Svartsjukan, tårpilen och bönen till jungfrun

Efter att på nytt ha sett Giuseppe Verdis Otello, den här gången på Stockholmsoperan, tänker jag på musiken som denne gudabenådade operatonsättare skänkte världen. Varje gång samma sak. Känslan av att det finns nog ingen som kam få en att hisna över både dramatik och innerlighet med en så förbaskat skicklig variation i klang, dynamik och skön melodik.

Operorna äro mångahanda, och bara för att man ständigt blir knockad av Verdi behöver man inte tycka mindre om Mozart eller Wagner. Om man riktar uppmärksamheten på vad Verdi gör med orkestern, inte minst i denna hans näst sista opera, så förstår man kanske en del av hemligheten med trollkraften i hans verk. Uppfinningsrikedomen är enorm. Än är det överraskande effekter, än ruvande varsel om ödesdigra ting som sakta men säkert tillåts brisera.

Otello är den enda opera jag vet där man utan ouvertyr kastas direkt in i handlingen med en våldsam åskknall och en storm som ger både kör och orkester anledning att satsa allt vad man har. Det gjorde också Hovkapellet under ledning av Alexander Vedernikov, så pass att även den som i likhet med mig var beredd på vad som ska hända sprätte rakt upp i fåtöljen.

Även i övrigt finns många kraftfulla partier i denna opera, väl motiverat av att den handlar om patologisk svartsjuka och dess våldsamma följder. Men som sagt, det vore inte Verdi om inte omväxlingen fanns där. Framför allt slutdelen av sista akten, när Desdemona har sin stora, förtvivlade stund för sig själv, visar på Verdis förmåga att spela direkt på de rätta känslorna. Patetik, men fullt berättigad sådan. I just den här föreställningen var kanske inte skådespeleriet fullt i klass med det musikaliska, men det är trots allt det sistnämnda som är avgörande.

Jag tänker på det avsnitt som börjar med den nostalgiska visan om tårpilen som sedan övergår i en stilla bön till jungfru Maria - och inte minst det som händer strax därefter. Då när orkestern ensam tar vid, medan Desdemona (här i Malin Byströms gestalt och i en mycket effektfull scen) sjunker ner vid ena väggen i sin sängkammare, dörren öppnas och en skarp ljusstrimma sveper över scenen och träffar henne. Otello har på den ondskefulle Jagos inrådan beslutat sig för att döda sin maka, men innan han visar sig i dörren understryker musiken alla våra onda aningar med dova kontrabasar och nervösa celli som upprepar en oroande figur, följd av ljusa stråkar och en klagande oboe innan orkestern brusar upp i svallvågor i den sorgsnaste andning. Chi e la?.... Otello? frågar Desdemona helt stilla och uppgiven, och sedan vidtar dramats kulmen i dialogen mellan de båda, med orkestern i tvära kast mellan pausering, återkommande melodiska figurer och fullt pådrag.

Nu har Verdi fått lyssnaren andlös och tårögd, restlöst berörd hur avlägsen handlingen än månde vara i tid och rum. Malin Byström, ännu en av dessa många övertygande svenska sopraner, intog scenen med både röst och personlighet. Det finns stål i den stämman, en styrka som i höga lägen blir nästan birgitnilssonsk, men som i just detta lyriska parti samtidigt ägde en bevekande värme. Jo, så är det, Verdi kräver både och.

Synd för er som läser detta, men jag såg sista föreställningen i söndags. Åtminstone sista för den här gången.

PS: På Spotify finns en mycket bra inspelning från 1961 med Herbert von Karajan och Wienfilharmonikerna där den sångerska jag jämte Maria Callas helst skulle velat se, nämligen hennes samtida, den lika fantastiska Renata Tebaldi i rollen som Desdemona. Otello sjungs av Mario del Monaco. Här börjar det slutavsnitt jag talat om.


Foto: Markus Gårder (Kristian Benedikt som Otello och Malin Byström som Desdemona på Stockholmsoperan)
Peter Knutson (Malin Byström)