Efter tusen inlägg - om blogg och skrivande

Jag tittade på statistiken och slogs av att jag i och med det förra inlägget skrivit exakt 1000 korta eller lite längre texter i den här bloggen, som startade i mars 2009. Hur många jag skrev i min förra blogg (Aftonbladets; den finns inte längre annat än paradoxalt nog på papper i en pärm här hemma hos mig) vet jag inte; statistiken saknas och jag ids inte räkna. Men den pågick under ett par år när bloggandet var som mest trendigt och jag själv också drogs med. Min allra första bloggtext skrevs den 7 mars 2007, alltså för tretton år sedan.

Sedan dess har som bekant annat inom det som benämns sociala medier tagit över, som facebook, twitter och Youtube. Några få av de skribenter jag följt genom åren är fortfarande aktiva, men de flesta har kommit och gått, av olika anledningar tröttnat, kanske insett att det finns annat man kan ägna sig åt än publicera sig i skrift. 

En och annan har kanske lyckats samla sig till ett mer ambitiöst och uthålligt skrivande med sikte på att komma ut i bokform eller etablera sig i gammelmedia. Men de flesta av dem som är kvar i bloggosfären - åtminstone dem jag numera läser - är redan författare som har bloggandet som en sidosyssla eller ser bloggen som en plats - eller en del av sin hemsida - där texter som även publiceras på annat håll är tillgängliga och sparas. 

Hur började det? Jo, jag fastnade för några författare och journalister som skrev om litteratur och musik. Jag kan nämna Peter Englund (innan han upptogs av ständige sekreterarens sysslor), poeten Eva Ström och kulturjournalisten Gunilla Brodrej som skrev om klassisk musik. Och jag trodde mig kunna bidra med en del upptäckter jag själv gjort, framför allt inom klassisk musik, särskilt pianomusik. 

Jag inspirerades av möjligheten att oberoende av redaktioner och kotterier av olika slag kunna formulera mig om det som alltid legat mig närmast om hjärtat vid sidan av yrkesarbetet: mitt kulturintresse och i synnerhet det för musik och litteratur. Det är helt enkelt så att jag redan i unga år närde en dröm (bland flera) att bli någon sorts kulturskribent, en dröm som (likt de flesta) aldrig förverkligats (även om vissa lama ansatser sett flydda dagars ljus) - annat än till sist i den blygsamma form som bloggen erbjuder.

Under de senaste åren som pensionär har bloggandet blivit ett stående inslag i min tillvaro, ett roligt sådant. Att just utan pretentioner kunna välja att skriva när lust och inspiration infinner sig och att annars låta bli är ett privilegium. Nog för att det inte är oviktigt att veta att det finns läsare av vad jag meddelar av läsefrukter, musiklyssning, reseintryck och strövtåg i vardagen, är det ändå så att jag skriver mest för mig själv. Att formulera sin upplevelse av exempelvis en konsert eller en roman är ju ett sätt att komma underfund med den och att bättre komma ihåg den. 

Jag har aldrig tänkt på bloggen som en form av intim dagbok, även om den i viss utsträckning kan likna en sådan och givetvis speglar min personliga mening och livsinställning. Jag väljer att huvudsakligen skriva om det som väcker min förtjusning, mer sällan om dumheter jag retar mig på, till exempel i samtida debatt, och i så fall bara som kortfattade giftigheter. När jag var ung var det tvärtom, jag skrev aldrig så bra (tyckte jag själv) som när jag var riktigt förbannad på någonting och med hela min känsla och allt mitt förnuft kunde gissla företeelser eller hävda den rätta och rimliga ståndpunkten. Men, som den kloke Willy Kyrklund säger i en av sina oefterhärmliga lakonismer: "Den rätta känslan är mycket präktig."

Jag tänkte varken låta mig imponeras eller avskräckas av räkneverkets siffra utan fortsätter så länge skrivandet roar mig. Det lär inte bli tusen till, och det lär inte bli fler inlägg per vecka och månad än det är för närvarande. Men än är jag förmäten att tro (det måste man vara) att någon eller några andra kan vara intresserade av att läsa vad jag skriver även i morgon eller nästa vecka.

Foto: EJ.