Staffan Valdemar Holm säger tack och adjö som Dramatenchef med en uppsättning av Friedrich Schillers (1759-1805) "Don Carlos", en klassiker av shakespearemått. Eftersom Verdis opera med samma namn (byggd på Schillers drama) hör till mina stora operafavoriter var det inte utan förväntningar som jag tillsammans med G igår bänkade mig bland parkettens grå pantrar. Inom parentes sagt slog det mig att man nog borde oroa sig minst lika mycket för teaterns som för operans framtid med tanke på publikens ålderssammansättning. I varje fall om jag jämför salongen i torsdags med den igår.
Nåväl, det är en rejäl omgång teater man bjuds under nästan fyra timmar (med paus) på vacker, moderniserad blankvers (av Ulf Peter Hallberg). Kanske bör man ha passerat medelåldern för att klara det? Holms hustru, Bente Lykke Möller, bidrar med en avskalad scenografi där allt utanverk, inklusive kostymeringen, helt går i modefärgen grått. Det innebär positivt sett att själva spelet och skådespelarnas rörelsemönster ända ut i de nervösa fingerviftningarna hamnar än mer i fokus. Det är vackert gjort, och eftersom spelet genomgående är bra hölls åtminstone min uppmärksamhet vid liv hela tiden ut.
Det är en fantastisk story som Schiller fått ihop, med både stormaktspolitik och omöjlig kärlek i en intrikat väv som involverar konflikter, svek och grusade förhoppningar i såväl vänskaps- som kärleksrelationer.
Min tveksamhet gäller egentligen bara tolkningen av huvudrollen, don Carlos, som här (i Andreas Rothlin Svenssons gestalt) blir lite väl mycket av ömklig pojkvasker för att man ska kunna tro på hans attraktionskraft i förhållande till den älskade styvmodern Elisabeth eller den förälskade prinsessan Eboli, och än mindre att han besitter den politiska handlingskraft som vännen Posa förväntar sig av honom. Konflikterna får inte riktigt samma laddning som de borde. Det var bra teater, inte tu tal om det. Bara det att få lyssna till ett språk som inte bara är vardagssnack från vardagsrummet utan förmedlar tankar, ofta poetiskt pregnanta, är ju en lisa för själen.
Men det kan inte hjälpas - jag satt ändå och längtade efter Verdis musik.
Nåväl, det är en rejäl omgång teater man bjuds under nästan fyra timmar (med paus) på vacker, moderniserad blankvers (av Ulf Peter Hallberg). Kanske bör man ha passerat medelåldern för att klara det? Holms hustru, Bente Lykke Möller, bidrar med en avskalad scenografi där allt utanverk, inklusive kostymeringen, helt går i modefärgen grått. Det innebär positivt sett att själva spelet och skådespelarnas rörelsemönster ända ut i de nervösa fingerviftningarna hamnar än mer i fokus. Det är vackert gjort, och eftersom spelet genomgående är bra hölls åtminstone min uppmärksamhet vid liv hela tiden ut.
Det är en fantastisk story som Schiller fått ihop, med både stormaktspolitik och omöjlig kärlek i en intrikat väv som involverar konflikter, svek och grusade förhoppningar i såväl vänskaps- som kärleksrelationer.
Min tveksamhet gäller egentligen bara tolkningen av huvudrollen, don Carlos, som här (i Andreas Rothlin Svenssons gestalt) blir lite väl mycket av ömklig pojkvasker för att man ska kunna tro på hans attraktionskraft i förhållande till den älskade styvmodern Elisabeth eller den förälskade prinsessan Eboli, och än mindre att han besitter den politiska handlingskraft som vännen Posa förväntar sig av honom. Konflikterna får inte riktigt samma laddning som de borde. Det var bra teater, inte tu tal om det. Bara det att få lyssna till ett språk som inte bara är vardagssnack från vardagsrummet utan förmedlar tankar, ofta poetiskt pregnanta, är ju en lisa för själen.
Men det kan inte hjälpas - jag satt ändå och längtade efter Verdis musik.
2 kommentarer:
Javisst, Don Carlos utan musik, det är lite som att äta jordgubbar utan grädde... De är ju jättegoda, jordgubbarna, men utan grädde? ;-)
Verdis Don Carlos fick jag se på operan i Budapest för några år sedan - som jag aldrig kommer att glömma! Grädden var vispad utmärkt.
Men detta med ålderssammansättningen bland publiken i musikvärlden, det har jag också funderat på vid olika tillfällen. Ibland tycks det finnas hopp, då är blandningen lite bättre och åldersmedeltal något före pensionsåldern. Men då och då undrar jag om verkligen alla som är med kan njuta av de finaste nuanser i framförandet. Hörseln blir ju inte bättre med åldern...
Budapestoperan, ja - det ger mig också fina minnesbilder. För några år sedan såg jag en mycket bra föreställning av Puccinis Turandot där. Den var så bra - och biljetterna så billiga - att jag gick dit ett par dagar senare igen!
Hm, måtte man få behålla hörseln ett bra tag till!
I torsdags på operan var det faktiskt en ganska god ålderblandning. Det gjorde mig lite optimistisk i alla fall...
Skicka en kommentar