Brittens War Requiem

Storbritannien har bidragit till den moderna musikhistorien med flera goda tonsättare, men likväl nästan ingen som fått status av riktigt stor. Jag ska inte räkna upp namn, bara nämna att jag själv är enig med de flesta om att Benjamin Britten (1913-1976) framstår som den främste från 1900-talet, och att jag dessutom på senare år funnit en favorit i William Walton (1902-1983). Från renässansen finns naturligtvis riktigt stora engelska tonsättarnamn, men därefter är det förunderligt glest med profiler fram till slutet av 1800-talet. Georg Friedrich Händel från barockeran är det lysande undantaget. Även om Händel ursprungligen var tysk var han ändå genom huvuddelen av sitt liv och sin verksamhet naturaliserad engelsman.

Min första stora upplevelse av Brittens musik var ett par verk för solosång och stråkorkester: "Les Illuminations" (till texter av Rimbaud), op. 18, och framför allt "Serenade for tenor, horn and string orchestra" (till texter av Tennyson, Keats, Blake m fl), op. 31. Cellosviterna och "A ceremony of carols" hör också till mina tidiga bekantskaper, och bland operorna lite senare "The Death in Venice". Britten var all round i sitt komponerande; praktiskt taget alla genrer är representerade i hans opuslista, där ett stort sångligt inslag med verk för för solister och för kör eller båda i kombination ingår.

En nyutgåva av hans "War Requiem", op. 66, femtio år efter premiären, har gett mig chansen att närmare bekanta mig med detta hans kanske mest berömda verk. Jämte några av hans många operor är det nog War Requiem som kommer att leva längst. Denna dödsmässa komponerades, om än ej för liturgiskt bruk, för katedralen i Coventry, till själva invigningen av det nybygge som restes intill ruinen av den medeltida katedral som tyskarna bombade sönder och samman under andra världskriget.

Britten fick en beställning med frihet att antingen skapa ett sakralt verk eller ett oratorium av mer sekulär art. Han valde ett mellanting, där mässans latinska texter interfolieras av tonsatta dikter av poeten Wilfred Owen, en poet som gått till den brittiska litteraturhistorien som just krigspoet och som själv stupade i första världskriget en vecka innan vapenvilan, endast 25 år gammal. Britten var övertygad pacifist och Owens oförtäckta beskrivning av krigets vanvett passade honom väl. Dikterna tonsattes som solosånger för tenor, baryton och sopran och fungerar stundtals som ironiska kommentarer till de traditionella mässtexterna, inklusive dödsmässans inslag om vredens dag, den yttersta domen och bönerna om nåd och frid.

War Requiem blev en stor framgång och ett av efterkrigstidens mest populära klassiska verk i Storbritannien. Det är lätt att förstå eftersom modernismen i tonspråket är modererat och klassiskt anstruket. Körpartierna kan ibland påminna om Carl Orffs "Carmina Burana" och solosångerna är melodiska och uttrycksfulla. Stravinskij lär ha avfärdat verket som sentimentalt, men det behöver man givetvis inte bry sig om.

Den här liveinspelningen med London Symphony Orchestra under ledning av Gianandrea Noseda är på allt sätt förnämlig. Jag har inga jämförelser att göra, vill bara säga att det inte bara är kören och orkestern som övertygar. Så gör även solisterna, som förutom två av Storbrittaniens främsta manliga sångare även presenterar en amerikansk sopran, Sabina Cvilak, som imponerar stort i sina dramatiska uppgifter.

I dessa dagar av rapporter om grymmaste människoslakt i Syrien kan ett verk som detta stämma till eftertanke kring både historia och samtid. Man behöver inte bli pacifist för att ta till sig sorgen och vreden i pacifistens Brittens sång till soldaten Owens diktrader i en av den senares mest kända dikter:

What passing-bells for those who die as cattle?
Only the monstruous anger of the guns.
Only the stuttering rifles´ rapid rattle
Can patter out their hasty orisons.
No mockeries for them from prayers or bells,
Nor any voice of mourning save the choirs,
The shrill, demented choirs of wailing shells;
And bugles calling them from sad shires.

Liten ordlista: passing-bells = själaringning; orison = bön (åld.); bugle = jakthorn; shire = grevskap

Ett smakprov från en klassisk inspelning med tonsättaren själv finns på Youtube här.