Det andra nothäftet som kom med posten häromdagen innehöll musik av Alexander Zemlinsky (1871-1942), en senromantiker som till allt annat också var en av Alma Mahlers älskare en tid innan hon gifte sig med Gustav Mahler. Jag har sedan ett par år under stigande uppskattning samlat skivor med Zemlinskys musik men inte tidigare stött på något för piano av hans hand. Ett urval av hans uppenbarligen ganska få sådana kompositioner är just vad det där häftet rymmer. Zemlinsky komponerade i alla genrer, även operor, vilket ju Mahler aldrig gjorde. Men i likhet med Mahler var han berömd som dirigent i tidigt 1900-tal för att sedan med den "moderna" musikens genombrott glömmas bort som tonsättare. Till skillnad från Mahler skulle det dröja ända till 1990-talet innan Zemlinsky på allvar uppmärksammades på nytt.Symfonierna, inte minst den lyriska symfonin med sånger för baryton och sopran till texter av Tagore, är verkliga klenoder för den som i likhet med mig är svag för förra sekelskiftets tonkonst. Också de fyra balladerna för piano (som ingår i det här urvalet) har texter som inspirationskällor, nämligen av Fontane, Goethe och Kerner. Här har till och med strofer från dikterna placerats ovanför vissa notavsnitt. Utgivaren (Ricordi) har varit vänlig nog att återge dikterna som helhet i ett förord. Der Wassermann (Kerner) är nog den av balladerna som jag finner originellast. Bara det att stycket i stor utsträckning ska spelas sehr leise med staccato i vänsterhanden och legato i höger och ibland tvärtom är spännande. Endast i ett dramatiskt avsnitt av dikten bryter ett forte in: "Er fasst sie fest um den schlanken Leib; "Schön Maid! du bist des Wassermanns Weib!" (fritt och rimfritt översatt: "Han fattar hennes slanka kropp i ett stadigt grepp; ´Sköna flicka, nu är du vattumannens kvinna!´")
Först tänkte jag att dikten handlade om Näcken, den fatale musikanten som i nordisk mytologi rör sin förtrollande giga i bäckar och andra vattendrag så att man dras med och ned i djupet. Men troligen är det vattumannen bland de astrologiska tecknen som åsyftas? Och nästa fråga blir då: Är det samma slags myt som går igen dessa gestalter? Inte vet jag, men dikten av Kerner slutar mycket riktigt med att den sköna flickan dansar ner i floden tillsammans med den förföriske vattumannen. Ack, oblida öde!
3 kommentarer:
Zemlinskys Lyrische Symphonie, op.18 och Symfonische Gesänge, op. 20 har jag på cd i serien Entartete Musik som Decca gav ut. En förnämlig serie med synnerligen intressanta kompositörer. Här finns texter av såväl Tagore, som du nämner, som av Langston Hughes, Jean Toomer, Countee Cullen och Frank Horne i Symphonische Gesänge. Jag tycker att sångarna på denna cd, vid sidan av Hagegård också sopranen Alessandra Marc och basbaritonen Williard White, är förnämliga. Det är fint att du skriver om kompositörer som Zemlinsky. Inte lär man träffa på honom i svensk dagspress, där recensioner av klassisk musik numera är lika sällsynt som ett snöfall i Skåne.
Som jag förstod är Wassermann något slags släktnamn för alla dessa manliga vattugestalter: Näcken, Strömkarlen osv. Här finns en hel lista. Och här hittade jag texten av Kerners dikt. Det är nästan en mindre, fast blötare version av Goethes Älvakungen... ;-)
Tack till er båda - Thomas och Keri - för upplysande kommentarer!
Just den inspelning som du Thomas nämner har jag inte, men jag kommer ihåg den där utmärkta serien av utgåvor under beteckningen Entartete Musik, där även Franz Schreker ingick, en annan utmärkt kompositör som fått ökad och berättigad uppmärksamhet på senare tid. Även av Schreker har jag hittat några få pianostycken.
Keri - det var det jag anade att Wassermann skulle kunna vara en beteckning på denna mytologiska vattengestalt som går igen i olika sammanhang med lite olika namn. Och din association till Älvakungen är förstås också rimlig så till vida att även denne herre på ett ödesdigert sätt lockar med det som i själva verket innebär undergången.
Skicka en kommentar