måndag 18 juni 2012
Det omhuldade klasshatet
Klasshat har ånyo diskuterats på kultursidorna, det enda hat i politiska/kulturella sammanhang som av vissa accepteras som något gott och fullt naturligt. Jag ifrågasatte det för några år sedan i min förra blogg och fick naturligtvis mothugg. Fortfarande förstår jag inte varför hat mot vissa kategorier av människor - exempelvis kulturkonsumenter, politiker, kvinnor, invandrare, skåningar eller zigenare - är förgripligt, medan hat mot människor med en viss klass- eller socialgruppstillhörighet är den enda kategori som det är fritt fram att hata. Jo, jag har givetvis på ett sätt fattat att extremvänstern inte bara förstår det individuella hatet utan betraktar det som en välkommen kollektiv kraft i det revolutionära krossandet av klassamhället, att hatet mobiliserar till nödvändig våldsutövning mot "klassfienden".
En del debattörer har försökt blanda bort korten genom att tala om vrede över sociala orättvisor, vilket inte är detsamma som hat mot människor enkom för att de hör till en viss samhällsklass. Politiskt utnyttjande av hat mot vissa grupper i samhället känner vi till på politikens ytterkanter, både till höger och vänster. Resultaten har alltid varit lika förskräckande.
Jens Liljestrand, som gav upphov till debatten, försöker idag avsluta den med ett inlägg i DN. Där visar han vilken bedrövlig debatt det varit, lika bedrövlig som det "breivikande" som grasserat på sista tiden bland delvis samma skribenter. Liljestrand har givetvis vunnit debatten med ungefär 9-0. Ren utklassning, skulle man kunna säga, om nu inte det ordet missuppfattas i sammanhanget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Som jag ser det så är "hat" (det är ett starkt ord i svenskan) bara den känsla som säger att något är dåligt, hemskt, illa, förtryckande etc. Medan "kärlek" är den känsla som säger att någonting är gott, rätt, bra, härligt etc.
Att säga åt människor att de inte borde ha vissa känslor tycker jag är hemskt. Att hata behöver inte vara fult. Man bör hata det som gör oss illa, det är ju det känslan är till för av naturen antar jag. Känslor säger något och motiverar oss att agera. Sen är det förnuftets roll att avgöra hur vi bör agera.
Det som är farligt är alltså inte känslor som hat utan falska och dåliga idéer. Och de uppkommer nog lättare ifall vi förtränger känslor istället för att relatera till och reflektera över dem.
"vilket inte är detsamma som hat mot människor enkom för att de hör till en viss samhällsklass."
Fast... är inte det en halmdocka? Vem hatar människor enbart för att de tillhör en viss samhällsklass?
Vi är möjligen ganska eniga. Det är mig helt främmande att uppmana människor att förneka sina känslor.
Jag vill följaktligen inte heller förneka att hatkänslor kan vara befogade, t ex mot den eller de som behandlat en mycket illa.
Men därifrån till att uppamma ett generaliserat hat mot en viss kategori av människor, just för att de som i det här fallet hör till en viss samhällsklass, menar jag är ett avgörande steg i farlig riktning. Det är så fientlighet och hat mellan folkgrupper uppstår och legitimeras.
Vem hatar människor enbart för att de hör till en viss samhällsklass, frågar du. Jag tror dessbättre inte heller att de är så många i vårt samhälle, men uppenbarligen finns det de som av ideologiska skäl ser på "klasshat" som någonting positivt.
Jag borde kanske ha påmint om att denbattens upprinnelse var poeten Johan Jönsons diktjag, som ville göra ett barn illa för att det var ett överklassbarn.
Skicka en kommentar