I den stora symfoniska traditionen

Herbert Blomstedt, vår störste dirigent någonsin, är still going strong. Han som under sin långa karriär lett några av världens mest framstående orkestrar och gjort skivinspelningar som räknas som oumbärliga klassiker, bland annat av Anton Bruckners och Carl Nielsens symfonier, är lika efterlängtad av både musiker och publik som gäst på svenska estrader. Igår stod han framför filharmonikerna och "slog" ett par symfonier ur den stora, klassiska repertoaren. Först Beethovens fyra, sen Nielsens femma. Salen så gott som fullsatt och förväntningarna på topp. Naturligtvis succé.

Orkestern gav en rungande hyllningsfanfar under stående ovationer från publiken, en publik som fick se en åttiosexårig man förflytta sig småspringande ut och in på podiet som vore han hälften så gammal. Man häpnar av mer än en anledning!

Fjärde symfonin är den kanske minst kända av Beethovens symfonier, oklart varför. Jag måste erkänna att jag själv ägnat den endast förströdd uppmärksamhet, om ens det. Den saknas i min skivsamling och när jag inför konserten ville botanisera bland inspelningar i Spotifys utbud så märktes skillnaden i frekvens mellan den och de övriga mycket tydligt. Jag fann dock en fin inspelning med Leonard Bernstein och en annan med George Solti. Givetvis återfinns den om inte annat i boxar med samtliga symfonier.

Den ligger där liksom inklämd mellan Eroican och Ödessymfonin, vilka ju tillsammans med den nionde bildar ett slags symfoniskt krön i musikhistorien. Fyran togs enligt uppgift väl emot vid premiären 1811, så varför den hamnat i skymundan är en berättigad undran. Möjligen är det på grund av dess mindre dramatiska karaktär, det mindre mått av Sturm und Drang som kännetecknar den. Men lyssnar man så finns där dramatik så det räcker.Visserligen inte av samma heroiska tyngd som i trean och femman, men ändå.

Adagiosatsen bjuder på stråkskogssus med glimmande ljus från träblåsarna i en smäktande romantisk melodik som inte saknar de kraftiga kontraster som hör Beethoven till. Och sista satsens virvlande tempo är nästan lika häftigt som i sjunde symfonins sista sats. Jag döper den härmed till "Vår(f)yran", med visst stöd av att Robert Schumann sägs ha haft denna symfoni som förebild för sin egen första, "Vårsymfonin" kallad. (Hör här). Nej, det finns ingen som helst anledning att se ned på fyran som mindervärdig, tvärtom känns den som en frisk fläkt i den i övrigt så patosfyllda musik som Beethoven skapade vid samma tid.

Efter paus följde femte symfonin av den störste symfoniker som Norden frambringat, nämligen Carl Nielsen. Ja, jag vet att jag nu lätt hamnar i dispyt med Sibelius-anhängarna, men jag hävdar ändå det. Nielsens originalitet är ännu större, och hans symfonier gör mig alltid lika häpet upprymd över det moderna tonspråket i en likväl stadig traditionsförankring. Jag håller honom inte bara för Nordens utan även en av 1900-talets allra främsta symfoniker.

I den här programsättningen var det nu Nielsen som fick ta vid med den heroiska kampen mellan ljus och mörker, ont och gott. Lite lustigt kan man tycka, eftersom Nielsen själv var Mozart-älskare och tämligen reserverad mot den romantiske Beethoven. Första satsen börjar vagt och trevande i tempo giusto, det vill säga i ett vilset lagom, uttryckt i altfiolernas oscillerande i ett tersintervall, strax påbyggda med träblås och stråkar. En marscherande virveltrumma anmäler sig, den som senare kommer att uppträda alltmer antagonistiskt och i de upptornande blocken av högstämd koralmusik försöka spränga allt sönder och samman med improviserad (!) kaotisk marschmusik. Snacka om drama! Och gissa vem som avgår med segern! Virvelkaggen försvinner i fjärran medan klarinetten, lågmält i det höga registret, ensam får tona ut i ett skört och nästan smärtsamt vackert eko av den tonslinga vi redan väl lärt känna.

Andra satsen är mer traditionell och mycket variationsrik. Det finns inslag av såväl brutalt dissonanta tongångar som ljust lyriska och stillsamma, innan allt drar ihop sig till en dramatisk kulmen. Inget tvivel om att vi här har att göra med en av 1900-talets främsta symfonier, ett verk i den stora symfoniska traditionen från Haydn och framåt.


På lördag eftermiddag ges en andra chans att höra detta i Stockholms Konserthus. Ta den!
Nielsens femma kan avlyssnas här med Herbert Blomstedt och San Fransisco Symphony Orchestra.