidandet, 2) ... rannsakan av själarna, 3) ... inspiration av kärleken, 4) ... tillfrisknande, 5) ... uppväckande av bilden av det förgångna och 6) ... åkallan av glädjen.

Förvisso är detta mer en reverens för musikens rikedom, dess skiftande och sammansatta emotionella kvaliteter, än specifika bestämningar av innehåll. Det återstår för lyssnaren eller utövaren att fylla i efter egna erfarenheter, sinnesstämningar och behov. Musik kan ge mycket starka upplevelser, men är ingen apoteksvara som kan ordineras i terapeutiska syften. Trots det kan den i vissa lägen bidra med det som Mompou med sina underrubriker antydde.

Stephen Hough spelar här.