Den första strofens enkla sanning har var och en upplevt som befunnit sig ute på havet med öppna horisonter runtom. Även en relativt stor båt kan där kännas mycket liten. Några av oss har vid sådana tillfällen kanske inte endast erfarit en viss bävan utan även snuddat vid det som Freud i en brevväxling med den franske författaren Romain Rolland talade om som "den oceaniska känslan", en känsla inte främst av litenhet utan av mystisk enhet med alltet, av jaggränsernas utplåning och uppgåendet i något större och övergripande, kort sagt en känsla som brukar hänföras till den andliga sfären och som Freud själv bekände sitt främlingsskap inför. Han var som bekant ateist och såg dessa oceaniska upplevelser som en form av kontakt med infantila tillstånd före jagets stabila avgränsning. Och behovet av Gud fader och Sonen i all den otrygghet som det så småningom avgränsade och utsatta jaget upplever, betraktade han som projektioner av likaledes barnsliga behov av tillitsfullt föräldraskap.
Själv kan jag inte vittna om några oceaniska upplevelser av specifik och avgörande art, men anar ändå vad dessa tillstånd handlar om, eftersom de har med både existentiell svindel inför tillvarons gåtor och möjligen också med kreativitetens källor att göra. Det är betecknande att det som i modern psykologi med ett par sinsemellan lite olikartade begrepp kallas för "flow" respektive "mindfulness" har med en mer medveten koncentration och måliriktad aktivitet att göra. Som redan omvandlade till hälsofrämjande tekniska hjälpmedel kommer de ännu mindre åt det oåtkomliga än det som det freudianska begreppet försöker förstå. Gemensamt för dem alla är dock att jagfokuseringen elimineras och upplevelsen av passerande tid försvagas eller försvinner så att nuet tar överhanden.
I Palazzo Grassi i Venedig visades 1991 en utställning kallad Icelti som jag sent kommer att glömma. Det var under Pontus Hulténs tid där, och han hade lyckats samla ett stort antal mycket vackra gamla keltiska föremål. Placerade i belysta glasmontrar i mörka rum framstod de som oändligt praktfulla. Särskilt en monter högg omedelbart tag i mig som ett rent underverk av skönhet. Där låg ett föremål i rent guld, en valnötsformad båt med hög mast och plats för nio roddare och en styrman. Guldet, litenheten (ungefär en karamellskåls storlek), bräckligheten och den i all enkelhet närmast förstummande skönheten gjorde att jag endast motvilligt lämnade rummet. Jag minns inte exakt mina omedelbara tankar, men nog tänkte jag då och har många gånger sedan dess tänkt på det stora havet, roddarnas sång, båtens litenhet och människans litenhet. Men även på människans storhet, inte minst i de kreativa ögonblicken.
Jag fick med mig en liten affisch från utställningen där båten är fotograferad på ett ännu bättre sätt än på bilden ovan. På nätet ser jag att Broighter ship, som föremålet benämns, finns på Irlands Nationalmuseum i Dublin. Alltsedan det där museibesöket i Venedig har den gyllene båten hängt på någon av mina rumsväggar, alltsedan dess inspirerat mig till reflektioner liknande dem här och nu.
7 kommentarer:
Fint skrivet Einar. Det är också välgörande att du gör en distinktion mellan mindfulness som instrumentell psykologi, och den sk "oceaniska" känslan som är mera bortomslig.
Här uppe mellan myr och berg, och med fötterna i den ständigt friska grönskan, kan jag känna fjällens vidder på samma sätt som havets. Med den fördelen att fjällens vildmark är mer oförorenad av plast, olja, vattenmopeder och - hum det här borde jag inte säga - människor.
Nu, sent omsider har jag i alla fall hittat till din blogg. Vackert så.
Kommer att tänka på något som filosofen Gilles Deleuze varit inne på, ritornellon eller refrängen som ett slags imaginärt hem eller en känsla av hem som man bär med sig på sin vandring ut i världen, där oron och osäkerheten kan övervinnas genom att man nynnar eller sjunger eller varför inte visslar en melodi.
Tack Gabrielle, för din kommentar! Visst är det så att den där svindeln kan upplevas på andra ställen än på havet. Fjällvidderna, eller varför inte ett ökenlandskap, är säkert också platser som kan skapa samma sinnestillstånd. Jag är själv uppvuxen i Lappland och vet att fjällutsikten kan ha en bedårande kraft.
Tydligen har du själv funnit en reträttplats i fjäll- och myrmarker där oljud och annan mänsklig nedskräpning ännu inte förstör möjligheterna till sinnesnärvaro och de naturupplevelser som vi så väl behöver.
Förhoppningsvis kommer även myrens röda guld att ge dig en hink ljuvlig mylta inom kort!
Ja, Sven-Erik, det ligger mycket i detta med att bära med sig melodier av olika slag genom livet, inte minst de sånger som präglade ens barndomstillvaro. Det är mycket möjligt att detta är underskattat som ett slags hem och själslig tillflykt.
Einar; mylta är nog inte på g. Finns inga hjortron här i år, och inte ett blåbär än. Vilket har det goda med sig att jag slipper gå med näsan i backen ; )
Undrar var i Lappland du bodde som barn?
Gabrielle, tolv av mina uppväxtår tillbringade jag i Malmberget med Dundrets lågfjällsrygg som utsikt från mitt fönster. Tyvärr blev jag trots detta aldrig någon riktig fjällmänniska, men jag kan i alla fall skryta med att ha sett Stora Sjöfallet innnan regleringen. Minnesvärt!
Inget bärår däruppe, alltså. Hjortron är näst vildhallon det bästa jag vet i bärväg, så jag får väl bereda mig på dyrare sylt i år...
Ja, hjortron är bäst. Men jag tror att experterna har sina ställen. För mig verkar det som om blommen frös bort, det gäller även blåbär. Men, som sagt, det finna annat här...
Ett och annat fall och forsande stup, men inget som stora sjöfallet var, förstås.
Skicka en kommentar