Om man i Budapest tar spårvagnen längs Donau söderut, på Pestsidan, till den fjärde bron efter den berömda Kedjebron hamnar man framför ett relativt nytt byggnadskomplex som på engelska kallas Palace of Arts. Där finns förutom ett museum, en restaurang, en mindre teater framför allt en stor konsertsal, Béla Bartóks National Concert Hall , vars entréhall imponerar ännu mer än den yttre fasaden.
Konsertsalen ger ett mer traditionellt intryck, frånsett en ganska djärv färgsättning av sidoväggarna (se länken ovan!). Akustiken har av expertisen fått högsta betyg och jag har verkligen ingen anledning att misstro det efter att själv ha bevistat en konsert i samband med Budapestresan nyligen.Att få lyssna till ännu en av de mest välrenommerade symfoniorkestrarna - Budapest Festival Orchestra - i en sådan sal är förstås en ynnest. Iván Fischer, orkesterns upphovsman och ständige maestro, hade denna söndagseftermiddag valt ett program med enbart musik av Richard Wagner: Siegfried-Idyll, Uvertyr och Bachanal ur Tannhäuser, Preludium ur Mästersångarna i Nürnberg, samt efter paus två avsnitt ur Ragnarök. Förförande klangvärldar och mästerligt spel gjorde att jag väl tillbaka på hotellet började läsa Fallet Wagner, Nietzsches uppgörelse med sin forne idol, som jag i sista stund fick med mig hemifrån i handbagaget. Vad var det egentligen som gjorde att Nietzsche till sist vände Wagner ryggen? Jo,... nä, det får jag återkomma till...
Mitt emot konserthuset ligger Nationalteatern som i den blå skymningen verkade mer upplyst utanpå än inuti. En annat stor byggnad strax intill är ännu under konstruktion. Frågan är emellertid hur det går med dessa kulturella satsningar i fortsättningen, nu när populistiska strömningar av ett riktigt motbjudande slag görs sig breda i Ungern. Jag läste nyligen att både Iván Fischer och den eminente pianisten András Schiff (snart i Stockholms Konserthus!) hör till de ungerska intellektuella som protesterat mot premiärministern Viktor Orbán och den oroande politiska utvecklingen i landet.
2 kommentarer:
Apropå populistiska strömningar i Europa, se e-flux specialnummer Idiot Wind: http://www.e-flux.com/journal/issue/22
Också här i Finland känner man, inte minst som medlem av den svenskspråkiga minoriteten i Finland, av strömdraget av denna obehagliga vind. Den är stark hos bl a det populistiska partiets Sannfinländarna som just nu tycks rida på en folklig protestvåg som bl a riktar in sig mot landets svensk- och tvåspråkiga befolkning. Man vill i praktiken avskaffa landets officiella tvåspråkighet genom att göra svenskan i finskspråkiga skolor valbar, dvs möjlig att välja bort. Partiets kulturpolitiska program som publicerades inför det stundande riksdagsvalet är ett fruktansvärt hopkok av nationell och fennomansk nostalgi och aggressivitet riktat mot allt modernt och framför allt postmodernt inom konst och kultur som döms ut rakt av. Spåren förskräcker.
Se också vilka attityder den svenske historikern Dick Harrison mötte under och efter ett besök nyligen i vårt land, http://www.magma.fi/dick-harrison/tva-maerkliga-manader
Sannfinländarna - ja, herregud bara beteckningen inger obehag. Nationalism som samlar upp populistiskt missnöje och odlar historiska myter om stordåd, renhet och sanning är den giftigaste brygd som finns, det har länge varit min övertygelse. Det är efter den sortens näringsintag som tankarna på rensning brukar spira.
Skicka en kommentar