Fredag eftermiddag

Riktigt när novembers grå eftermiddagar övergår i skymning är inte alldeles lätt att säga. Träden i parken utanför fönstren är nu nästan alla helt avlövade. Kvistarnas svarta teckning mot himlen bildar en finmaskig väv som sakta försvinner med det smygande mörkret. I eftermiddagens lampljus har jag läst till slutet av Joseph Roths "Spindelväven", så mitt seende är instruerat, associationerna givna. Jag återkommer till boken i ett särskilt inlägg.

G är på stan med en väninna. Med posten kommer ett paket med teer som jag beställde för ett par dagar sedan. Där ligger också ett litet varuprov på en sort som jag inte känner till men som jag anar är precis vad som borde avnjutas en fredag eftermiddag som denna, och varför inte tillsammans med Jascha Heifetz.

Det är ännu ett av dessa utsökta oolongteer (Feng Huang Milan Dancong) som välsignar gommen med sina milda och fruktiga toner. Redan i andra bryggningen blommar den honungslena smaken rikligt av persika och aningen nötter. På påsen står det att Milan betyder honungsorkidé, och vet man att dancong innebär att bladen plockats från en och samma buske låter det ju både vackert och extraordinärt. Det visar sig vara ett av de smakrikaste oolongteer jag druckit, och blommigheten är givetvis ljusår från de parfymerade teer som tebutikerna översvämmas av numera.

Rikedom finns också i William Waltons musik. Violinkonserten skrevs till Jascha Heifetz, och på en dubbel-cd (som innehåller samtliga konserter och första symfonin) spelar han verket i en monoinspelning från 1950 med förvånansvärt bra ljud. Jag förälskade mig i denna musik genom en annan inspelning med Yehudi Menuhin som solist och tonsättaren som dirigent, och skrev om det här. Men bra musik vill man höra med flera exekutörer, och i det här fallet finns alltså violinkonserten att tillgå med två av 1900-talets allra främsta violinister.

Inte nog med det, cellokonserten har en annan legendar som solist, nämligen Gregor Piatigorsky, som för övrigt var beställare av verket. Violakonserten och pianokonserten (Sinfonia Concertante) är däremot senare inspelningar med samtida solister - Yuri Bashmet respektive Kathryn Stott. Lägg därtill en ypperlig tolkning av första symfonin med André Previn och London Symhony Orchestra och det blir sammantaget en fyndutgåva fylld med något av den allra bästa musik som skapades i Storbrittanien under 1900-talet.

Till tredje bryggningen låter jag violakonsertens första sats, ett andante comodo, tona ut i rummet medan Issa sover under filten och gatlyktorna utanför fönstret understryker mörkret som redan sänkt sig.

Violinkonserten med Jascha Haifetz som solist och tonsättaren som dirigent finns på Youtube här.

En cykelspark från trettio meter

 

Jag är en bland ingen vet hur många hundra miljoner fotbollsälskare som befolkar världen. Fotboll är världens största och, när det riktigt vill sig, även elegantaste lagsport för bollbegåvade individer, det är inte tu tal om den saken. Den är också enkel nog att kunna bedrivas av både fattig och rik. En boll, ett par lämpliga skor och några kamrater är egentligen vad som behövs för att börja "joxa med trasan", som femtiotalslegenden Nacka Skoglund sa - ett uttryck som lär härröra från fotbollens fattiga ungdom när man använde en hopknuten trasa som boll.

Reglerna är förhållandevis enkla. Det gäller att hålla bollen inom laget med dribblingar och passningar som kan leda till skott mot mål, och helst i mål. Det gäller att i både anfall och försvar hela tiden hantera bollen med allt utom armar och händer. Tjyvben och annan fysisk brutalitet bestraffas. Det enda lite krångliga är den viktiga off side-regeln som kräver bredvidståendes observans.

Som barn spelade jag mycket fotboll, visserligen utan att framstå som ämne för en idrottskarriär men ändå. Andra intressen tog småningom och mycket riktigt överhanden. Dessförinnan hann jag i alla fall bli en respekterad back som valdes relativt tidigt när vi delade upp oss i lag i skolan. Jag nämner det eftersom sådant givetvis har betydelse för om man som igår kväll slår sig ned framför teven och tittar på Sveriges match mot England eller inte. Det har betydelse för den fulla förståelsen för det artisteri som utspelar sig på planen.

Och igår gjorde som bekant Zlatan Ibrahimovics alla fyra målen när laget vann med 4-2. Jag har tidigare framför allt beundrat Zlatans eleganta passningsspel, hans blick för spelet, den exakta tajmingen och den eleganta och överraskande vrickningen med foten i en passning som plötsligt öppnar en lucka för en medspelare. Eller säg en långpassning som landar på fötterna hos en medspelare som befinner sig i en position där möjligheterna finns. Det är sådant som kan ge rysningar över ryggraden. Alltså inte endast de spektakulära målen.

Zlatan hyllas nu med alla kända superlativer, och den här gången givetvis främst för målen. Jag hör till dem som förstår lovorden. Inom ramen för vad det handlar om, nämligen ett idrottsligt artisteri av enastående slag, är de fullt begripliga. Den där cykelsparken från trettio meter, på övertid när målvakten är chanslös, fick mig att skrämma hunden när bollen dalade in i mål. Och jag kippade sedan efter andan i minst en halv minut. Aldrig att man glömmer något sådant.

Foto: Facebook

En magisk flöjt skuren ur tusenårig ek

Jag såg "Trollflöjten" på Operan igår kväll. Hörde den också, bör väl tilläggas, eftersom detta "Singspiel" naturligtvis inte gång på gång skulle locka mig och alla andra till utsålda hus utan Mozarts fullkomligt bedårande musik. Den smått förbryllande historia som teatermannen Emmanuel Schikaneder tillsammans med Mozart kokade ihop på gammal egyptisk mytologi, frimurarriter och naivistisk kärlekspoesi har visserligen sina charmiga och roande inslag, men det skulle aldrig räcka till för att nu en bit in på tredje seklet fylla operasalongerna. Om det inte vore för musiken - den ljuvliga, avväpnande och beskyddande musiken.

Det magiska beskydd av kärleken som berättelsen talar om, med flöjt och klingande klockspel som de enkla medlen, får hos Mozart en musikalisk gestaltning som oansett det lättsamma handlaget och alla komiska inslag rymmer både djup och allvar. Detta är nämligen ingenting mindre än en kärlekens höga visa som i all sin sammansatta rikedom, så typisk för det mozartska geniet, kräver det allra bästa av uttolkarna. 

Att den här operan ständigt lockar teatermänniskor till mycket fantasifulla uppsättningar är inte konstigt. Ole Anders Tandberg, som står för den här föreställningens regi och scenografi, utgör inget undantag. Tvärtom svämmar hans idérikedom över alla bräddar med såväl fyndiga som långsökta infall - ibland roliga, ibland endast putslustiga eller onödigt originella. Att till exempel framställa Sarastro, föreståndaren för Vishetens tempel, som rörelsehindrad scoutledare har jag svårt att se poängen med.

Men som sagt: jag hörde också, inte bara såg. Och nog klarade hovkapellet under Stefan Klingele godkänt, även om jag ibland saknade flykt i spelet; tempi var här och var lite väl makliga. Sångarna i den ungdomliga ensemblen skötte sig dock utan anmärkning, några av dem riktigt bra, sopranerna allra bäst. Ida Falk Winland som Pamina var hela tiden övertygande, liksom även Karolina Andersson, som i rollen som Nattens drottning inte verkade besväras det minsta av den ursvåra hämndarian. Lysande helt enkelt!

Allt som allt var jag nöjd med kvällen. Mozarts outslitliga musik kommer alltid att besegla de mest skiftande inramningar. Och jag säger inte att man inte ska ha roligt, det ska man givetvis ha i ett så betagande lustspel som detta. Men den magiska styrkan i musiken, från flöjten skuren ur tusenårig ek, måste också beaktas med det allvar som den förtjänar. Det kan mycket väl vara sant att det är det skydd vi behöver genom mörka natten.


Bilden: Ida Falk Winland som Pamina. Foto: Illian Hiura, Kungl Operan.

PS. Jag har ett tidigt julklappstips till den som vill ge bort Trollflöjten på DVD till någon kär musikvän. Covent Garden-operan i London presenterade en fin uppsättning för några år sedan med fantastiska sångare - bl. a. Dorotea Röschmann som Pamina, Simon Keenlyside som Papageno och Damita Damrau som Nattens drottning - och med den fine gamle dirigenten Sir Colin Davis i orkesterdiket.
Hela denna opera finns för övrigt utlagd på Youtube här. (Tyvärr är film och ljud inte perfekt synkroniserat en dryg timme in i den utlagda kopian). Ett av mina favoritavsnitt börjar här ca 2:17:00 in i operan när Pamina och Tamino finner varandra efter Taminos prövningar och när trollflöjtens magiska skydd genom mörka natten besjungs.

Lyxliraren från utomlands

Har ni hört på maken! Dagens toppnyhet i SR, Kulturnytt: Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding bor på lyxiga Grand Hotel de 10 veckor om året han tjänstgör i Berwaldhallen i vår kungliga huvudstad. Det kostar 15.000 svenska licenskronor per vecka!!

Få se nu - det innebär 2.143 kr per dygn!! Känner ni inte hur ont det gör i ögonen? Sticker, liksom. Känner ni inte hur harmsenheten söker utlopp på något sätt? Finns det verkligen inte något Best Western eller Scandic till åtminstone något bättre priser?

Reportern får den ansvarige chefen Michael Tydén att skamsen och småstammande förklara att detta var Hardings eget val. Som nu kanske måste omprövas.

Sicken lyxlirare! Femton papp gånger tio! Verkligen svindlande summor för en världsdirigent som säkert är van vid att ett lyxhotell, värt namnet, innebär en nolla till på den notan.

Men nu är vi ju i Sverige där pekuniära förmåner, hotell-och restaurangnotor, är det enda syndstämplade dokument som grävande journalister kan räkna med att kunna uppröra allmänheten med.

Vad har Tydén egentligen gjort för fel? Jo, det visar sig att detta med att bevilja Harding ett boende på Grand Hotel var utanför reglementet enär SR saknar avtal med just Grand Hotel.

Men se då för helvete till att träffa ett avtal med Grand Hotel! Daniel Harding torde inte vara den ende gästande världsartisten som borde kunna erbjudas Grand Hotel. Det ligger ju rent geografiskt dessutom inte precis illa till för Berwaldhallen.

Foto: Micke Grönberg, SR Foto.

Requiem

Ett requiem brukar höra till de musikaliskt resursstarka kyrkornas satsningar i allhelgonatid. Faurés och Mozarts dödsmässor dyker varje år upp i annonserna. Ibland också Brahms "Ein deutsches requiem" och givetvis en del äldre tonsättares verk som då alltid rymmer inslaget av såväl vredens dag som bönen om vila och det eviga ljuset. Verdis operamässiga Requiem kräver lite väl mycket för att kunna uppföras annat än i undantagsfall. Kanske är det också trots det sakrala innehållet mer ett verk för konsertsalarna än för kyrkorummet.

Nu och då kan även den förnämliga engelska körmusiken avlyssnas. Första gången jag kom i kontakt med Herbert Howells´ (1892-1983) Requiem var dock varken i någon kyrka eller i allhelgonatid. Det var en natt för rätt många år sedan när radions p2 stod på som jag plötsligt lystrade till, vände mig i sängen och skruvade upp volymen för att riktigt kunna höra vad som omedelbart fångade mitt öra. En skimrande melodisk stämsång för delad, eller dubbel, kör som ibland tycktes försatt i svävning mellan tonarterna eller upplöst i alla tonarter samtidigt. Om man till äventyrs tror att sådant inte kan låta vackert torde man bli tvungen revidera sig efter att ha hört vad jag hörde den natten.

Howells skrev sitt Requiem 1936 efter att hans ende son dött vid nio års ålder. Han utvecklade sedan verket till ett andra requiem på samma material - "Hymnus paradisi" för kör orkester - som emellertid även det förblev ouppfört intill 1950. Det var tonsättarkollegan Ralph Vaughan-Williams som förmådde Howells att ta fram detta "privata" verk ur skrivbordet och låta offentligheten ta del av det. Omständigheterna gjorde dock att det det ursprungliga Requiem för enbart kör inte uppfördes förrän 1980.

Detta Requiem följer inte den klassiska katolska mässans delar. I stället består det av följande fem satser: Salvator Mundi, Psalm 23, Requiem aeternam (I), Psalm 121, Requiem aeternam (II) samt I heard a voice from heaven. I synnerhet de båda Requiem aeternam är körlyrik av bästa märke.

Den skiva jag hörde den där natten skaffade jag sedan, och den finns utlagd på Youtube. Först de tre första satserna till och med Requiem aeternam (I) (som börjar efter 5:10) här. Sedan Requiem (II) här. Det är Corydon Singers under Matthew Best som sjunger.

Foto: EJ

Allahelgonavandring

Vi går genom gamla kyrkogården. Novembermörkret är tätt men överraskande lent i vindstilla plusgrader. De hundratals lågorna från gravljus och marschaller flimrar för ögonen och förvandlar träd, stenar och människor till skuggor i det fuktiga mörkret. Bländad av ljusen hör jag dem men ser dem inte. De par eller mindre grupper vi möter är ansiktslösa. Jag hör ljuden från deras dämpade samtal när de närmar sig och som hastigast kan jag urskilja dem i diffus gråskala när vi passerar varandra. Och ingen anstränger sig för att identifiera någon.

Grusets knaster under mina egna fötter täcker ljuden från de mötande ensamvandrare som plötsligt lösgör sig ur mörkret. Hunden småspringer obekymrat som vanligt, jag känner i kopplet ungefär var hon finns.

Det gamla gravkapellets ljusa väggar är svagt belysta och utgör ett riktmärke, en orienteringspunkt. I fonden syns de upplysta fönstren från huslängorna på Kyrkogårdsgatan. Där sitter människor och avslutar måltider, pratar och umgås så som de brukar på helgerna. Här på kyrkogården finns de som är på väg till eller från någonting, rökande ungdomar som tar en genväg till sitt lördagsfirande, äldre som kanske redan är på väg hemåt. Men också några som har kyrkogården som mål för en möjligen mycket ensam kvällsvandring, som helt enkelt vill uppleva de många små lågornas kamp mot mörkret. Kanske också söka upp en grav och själv bidra till det bländande ljusflödet, till förvandlingen av marken till stjärnhimmel.

Jago - den ondskefulle intrigören

Jag såg Metropolitans världsvida utsändning av Giuseppe Verdis opera "Otello" på biografen Rio i Stockholm i helgen som var. Verdi lockar mig alltid, och den här operan, en av hans allra fullödigaste, har jag bara sett på tv en gång för länge sen med Placido Domingo i titelrollen. Det här var ju också film och högtalare, men biosalongen gör ändå stor skillnad mot att sitta framför tv-rutan därhemma. Inte minst beträffande ljudet.

Det är faktiskt en ganska märkvärdig sak, detta amerikanska initiativ att sprida operakonsten till en jättepublik fjärran från de dyrbara platserna i det prestigeladdade operahuset i Lincoln Center, New York City. Det har ju också fått efterföljare så att det nu inte bara är Met som utnyttjar modern teknik för att dela med sig av föreställningar på det här sättet.

Libretton till "Otello" är en kondenserad variant av den shakespearska tragedin om svartsjukans härjningar i ett människobröst. Men den är dessutom ett drama om hänsynslöst ränkspel. Otello, den venetianske moren som utsetts till guvernör på Cypern, anländer till sin provins i en åskstorm, fysisk såväl som själslig, som vi utan ouvertyr kastas in i med kör och orkester i fullt pådrag. Maktstrider och avund betyder intriger, och den störste och ondskefullaste intrigören är Jago, på sätt och vis dramats huvudperson, även om offren för hans framfart - Otello och Desdemona - naturligtvis står i centrum för handlingen.

Otello sjöngs av Johan Botha, en tenor med en röst som imponerar men vars skådespeleri lämnar en del övrigt att önska. Detsamma brukade ju sägas om Luciano Pavarotti, vilken han mycket riktigt påminner om i yttre mått, så att säga. Att en sådan kroppshydda inte medger någon större vighet i förflyttningarna kan man förstå. Trovärdigheten i kärleksagerandet med Renée Fleming i rollen som Desdemona blev därefter. Frågan är hur man med svartsjukans demon härjande inom sig bäst ger uttryck åt denna nöd, mimiskt och fysiskt och framför allt mellan raseriutbrotten. I Verdis musik finns förstås nyanser som åtminstone delvis kan uppväga brister i agerandet.

Desdemona har tydligen blivit en av Flemings paradroller och här fick man höra henne när karriären möjligen just passerar krönet. Vilket inte innebär annat än att hon sjunger lika kristallklart och vackert som vanligt. Det råder inget tvivel om att hon hör till de främsta sopranerna för närvarande, och hennes insats mot slutet av sista akten i den kända "Salice, salice" gjorde även biografpubliken andlös. Denna sång till tårpilen, följd av aftonbönen inför sänggåendet strax innan det grymma slutet, utgör en stilla oas i denna annars så kraftfulla musik. Stråkar ruvar över stämningar av oro och sorg innan Verdi förlöser allt i den återkommande frasen "Cantiamo, cantiamo" (låt oss sjunga!).

Jago, den hänsynslöse psykopaten, framstod åtminstone i den här uppsättningen som den intressantaste rollfiguren. Mycket tack vare en ryslig gestaltning av en för mig helt okänd basbaryton, Falk Struckman. Hans inlevelse i en av operalitteraturens råaste självbekännelser, "Jag tror på en grym Gud", gav både röst och ansikte åt cynikerns hån av allt mänskligt rollspel: Efter allt gyckel och bedrägeri följer döden. È poi? È poi? (Och sen?). Döden är ett intet! Himlen en gammal kärringdröm!

Verdi - musikens trollkarl har än en gång talat i det emotionella registrets hela omfång! Denna opera, som på mer än ett sätt utgör ett kraftprov för sångarna, komponerades när Verdi var i 70-årsåldern och blev den näst sista i hans långa lista av mästerverk. För vissa sinar uppenbarligen varken energi eller kreativitet, för vissa synes åldern betydelselös.


Här kan man höra den berömda barytonarian "Credo in un Dio crudel" (och samtidigt se texten) med ingen mindre än den legendariske italienske barytonen Tito Gobbi (1913-1984).

Och här finns Renee Fleming med sången om tårpilen och Ave Maria från den aktuella föreställningen.

Foto: Ken Howard

Kaffeehaus Zimmermann

Varje gång med Johann Sebastian Bach (1685-1750) förundras man. Det är som med Mozart och Beethoven, men ibland något ännu mer. Att en afton smyga in i kyrkan, sätta sig i en bänk längst bak och lyssna till improviserat orgelspel, häpna och hänföras, och sedan känna sig tvungen att vända sig till bänkgrannen och utbrista: "Det måste vara djävulen eller själve Bach". Jo, det vore nåt!

Det där lär ju ha hänt, fast tyvärr inte mig. Jag lever bortåt tre hundra år för sent och får nöja mig med samtida interpreters tolkningar av geniets många storverk. Och jag tänker inte minst på klavermusiken.

Klaver kunde betyda spinett, cembalo eller klavikord på Bachs tid; pianot kom ju till världen först i slutet av hans liv. Jag har ingenting emot cembalo, tvärtom, men jag lyssnar lika gärna till barockens klavermusik när den utförs på våra moderna instrument. Inte sällan framgår den suveräna polyfonin ännu tydligare då.

Bach var en gudfruktig man som inte komponerade enbart för kyrkan. Det fanns i Leipzig en ensemble - Collegium Musicum, grundad av Georg Philipp Telemann - som spelade på Kaffeehaus Zimmermann om fredagarna. Bach med söner komponerade för och musicerade tillsammans med denna ensemble, och det som kaffedrickarna fick höra var inte bara kaffekantaten utan även de fem klaverkonserterna, BWV 1052-1056, och givetvis mycket annat.

I fjol kom en inspelning av dessa klaverkonserter med den utmärkta Gewandhausorchestern från Leipzig under deras nuvarande chefdirigent Riccardo Chailly, och med den iranske Bach-pianisten Ramin Bahrami vid flygeln. Det är ren fröjd att lyssna till deras musicerande, med eller utan kaffe, med eller utan höstsol utanför fönstret om eftermiddagarna.

Det är friskt och luftigt i orkestern och ett lätt och distinkt, nästan helt pedalfritt spel från Bahrami. Även om dessa konserter kanske inte hör till Bach allra främsta prestationer framstår han även här i sin gudabenådade glans i både lustiger dans och dröjande lyrik. Jag har plockat fram en inspelning med cembalo också, och den får mig i sin tur att minnas en gammal LP med cembalisten Gustav Leonardt, han som en gång i världen invigde mig i denna musik. Jag vill ingalunda vara dessa äldre inspelningar förutan. Ändå är det nog den här senaste skivan jag kommer att spela flitigast i fortsättningen.

För övrigt undrar jag bara när jag ska ta mig i kragen och äntligen bege mig till Leipzig. För Gewandhaus, Thomaskirche, kaffe och mer därtill.


Ett par prov på Chailly/Bahrami och Gewandhausorchestern från Leipzig finns på Spotify här och här.

Bilden ovan: Katharinerstrasse, Leipzig. Kaffeehaus Zimmermann låg i huset i mitten med lägre tak. Etsning av Johann Georg Schreiber, 1712.

 

Dokumentärfilm - en dålig och en bra

Dokumentärfilm hör till det som fortfarande kan väcka mitt intresse så pass att jag slår mig ned framför teven med ett visst mått förväntningar. Genren i sig torde utgöra ett av de starkare argumenten för public service i ett medium som förutom sport mer och mer producerar barntävlingar och infantila vuxenlekar med okända halvkändisar från... ja just det: tv.

I tisdags sändes två dokumentärer i STV1. Jag såg båda, utan att egentligen ha planerat det. Den första om storviltfiske sändes på bästa sändningstid efter Rapport. Den lockade mig främst på grund av att jag själv gillar fiske. Tyvärr var den en besvikelse, och kanske just därför blev jag sittande och gav nästa en chans.

Ett killgäng med filmintresse och gott om pengar hade fått för sig att dokumentera en idé om att följa sig själva i Ernest Hemingways fotspår som storviltfiskare. Det där med Hemingway visade sig ganska snart inte vara mycket mer än en pretentiös referens till den "Den gamle och havet" och storviltfiske från liten båt. Det var inte Hemingways fiskeplatser som uppsöktes, utan mexikanska västkusten, ett modernt eldorado för sportfiske som en kännare tipsat de medelålderskrisande männen om.

Fyrtiofem minuter av timmen upptogs av fysiska och andra förberedelser, en första misslyckad resa och ett förnyat försök, innan slutligen några vackra bilder av spjutfiskarnas dans kring båten kunde förmedlas. Naturligtvis till förfärlig bakgrundsmusik - det allt vanligare och tydligaste tecknet på dåligt självförtroende hos en dokumentärfilmare. - Man tycks resonera ungefär så här: Om vi vräker på med häftig musik så märker ingen hur klen storyn är. Eller möjligen är det bara fråga om erbarmliga schabloner hos musikestetiskt okänsliga filmmakare?

Filmen som följde var desto mer sevärd. "Den stora friheten" (av Klas Ehnemark och Åsa Blanck) handlar om en man som försöker utreda vad som egentligen hände hans far, som bestialiskt mördats i sitt hem på den tyska landsbygden. Fadern övergav modern när sonen var två år och flyttade till Tyskland, där han sedan levde och arbetade i decennier. Sonen vill veta mer om faderns liv och i samband med domstolsprocessen mot mördarna även upprätta hans rykte, vilket efter hans dramatiska död nedsvärtats av medias spridning av byskvaller om dubbelliv och knarkhandel.

Vi förs i början tillbaka till tidigt 70-tal med boende i kollektiv och drömmar om ett annat liv. Sonen och modern besöker tillsammans platsen där familjen levde de första åren. Modern berättar att hon inte ville bryta upp och vidga gränserna på det sätt som fadern önskade, så han gav sig iväg ensam. Han etablerar nya relationer som också de brister för det omutliga frihetsbehovet och de annorlunda samlivsexperiment som han som bisexuell lockas av. Och han drivs allt längre in i ensamhet och storstadslivets anonymitet, till klubbar bland transsexuella, drogmisssbrukare och andra som öppet befinner sig i samhällets periferi. En relation till en ung narkoman blir hans öde, när denne och hans mor tillsammans torterar honom till döds för att komma åt hans förmögenhet.

Historien är således både tragisk och utlämnande, men berättas på ett sätt som verkligen uppfyller sonens och filmarnas ambition, nämligen att utan förskönande, men också utan lögner och fördömanden, upprätta en människa, ett livsöde, så att den allmängiltiga frågan om vad vi vill och gör med våra liv kommer i fokus. Oavsett graden av annorlundaskap och på vilket sätt vi förverkligar vårt behov av frihet på olika områden, kan vi känna igen oss i de frågor som sonen och filmen ställer. Det är emellertid ett sorgligt facit som presenteras. Den stora frihetens kostnader kan överstiga värdet av densamma, särskilt när dessa kostnader måste betalas med en allt ödsligare ensamhet.

Jag kan tillägga att musiken i denna film, som även den komponerats av Klas Ehnemark, inte på minsta vis är störande. Det är elektronisk musik i den minimalistiska traditionen, sparsmakad och följsam mot scenernas stämningar. Den visar på ett föredömligt sätt att musik, rätt använd, har sin plats i filmsammanhang.

Ytterligare information om denna mycket sevärda dokumentärfilm finns här. På svt play kan man se filmen fyra veckor framåt.

Reflections in D

De dagliga promenaderna med Issa leder mig allt tydligare in i kulen senhöst. Mössa och handskar är redan sköna för husse att bära, medan hon än en tid klarar sig utan värmande kappa.

Oktober går mot sitt slut och det tätnande novembermörkret kan redan anas. Visserligen kan plötsligt en morgon de gråmulna skyarna ha dragit bort och ersatts av soligt uppehållsväder. Med lite tur står det sig hela förmiddagen - innan regnmolnen hopar sig på nytt.

Efter allt regnande är gräsmarkerna vattensjuka och hala, trottoarerna smetiga  av nedtrampade löv. Trots det har hösten sin obestridliga skönhet. När solen till sist får lönnarnas lövverk att flamma upp uppstår en mildrande, allt förlåtande värme. När i den blygsamma vinden löven singlar mot marken lyfts blicken först i en slags lugnande motrörelse. Därefter sjunker den ohjälpligt och förlorar sig i de spontanistiskt ordnade lövmattorna, vilka sällan hinner svartna innan de jagas samman i högar av trädgårdsarbetarna med sina larmande lövblåsare.

Eftermiddagen i gråväder kan med fördel tillbringas inomhus med läsning och med Bill Evans. Inte för att jag vet exakt vilken tonart mina reflektioner här har gått i; kanske kan de uppfattas som en aning mollstämda. Men med minnet av förmiddagssolen och Bill Evans tolkning av en rätt okänd Duke Ellington-melodi - "Reflections in D" - ville jag bara säga att jag går genom dessa höstdagar lättare till sinnes.

Här finns Bill Evans på Youtube.

En liten pennkniv med skaft av pärlemor

 

Slumpen gjorde att jag lämnade Arvid Stjärnblom åt sitt öde ett par dagar efter det att jag läste och skrev om "Museet för brustna relationer" i Zagreb (se föregående inlägg). Efter det definitiva uppbrottet från både äktenskapet och den passionerade relationen till Lydia Stille bestämmer sig Arvid för att ge sig iväg på en längre resa. Innan tåget avgår från Centralen i Stockholm vänder han sig om och får då strax bakom sig se Lydia, som överraskar honom med ett litet paket, med något att minnas. Han tar emot paketet, tar farväl och reser sin väg.

Så slutar svensk romankonsts största kärleksroman, "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Jag läste Söderberg i min ungdom och trodde nog att även denna roman hörde till det lästa. Men nu tvivlar jag på det, det var novellerna, "Doktor Glas" och kanske något mer jag läste. Hade jag läst denna fantastiska roman som ung hade jag kommit ihåg den vid omläsningen nu, även om år och livserfarenheter kanske gör berättelsen än mer fastnaglande.

De korta, hemliga brev som skickas mellan de älskande spelar en stor roll för berättelsens dramaturgi. Jag får läsa dem in extenso när Arvid skriver dem och i samma stund som han läser svaren från Lydia. De sinnestillstånd som breven ger uttryck åt, och de reaktioner och möten som följer, beskriver Söderberg mycket sakligt och koncentrerat på ett sätt som får texten att koka av undertext. Vilken enastående stilist! Vilken modern roman! Jag läste en upplaga med verben i pluralformer men hade annars sällan en tanke på att det hela utspelar sig för hundra år sedan.

Det handlar om kärlek med förhinder och därav ofrånkomligt svek. Visserligen predikas - "happy, happy" - ett större lättsinne kring skilsmässor nu för tiden men få torde kunna svära sig fria från allvaret i den lek som Söderberg så vackert och smärtsamt skildrar. Inte minst imponerar skildringen av kampen för den behärskning som måste uppbådas i den belägenhet som blev Arvid och Lydias öde.

- Det är bara en liten småsak, sade hon. En liten sak, som du kanske har användning för ibland. Och då tänker du kanske på mig.
- Tack, sade han. Och adjö!
  Och han stoppade det lilla, lilla paketet i fickan och gick ut på perrongen och upp på södra snälltåget.

Han öppnar sedan paketet och finner en liten pennkniv med pärlemorskaft. Han tänker då på gammalt skrock om att man ju inte bör ge bort knivar till dem man håller av, att det kan föda fiendskap och hat. Och vidare tänker han att hon nog nu möter sin nye älskare och inte längre förstår hur hon har kunnat ha några känslor för honom, Arvid.

Och jag tänker att Lydia kanske inte bara älskade den vackra knivens skimmer av pärlemor, ett vackert föremål som minne av det som en gång var. Inte heller att hon bara vill påminna om sin existens någon gång nu och då, utan framför allt vid de tillfällen när brev kommer med posten och en pennkniv kan komma till pass.

Är det verkligen så säkert att det inte kommer fler brev från Lydia?

Om tiden går och så inte blir fallet borde den där pennkniven i alla fall få en hedersplats på "Museet för brustna relationer".


Bilden: Hjalmar Söderberg med två vänninor.

Muséet för brustna relationer

Muséer förknippar man ju som regel med konstföremål eller historiska och naturvetenskapliga ändamål där fakta tillsammans med föremål ska förmedla kunskaper om väsentliga delar av vår historia. Men så finns det också ett och annat museum som avviker från det förväntade. Som till exempel det "Museum för brustna relationer" som finns i Zagreb och som Bodil Zalesky berättar om på sin blogg.

Vilken lysande originell idé är inte detta i en tid då stora delar av befolkningen har erfarenheter av förhållanden som spruckit, förpassats till det förflutna och blivit "museala". På något plan begriper strängt taget alla vad en brusten relation är. Muséet, som tydligen prisbelönats, bygger på idén om allmänhetens bidrag med föremål som erinrar om en relation i det förgångna. Se vidare för några exempel här. Som Bodil säger är givetvis inte allt gripande eller överraskande, men säkert är muséet väl värt ett besök om man har Zagreb som resmål.

Jag kom att tänka på en bild som passande i sammanhanget. För en tid sedan presenterade jag (här) den ungerske målaren István Farkas och hans märkliga målning "Dåren i Syrakusa". En annan målning av honom som jag bara sett reproducerad på nätet är den som bär titeln "Någonting hände?" Rent koloristiskt är den ännu mer representativ för Farkas´ färgstarka måleri. Ett runt bord med vita krysantemer i en vas. Två figurer, en man och en kvinna, är separerade av vasen och bortvända från varandra. Någonting har hänt och frågan är hur denna situation kommer att avlöpa.

Västmanland i dröm och vaka

 

Kan man förena humor och melankoli, gott humör med insikter om livets meningslöshet? Läser man Lars Gustafsson - och det har jag alltid mer än gärna gjort - så blir svaret positivt, jakande.

I sin nyutkomna roman - "Mannen på den blå cykeln" (Atlantis) - är han tillbaka i sina västmanländska hemtrakter, närmare bestämt år 1953, i en tid då fortfarande malmschaser, rälsbussar och ångbåtar var i trafik och folk cyklade på blå cyklar med ballongdäck av märket Svalan.

Huvudpersonen heter Jan Viktor Friberg och färdas längs vägarna med ett tungt kolli på pakethållaren, ordentligt fastsurrat med läderremmar. Innehållet är en hushållsassistent från Elektrolux som han demonstrerar och försöker få folk i gårdarna att inse värdet av att införskaffa. Han är dock ingen lyckad man, han har stora problem med frun som förklarat honom oduglig och han grunnar mycket på vad för mening det är att fortsätta på detta sätt.

Han cyklar i ett redan "höstskadat landskap" och när det börjar mörkna tänker han sig trots motigheter och motlut hinna med att göra en sista ansträngning innan rälsbussen går från Kolbäck. Det bär sig dock inte bättre än att han vurpar i gruset upp mot en herrgård och gör sig illa i vänstra handleden.

Det som följer är en märklig berättelse om vad som möter honom i denna herrgårds innandömen, där en gammal dam är döende och andra egendomligt undanglidande gestalter kommer och går utan att han får framföra sitt ärende. Han blir sittande i salen där ett par diktsamlingar och ett fotoalbum med gamla bilder ligger framlagda. Han bläddrar och tittar, faller i sömn och vaknar, allteftersom någon dörr plötsligt öppnas och någon kommer in och börjar tilltala honom.

Berättelsen utgår från några sepiafärgade foton som öppnar fantasins dörrar för både berättaren och läsaren. Man förs in i en narrativ värld där den ena historien följer av den andra och det förblir osäkert vad som är dröm och verklighet, vem som drömmer vem och var gränserna för verkligheten egentligen går. Ett välbekant tema som mer än en gång lekfullt rådbråkats i Lars Gustafssons filosofiska författarverkstad. Aningsvis förstås att smärtan i handleden och den rent köttsliga reaktion som en kvinna i ridbyxor kan åstadkomma hos denne Janne Friberg i varje fall får gälla som en sorts förankring i verkligheten.

Den här romanen är mycket bättre än man kanske vid en ytlig läsning tror. Den har något för alla. En skröna för den som gillar sådana. Naturlyriska betraktelser för den som är poetisk lagd. En gnutta filosofisk fantastik för den som är svag för sånt. Personligen är jag svag för alltsammans. Gustafsson har en förmåga att måla scenarier som är konkreta och detaljrika, samtidigt som han uttryckligen understryker osäkerheten i utsagorna genom frågetecken och reservationer. Möjligen är det på ett visst sätt, men säker kan man inte vara. Vilket naturligtvis inte hindrar att olika skruvsorter i all sin konkretion kan få en rent poetisk lyster hos denne diktare.

Och så detta med humorn. Jag gjorde ett snabbt referat av innehållet för G. vid middagsbordet och brast plötsligt i hejdlöst och smittande skratt över vad jag hade läst. Bättre betyg kan väl inte en författare få. Sist jag gjorde något liknande var nog efter läsning av någon av Torgny Lindgrens böcker.

Dårens tal

 

Biologen och religionskritikern Richard Dawkins har varit på sverigebesök, vilket märkts i massmedia och naturligtvis aktualiserat de senaste årens ateistiska opinionsbildning i västvärlden.

Jag blev i samband med hans besök personligen påmind om flera saker. För det första att jag köpte hans bok "The God Delusion" på JFK International Airport för fem år sedan i akt och mening att läsa den. Tyvärr står den fortfarande i hyllan oläst, kanske för att jag tror mig redan ha greppat huvudlinjerna i hans argumentation. Kanske också för att jag tror mig i mångt och mycket dela hans vetenskapliga världsuppfattning och skeptiska livshållning, utan att därför känna mig befryndad med någon kämpande ateism. Utmaningen ligger för min del inte så mycket i Dawkins och hans gelikars rationalism på vetenskaplig grund, snarare i... Ja, var finns egentligen de verkligt utmanande tankarna om inte hos en del som försökt gå i svaromål och ge Dawkins et consortes en match utifrån en ståndpunkt som tar trosföreställningar om en immateriell verklighet på allvar utan att förneka vetenskapligt förnuft. De finns, men märks inte lika mycket. Jag tänker då inte i första hand på intelligent design-predikanterna, utan exempelvis filosofer som Gary Gutting (se t ex här och här).

Jag tänker inte heller främst på K G Hammar, den förre ärkebiskopen, som ju tillhör de moderna protestantiska teologer som förordar en mystik där Gud blir en metafor som upplösts i en slags psykologisk panteism - gud inom oss och överallt, eller gud som ett energigivande kraftfält, snarare än någon att vända sig till i bön. Eller kanske gör jag inte tankegången full rättvisa med en så brutal sammanfattning? I alla händelser förefaller det svårt att tänka sig en gudsförnekare om man håller sig med den sortens gudsbegrepp. Se förresten här en katolsk invändning, som onekligen innebär en sorts utmaning för både agnostiker och moderna mystiker.

För det andra tänkte jag förstås på min uppväxt i ett pastorshem där fundamentala kristna sanningar aldrig anfäktats av "liberalteologi", det laddade ord som betecknade en farlig utveckling mot relativism, tvivel och otro. Vilken bild min far egentligen hade av Gud vet jag inte riktigt. Men någon sorts identitet eller medvetande med makt att ingripa i den här världen räknade han med, gissningsvis utan att han därför åstundade någon konkret avbild, varken Michelangelos (se ovan) eller någon annans. Egentligen var det ju inkarnationen av Gud - gudssonen/människosonen - som var det centrala för honom som för alla andra med kristen tro.

För det tredje tänkte jag på "Dårens tal" och lyssnade på nytt till Einar Ekbergs mäktiga baryton när han sjunger ut om den gudsförnekelse som många i min bakgrund förvisso betraktade som höjden av dåraktighet. Det var en ganska annorlunda sång i hans repertoar och den var inte helt okontroversiell ens bland trosfränderna. Det fanns en dramatisk ådra hos Ekberg som vette åt det teatraliska, och det sågs inte av alla med blida ögon. Att spegla ateistens egen hånfullhet med ett "höh" och sedan avfärda honom var kanske inte det mest kristliga tillvägagångssättet. Nåväl, de flesta med mig älskade Ekberg, inte minst för hans oerhörda nerv i sin musikaliska gestaltning av de andliga sångernas enkla trosframställning. Att de inte alltid höll för varken teologisk eller annan logisk tankeverksamhet är en annan femma.

"Han talar lärt om liv och död/ fastän han inte vet/ det allra minsta lilla grand/ om livets hemlighet", sjöng Ekberg och man hörde tydligt hur ignorant dåren var.

Dawkins en dåre? Inte mer än att han likhet med oss alla är en dåre i fråga om livets djupaste hemligheter. På sätt och vis är både ateisten och den gudstroende visshetens dårar, endast agnostikern den som i filosofisk uppgivenhet har rationaliteten på sin sida.

Frågan är hur stor roll det spelar att Dawkins troligen får rätt om livets uppkomst, att också den kommer att avslöjas av vetenskapen. Ytterst gäller det vilka svar på livets hemligheter som räcker existentiellt.

"Naturens lag ej lärt...", sägs det vidare om dåren i sångtexten, och där har förstås den gode sångaren fel hur övertygande han än sjunger.

I sak och visshet övertygar han mig inte längre. Men vilken fantastisk sångare var han inte, denne Einar Ekberg!
--------

På Spotify här kan man höra "Dårens tal" med Einar Ekberg.

Berättelser om brott och skuld

Jag försöker ta mig igenom James Joyces mastodontverk "Ulysses" i den nya översättningen. Det är ett företag som inte kan slutföras så där i ett huj, så emellanåt tjyvläser jag annat också. Senast ett par  prosaböcker av tysken Ferdinand von Schirach. Han är förutom författare även advokat, och det sägs att det är autentiska fall från hans yrkesliv han använt sig av i "Brott" och "Skuld"  (Bonniers, 2011), som är de båda böckernas titlar.

Dessa fallbeskrivningar bör ses som noveller, inte bara för att berättelserna är korta utan även för att de är så sinnrikt uppbyggda och stilistiskt koncentrerade. Det är texter som strukits ned till ett minimum och belyser omständigheterna kring ett livsavgörande drama. Det rättsliga efterspelet framstår oftast som en bisak i sammanhanget; man får klart för sig att det som ligger till grund för ett domslut inte alltid innefattar den livshistoria som en inkännande advokat ibland får sig förmedlad. Med andra ord ger dessa böcker högst varierande inblickar både i det sociala livets mest fördodla kamrar och i den juridiska praktikens upplysta rättssalar, två spår som korsar varandra när brott uppdagas.

Det är inte fråga om spänningslitteratur i vanlig mening, men är minst lika engagerande som kriminalromaner i allmänhet. Det tror jag mig kunna påstå, trots att jag sällan läser "deckare". Och det gläder mig att böcker som dessa kunnat ta sig in på bästsäljarlistan i författarens hemland.

von Shirach väjer inte för det våld som hör till saken men som aldrig får bli huvudsaken. Brutaliteten följer av ämnet, och även om han inte endast skildrar dess fysiska sida, hör också den till bilden och därmed till det omsorgsfulla valet av realistiska detaljer som ska skänka autenticitet åt de i övrigt starkt komprimerade livshistorierna. Berättandet sker också originellt nog utan inblandning från advokaten/berättarens privatliv. Det är förövarnas och offrens olycksaliga belägenhet som fokuseras, inte domstolstjänarnas själsliv.

Mord kan som bekant begås av många skäl, i ena fallet av snöd ekonomisk vinning, i det andra av barmhärtighet, i det tredje på grund av grav psykopatologi, etc. De olika förbrytelserna är resultat av mycket skiftande livshändelser och motiv, men tecknas aldrig utifrån enligt någon enkel, deterministisk förklaringsmodell. Och som det sägs i den kanske mest berörande novellen med titeln "Etiopiern": "Ett bankrån är inte alltid bara ett bankrån".

Variationen är som sagt stor. De flesta berättelserna är åtminstone på ytan vardagsnära, även  när de skildrar vad som visar sig vara extrem psykopatologisk problematik av sällsynt art, typ kannibalism. I andra bär språket iväg i enlighet med den accelererande psykos som det beskrivna fallet dukar under för. Jag fäste mig särskilt vid "Taggen", en skildring av ensamhet och oseddhet hos en museivakt, vars registreringskort försvinner och som av ren oföretagsamhet blir kvar år efter år i samma glest besökta sal. Efter ett oändligt antal meningslösa beräkningar av salens dimensioner hakar han upp sig på en staty i salens mitt - "Pojken med taggen i foten" - och blir monomant upptagen av denna osynliga men ytterst plågsamma tagg, vilken till sist kommer att ockupera hans hjärna och hela hans tillvaro. Jag ska inte här avslöja brotten han gör sig skyldig till, bara säga att författaren gör berättelsen till något mycket mer än en sakframställning. Man skulle kunna säga att poängen med litteratur blir synlig.

Boken om "Skuld" är på sätt och vis ännu vassare. Kanske upplevde jag den så för att det känns ännu angelägnare med en belysning av skuldbegreppets skiftande innehåll. Skuld är inte bara en fråga om en misstänkt skyldig, inte heller bara någonting som följer av en brottslig gärning. Ibland kan den ju till och med föregå dådet som en bidragande orsak. Skuldens storlek bedöms också i förhållande till motiv och förmildrande omständigheter, i den mån de kan klarläggas. Och som vi vet är det inte alltid möjligt för en domstol att komma åt den eller de som är skyldiga. I dessa tider av Thomas Quick-debatt vet vi också att domstolarna inte alltid dömer rätt. Allt detta och mer därtill finns exemplifierat hos von Schirach.

Det finns ingen anledning att betvivla verklighetsbakgrunden. Ändå är det viktigt att inse att detta inte är journalistik utan novellistik. Berättelsernas sanning är inte avhängig korrekta fakta kring det enskilda fallet, den är endast beroende av deras trovärdighet. von Schirach fiktionaliserar verkligheten och slipar fram facetter av brott och skuld som var för sig och tillsammans skapar trovärdigheten, det estetiska raffinemanget till trots. Eller varför skriver jag "till trots"? Vid läsningen påminns jag om det gamla talesättet att verkligheten överträffar dikten och att det är just det en begåvad författare kan erinra oss om. Historierna må ibland te sig smått fantastiska, vilket dock inte diktaren kan hållas ansvarig för. Ansvaret gäller endast att så effektivt som möjligt skildra tillvarons komplexa mångfald.

Det finns en fascination inför berättelser om brott som nog är lika ofrånkomlig som den är mänsklig. Desto viktigare att de har en kvalitet som når utöver rå sensationalism eller kittlande underhållning. De här novellerna har definitivt kvaliteter långt utöver dessa grundläggande krav.