Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 5 november 2010

Porten till domen

Piazza Duomo i Cefalú är en trivsam plats där det dagtid alltid går att få en camparisoda eller en espresso macchiato när man strategiskt slår sig ner så att man både kan iaktta folklivet och den mäktiga domen från 1100-talet. Till det yttre liknar domen en mäktig fästning, som från havet eller strandpromenaden alltid syns höjd över den gamla stadskärnan i klippans skyddande hägn. Dess inre är berömt för de bysantiska mosaikerna, som visserligen inte är lika omfattande som dem man ser i Monreale-katedralen eller i Capella Palatina i Palazzo dei Normanni (Palermo), men de är av samma slag, av samma ålder och utförande.

Min vana trogen förbiser jag aldrig portarna jag passerar på väg in till vilka boningar det nu än må vara. I detta fall fann jag inga upplysningar om själva portarna, varken i guideböckerna eller någon annanstans; förmodligen anses de inte nämnvärda i ett sammanhang där så mycket annat remarkabelt måste beskrivas.

Inga bronsportar som i Florens, Pisa eller Monreale. Men nog tycker jag att dessa gamla trädörrar också är värda att betrakta. Märkta av ålder och med delvis sönderfallande dekorationer är de också genom sin tyngd och massivitet på något sätt vördnadsbjudande. Dörrspeglarnas snidade ornament liknar vid en första anblick enbart en dekoration men visar sig vid närmare betraktande innehålla en äppelkindad figurs huvud. Vad för en figur rör det sig om? Min första tanke var att det måste vara någon naivistisk variant av alla dessa putti som är så vanligt förekommande. Men liknar inte det här mera en moders än en gosseängels ansikte? Och är det inte havsvågor snarare än vingar som omger huvudet? Eftersom dessa portar förmodligen är tillverkade före renässansen torde vi kunna utesluta putti. Däremot inte utesluta ängeln, en moderlig ängel, en ängel som kanske lika gärna kunde ha snidats för någon medeltida nordisk kyrka?

Min sista vilda spekulation går i havets riktning. Är det rent av en havets gudinna som blåser vind i den kyrkliga seglatsen?


12 kommentarer:

Bodil Z sa...

Egentligen hade jag tänkt säga något under Pirandello-inlägget, men så frestade detta mig ännu mer. Jag kom att tänka på Sture Linnérs Sicilien-bok och om vetande om gamla tider över huvudtaget. Jag tittar intresserat på dina portar och rycks med av dina hypoteser. Jag hoppas du inte tycker det är alltför illa att jag mitt i detta vill peka tillbaka till ett gammalt pausträdsinlägg

Hälsningar från ett brittsommaraktigt Zagreb, mitt nya hem
Bodil

Carl Jacobson sa...

Neptunus är nog en säker gissning, skulle jag säga. Havets, stormarnas och jordbävningarnas gud!

Einar J sa...

Bodil!
Tack för din hälsning från Zagreb! Jag följer med intresse dina blogginlägg därifrån.
Lustigt - jag har av någon anledning missat Sture Linnérs bok om Sicilien, men snubblade över den häromdagen och bestämde mig för att skaffa den. Och nu påminner du också om den.
Lärdomsgiganten Linnér är givetvis den man bör konsultera om man vill veta något väsentligt om antiken och våra gamla europeiska rötter över huvud taget.

Broder Carl!
Neptunus? Där rök min bild av det moderliga/kvinnliga i bilden i så fall! Men jag förstår din gissning utifrån havstemat, och kanske kan man tänka sig Neptunus framställd utan skägg och treudd också.
Ditt förslag fick mig att undra: finns det ingen kvinnlig gudinna med anknytning till havet?
Och det verkar så: en nereid vid namn Amfitride får jag upp vid en hastig googling:

http://paranormal.se/topic/amfitrite.html

Så jag gissar på henne tills någon övertygar mig om en bättre gissning.

Jag vet ju inte hur gamla portarna är, men om de härrör från tiden för katedralens byggande så kan det röra sig om ett normandiskt inflytande också. För ser figuren inte misstänkt nordisk ut, som om den lika gärna kunde finnas i en gammal nordisk kyrka?

Carl Jacobson sa...

Naturligtvis kan man tycka att Poseidons (Neptunus) hustru
Amfitrite kan vara en kandidat, men det tycks mig lite väl konstruerat. Och när normanderna nått Sicilien hade deras nordiska arv sedan länge drunknat i den kulturella melting pot som Normandie var.

Nej, du får nog ge upp den där idén om havet som en omfamnande kvinna - det är skeppet som är kvinna!

Happy sailing!

Carl Jacobson sa...

Vid närmare eftertanke kanske du har rätt ändå! Kan det månde vara något så sicilianskt som en representation av Galatea?

Einar J sa...

Jo, både skepp och kyrka brukar ju benämnas i femininum, vilket väl i och för sig inte hindrar att ett (havs?)väsen på en kyrkport också kan vara av kvinnlig natur? Inte nödvändigtvis omfamnande, utan kanske snarare pådrivande med sina uppblåsta kinder...
Å andra sidan är det endast den mest välbevarade av figurerna som ser ut som så.
Det är ju roligt att spekulera, men ibland önskar man att någon specialiserad konstvetare kunde bidra med en s.k. kvalificerad gissning också.
Kanske symboliserar figuren något helt annat än det havstema vi är inne på.

Einar J sa...

Jag såg inte din senaste kommentar innan jag släppte min förra.
Ja, där har vi en gissning som vi kan enas om som den mest troliga!
Siciliansk anknytning och allt!

Lennart Erling sa...

Roligt att se och minnas Piazza Duomo! Var du uppe på klippan? Utsikten var formidabel.
Är det f ö inte ett fiskhuvud till höger på dörreliefen, med öga och uppspärrad mun?

Klinkmann sa...

Börjar av någon anledning tänka på Hitchcock (via Kafka) när jag ser de här bilderna: hur portar och dörrar i Hitchs filmer så ofta äger en speciell, lite skrämmande laddning. De är både imposanta, hemlighetsfulla och farliga på samma gång.

Lennart Erling sa...

Jag menar förstås: till vänster!

Einar J sa...

Lennart:
Ja, den där fiskmunnen ser jag också nu. Stärker hypotesen om havstemat.
Jag besteg klippan förra gången jag var i Cefalú. En liten picknick däruppe blev en minnesvärd utflykt i det gröna. Denna gång blev det inte av, trots föresatsen, så det får bli nästa gång. Klippan är ju stor, även däruppe, så jag skulle vilja gå runt och även utforska "baksidan".

Klinkmann: Hitchcocks mästerskap består ju inte minst i det psykologiska handlaget med närmast arketypiska fenomen. Så även om jag själv inte kan erinra mig några specifika scener förstår jag att hans portar är ett bland många andra spänningsförhöjande medel.

Klinkmann sa...

Exakt, han handskas med dylika starka former eller arketyper på ett som du säger mästerligt sätt. Skrev för ett tag sedan en snutt om det på min blogg, faktiskt, se http://nyasound.com/about/blogg/page/3
Vad gäller dörrar är en relativt tidig film som The 39 Steps (för att inte tala om Psycho!) mycket instruktiv: dörrar och korridorer är hos Hitchcock farliga saker.