Omläst: Sebalds "Austerlitz"

Det finns böcker man ställer i hyllan efter läsningen i övertygelsen att man snart kommer att återvända till dem, ja, man kan till och med tänka sig att omedelbart börja om från början. En sådan bok var för mig W G Sebalds "Austerlitz", den första bok jag läste av honom, och som det nu visar sig av dateringen av en som bokmärke ilagd inträdesbiljett till kupolen på Santa Maria del Fiore är snart tio år sedan. (Den där meningen röjer för den invigde ett icke obetydligt stilistiskt inflytande från sagde Sebald...).

Nåväl, det fanns ju annat av Sebald att läsa, och det har onekligen funnits en del andra goda författare och författarskap som jag rätteligen tyckt också borde ägnas intresse. Men nu har alltså den där omläsningen sent omsider blivit av.

Det är märkligt att läsa om täta texter av det slag som Sebald författade. Huvudinnehållet minns man ju, men poängen med att läsa och läsa om en sådan bok är att så mycket ligger i själva stilen och den livshållning som den framställer. I det här fallet genom en närmast dokumenterande ambition att återskapa liv genom minnen, beskrivningen av yttre och inre omständigheter och en oavlåtlig uppmärksamhet på betydelsefulla detaljer som försätter en i ett sinnestillstånd som nog bäst kan liknas vid svindel, existentiell svindel. Svindel är också mycket riktigt ett begrepp som ingår i titeln till en annan av Sebalds prosaböcker. Rikedomen av iakttagelser gör att varje läsning tillför något nytt, ungefär på samma sätt som en noggrann granskning av vilket föremål eller vilken företeelse som helst som har en historia gör.

Det brukar sägas att Sebald sysslade med problemen kring tid, identitet och minne, inte minst det undanträngda, utraderade eller knappt åtkomliga minnets betydelse för både individ och kollektiv.  "Austerlitz" handlar om en person med detta namn, en säregen, mycket ensam och olycklig arkitekturhistoriker, som berättaren berättar att han en gång mötte på tågstationen i Antwerpen och som sedan slumpmässigt och med långa tidsintervall dykt upp för att alltmer ingående fullfölja redogörelsen för sitt liv och dess gåta. Austerlitz har efter ett psykiskt sammanbrott via sitt ovanliga namn börjat nysta i sin bakgrund efter det att hans walesiska fosterföräldrar dött och det uppdagats att han är av tjeckiskt ursprung. Han har, visar det sig, i fyraårsåldern tillsammans med en del andra barn satts på ett tåg och skickats bort från Prag undan de grymma öden som väntade hans judiska anhöriga.

I jakten på sitt förflutna gör Austerlitz först en resa till Prag och sedan en till Paris, där han för övrigt tidigare vistats för annan forskning. I Prag uppsöker han sin barnvårdarinna och delges åtminstone fragment av sin glömda barndom. Han reser också till Theresienstadt och till Marienbad, platser där hans mor skådespelerskan ska ha vistats, men utan att lyckas fånga så mycket mer än den ödsliga atmosfär som präglar dessa orter ett halvsekel senare. Sedan försöker han även spåra de miljöer i Paris som fadern bevistade innan också han försvann i ett Förintelsens läger någonstans i Pyrenéerna.

Ja, så ser "innehållet" ut, vilket inte säger mycket om dess verkliga innehåll, som måste läsas, sakta och begrundande. Men helst sammanhängande, och inte alltför långsamt utan i det rätta tempo som får de långa innehållsrika meningarna att slå ut i full blom. Som vanligt hos Sebald vindlar den indirekt anförda berättelsen fram i meandrar och stickspår genom skikt efter skikt av lämningar och tidsförlopp, och med essäistiska utvikningar kring byggnadsverk och miljöer av olika slag: järnvägsstationer, befästningsanläggningar, hospital, bibliotek, med mera, utifrån huvudpersonens utsagor om sina upplevelser och forskningsintressen. Som utan tvivel i långa stycken delas av berättaren. Sakta bibringas lyssnaren och nu läsaren en bit av den smärtfyllda europeiska historia som på ett eller annat sätt utgör inte bara Austerlitz´ rottrådar.

Är detta W G Sebalds mästerverk? Det är hans sista och mest omfattande verk, men jag är själv inte i stånd att rangordna de få berättelser han hann med innan sin för tidiga död. Jag läser dem och läser om, möter författaren och hans projekt på nytt med ojämna tidsintervall. Ungefär så som berättaren mötte Austerlitz.

Varje gång och oavsett vilken text slås jag av hur konsekvent han var i sin utforskning av... Ja vad? Mänskligt liv och dess konstfärdiga produkter, spår och lämningar av ont och gott, det märkvärdiga i ett enskilt livs historia, ord och bild som enda fästen för det minnesvärda i våra korta liv. Och underst den svindlande frågan: vad blir kvar?