En tid i Budapest

En långhelg i Budapest räcker inte långt - i varje fall inte om man både vill återse vissa miljöer och erövra nya. Det blir som alltid en fråga om att välja, vilket förvisso underlättas av ett vackert vårväder som gör det möjligt att kombinera strövtåg med målinriktade utflykter. Bortom Kedjebrons väktarlejon i soldiset uppe på Budahöjden ligger det Kungliga slottet, där det gigantiska Ungerska Nationalgalleriet (ej att förväxla med Ungerns nationalmuseum) är inrymt.

Numera hänger sju av Csontvárys mest berömda tavlor där, ett förstahandsval just därför. Men här visas också en stort antal andra mycket spännande konstverk från i första hand 1800- och 1900-tal. Just nu pågår dessutom en separatutställning med verk av Mihály Munkácsy (1844-1900), ofta nämnd som Ungerns störste konstnär. Jag tänker återkomma till den stora Kristus-trilogin som är huvudsaken i denna utställning.

"Budapest är Donaus vackraste stad", skriver Claudio Magris i sin imponerande kulturhistoriska essä/reseskildring "Donau" (Forum, 1990), därhan följer den mäktiga floden från upprinnelsen i Schwarzwald till utflödet i Svarta havet. Alltsedan jag för tjugo år sedan läste den boken har jag drömt om att göra åtminstone en god del av den flodresan (från källan räknat är Donau 284,5 mil lång!). Förhoppningsvis kan det realiseras som ett av "pensionärsprojekten". Centraleuropeisk kultur har ju, jämte den ojämförliga italienska, alltid varit min livsluft.

Budapest är helt visst en vacker stad, en storstad som utövar sin storslagna charm inte minst genom det mäktiga flöde som delar den i två ganska olika hälfter. Pest-sidan med sina parisiska boulevarder, 1800-talsbyggnader och London-inspirerade parlamentsbyggnad. Buda-sidan med sina slingrande gator kring en återuppbyggd gammal miljö och några monumentala byggnader som blivit stadens emblem.

Foto: EJ (bilderna är klickbara)