Poesin har sina läsare, av vilka jag är en av de trogna. Vad skulle den andliga näringen vara den förutan?
Vad består den då i, poesins berättigande? Poetens arbete med språket in i minsta ord och skiljetecken, men även i valda utelämnanden av desamma - vad tillför det?
I bästa fall något av det som anas i gränslandet för vad som låter sig beskrivas. I bästa fall en mättad bild, en rytmiserad tankegång, en sällsam iakttagelse, en sammanställning av till synes disparata fenomen. Givetvis även annat som inte dyker upp i mina tankar just nu, men som alltsammans kan uppamma reflektion, insikter i tillvarons mångfald och estetisk njutning.
Jag har på nytt läst Giuseppe Ungaretti, den italienske poeten som levde mellan 1888 och 1970. Flertalet av hans dikter är korta, en del mycket korta. Han väcker frågan om kompressionens betydelse i sammanhanget, frågan om hur långt man kan stryka ner en dikt för största möjliga koncentration utan att någonting går förlorat, utan att dikten blir antingen sluten eller banal.
Haikun är kanske den mest kända formen för en kort dikt, endast tre rader och med ett begränsat antal stavelser. Ungaretti skrev mig veterligt inte i den traditionen, men han har skrivit en dikt som på italienska består av två ord (egentligen fyra, men i uttal endast två). På svenska går den inte att översätta så kortfattat, utan det måste (enligt den tolkning som Pierre Zekeli och Marianne Sandels gjort i samlingen "Jag är en varelse", Themis, 2001) bli på följande sätt:
Morgon
Jag upplyser mig
med oändlighet
Jag tänker inte lägga ut onödig text till tolkningen av denna dikt, vill bara uppmärksamma att den utgör ett exempel på en förtätning som riktar medvetandet och samtidigt öppnar en värld av associationer, och - inte minst - indirekt också pekar på den möjligen överskattade roll vi tillmäter ordrikedomen.
På italienska lyder den så här oöversättligt vackert:
Mattina
M´illumino
d´immenso
Bilden: Giuseppe Ungaretti
8 kommentarer:
Ordrikedomen överskattad.
Ja, Leonardo, jag förstår att du instämmer. Visas ju även i aforistiken.
En så vacker bild. Tack för att du öppnade ett fönster till Ungarettis poesi.
Kan inte låta bli att påminna om två berömda kortdikter som hör till mina absoluta favoriter. Först Salvatore Quasimodo, sedan Wallace Stevens, på originalspråk respektive i svensk översättning.
Ognuno sta solo sul cuor della terra
trafitto da un raggio di Sole:
ed è subito sera.
Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.
Among twenty snowy mountains,
The only moving thing
Was the eye of the blackbird.
Bland tjugo snöiga berg,
det enda som rörde sig
var koltrastens öga.
Hälsningar
Johan S
Ja, stora poeter skänker oss sådana bilder.
Johan, ja den där underbara dikten av Quasimodo hör även till mina favoriter. Jag har citerat den vid ett tillfälle i ett annat blogginlägg (http://secondblogbyme.blogspot.se/2010/11/aftonsangen.html.) Det är nog hans mest kända dikt, som jag även sett i dödsannonser ibland.
Wallace Stevens är mig mindre bekant, men lustigt nog håller jag just nu på att läsa en utgåva med hans dikter (Klippan och andra dikter; Themis, 2009). Just den dikt du citerar här finner jag inte där, men den är ju lysande. Till sitt innehåll nära besläktad med haikudiktningens ideal.
Einar, dikten finns på sidan 10 i "Klippan". Denna antologi är en absolut guldgruva. Man ramlar in i det ena underverket efter det andra. Och översättningarna av Ingmar Simonsson tycker jag i regel är lysande. Att läsa Stevens är en uppgift för resten av livet. Man fylls långsamt av ord efter ord. Mycket är dunkelt och slutet i sig självt. Men om man lever med dikterna hittar man överraskande dörrar. Många sådana i The Man With The Blue Guitar, t ex nr XX:
What is there in life except one´s ideas,
Good air, good friend, what is there in life?
Is it ideas that I believe?
Good air, my only friend, believe,
Believe would be a brother full
Of love, believe would be a friend,
Friendlier than my only friend,
Good air. Poor pale, poor pale guitar...
Eller ta slutraderna ur The Snow Man:
For the listener, who listens in the snow,
And, nothing himself, beholds
Nothing that is not there and the nothing that is.
Jag ser ofta för mig Mr Stevens på promenad till sitt jobb på försäkringsbolaget och i överrockens fickor finns lappar med skisser och uppslag, kanske bara ett par ord, men de är också på väg, på väg att bli en dikt av Wallace Stevens, The nothing that is.
Hälsningar
Johan
Tack Johan, för dina inspirerande rader om Stevens. Av det lilla jag hittills läst kan jag bara instämma helt. Och det där gåtfulla eller slutna som till att börja med gör motstånd ingår ju i ett i övrigt enkelt, vardagligt tilltal som sammantaget blir så fängslande.
Ja, jag kan också föreställa mig Stevens som den tålmodige finsliparen av meningar på papperslappar, på väg till och från andra sysslor än de poetiska.
Skicka en kommentar