Villa Adriana

Fem kilometer från Tivoli finns Villa Adriana. Kejsar Hadrianus anläggning från 100-talet e. Kr. ligger förstås sedan länge i ruiner, men resterna visar överraskande mycket av vad som måste ha varit en av de mest glansfulla villorna från antiken. Det är som ett Forum Romanum i kubik, ett trettiotal lämningar av byggnader utspridda på ett kvadratkilometer stort område som numera ger intryck av en jättelik parkanläggning med olivlundar, promenadstigar och vattenbassänger. Det här kan nog vara den vackraste antika plats jag någonsin besökt. Den som planerar en tur till Tivoli endast för Villa d´Este bör tänka om.

Som så mycket annat av oförstörbart värde drabbades även Villa Adriana av nedgång och förfall när det övergavs efter Hadrianus död. Efterträdarna vid makten delade inte hans längtan bort från det larmande Rom utan sökte sig tillbaka till centrum. Inte bara tidens tand utan plundring av konstskatterna och återanvändning av byggnadssten bidrog till förstörelsen. Även den kardinal som lät bygga Villa d´Este var här och norpade en del, samtidigt som det arkeologiska intresset för platsen blossade upp.

Palats, tempel, badanläggningar, bibliotek, teatrar, promenadsstråk, tjänstebostäder - det är som ett litet samhälle för sig med plats för mottagningar, överläggningar, skådespel, banketter, rekreation, kapplöpningar, filosofiska samtal och mycket annat.

"Hadrianus minnen", den franska författaren Marguerite Yourcenars (1903-1987) mest berömda verk, är en roman som hört till min måsteläsning i många herrans år. Nu var äntligen ett lägligt tillfälle, och jag påbörjade läsningen i Rom. När vi steg av bussen vid entrén till Villa Adriana möttes vi omedelbart av en hommage till författaren; platsen har döpts till Largo Margurite Yourcenar. Hennes inlevelse i kejsarens liv och tankar bygger på gedigna kunskaper om antikens värld men är givetvis också en produkt av hennes fantasier och föreställningar om en åldrad makthavares själsliv och behov av att i ett långt brev förmedla sina minnen till efterträdaren, adoptivsonen Marcus Aurelius. Han säger sig ha "nått den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag" och det är i den sinnesstämningen han skriver. Han har slutat jaga, men minns med välbehag de lejon han nedlagt. Han rider inte längre, inte heller springer han, och ser det som ett plågsamt offer. Han är finsmakare men förordar måttlighet i stället för frosseri. Och han tillstår att inför kärlekens mysterium "står den mänskliga logiken maktlös".

"Ibland har jag drömt om ett mänskligt kunskapsystem grundat på erotiken, en vidrörandets teori där den andra partens mysterium och värdighet skulle bestå i att erbjuda jaget en fast punkt i en annan värld."

Som ung var Hadrianus en framstående fältherre och guvernör men hans kejsartid var en tid av fred i det väldiga romarriket. Han beskrivs som en mycket bildad man som skapade lugn och stabilitet i stället för att ge sig in i expansionspolitiska äventyrligheter. Det var inte minst i mötet med den undersköne grekiske ynglingen Antonious som mycket förändrades i Hadrianus livsinställning, något han minns som "en gyllene tidsålder" då allt tedde sig enkelt och lätt:

"Arkipelagens horisont, svalkan i de åt nymferna helgade grottor där flyttfåglarna byggde bo, och vaktlarnas tunga flykt i skymningen. Jag läste skalderna på nytt och några föreföll mig bättre än tidigare, men de flesta sämre. Jag skrev verser som tycktes mindre bristfälliga än vanligt."

Marguerite Yourcenars roman är en bättre guidebok än någon tänkbar annan till denna historiska plats. Den ger ingen arkeologisk orientering till Villa Adriana men för en in i den fjärran värld som fysiskt endast existerar som rester, om än sällsynt vackra. Den förstärker intrycket av en vacker plats genom att sätta fantasin i rörelse och teckna bilden inte bara av en avlägsen epok utan av det vi kan kalla för en humanistisk diskussion om det mest grundläggande i människans tillvaro.

En sak vet jag: till Villa Adriana kommer jag att återvända.

Foto: EJ

Citaten är hämtade från "Hadrianus minnen", Forumbiblioteket, 1969, översättning: Gunnel Vallquist.