Duvan, budbäraren

På min lördagspromenad med hunden hörde jag ringduvan. Kuttrar säger man vanligen att den gör, vad det nu ska betyda annat än att den inte kvittrar eller sjunger. Jag tycker snarare att den hoar. Det låter dovt och ihåligt som när någon blåser i ett grovt rör. Det låter som en naturens milda tuba bland alla kvintilerande små träblåsare som befolkar träden i övrigt.

Duvan hör till de djur som domesticerats och följt mänskligheten sedan urminnes tider. Duvfamiljen består av en mångfald släkten och arter och påträffas överallt på jorden utom vid de arktiska polerna. Det läser jag om och nickar som om jag äntligen börjat upptäcka någonting.

I vår tid är duvan lite förbisedd för att den som förvildad tamduva i städerna är alltför vanlig. Men samtidigt är den också allestädes närvarande som det jämte lejonet kanske främsta symboldjuret i vår historia. Den urbaniserade klippduvan, torgens och nischernas invånare, känner alla till. Den kraftfulla flygaren med den nickande gången.

Örnen då, invänder någon och tänker på heraldikens förnämsta fågel. Nej, inte ens den ståtliga rovfågeln kan  tävla med den starka och sammansatta symbolik som duvan bär och burit på genom seklerna.

Själen, livsanden, den helige Anden. - Fred, frälsning och fridsamhet. - Mildhet, kvinnlighet, moderskap. - Bebådelse och jungfrulighet. - Ett långt liv. Pånyttfödelse. - Kyskhet, men även kärlekslust. - Dödsbudbärare och gravsmyckning. Se där något av allt det som duvan fått representera i olika kulturer.

Jag blev påmind om duvan av W G Sebald, som i "Austerlitz" låter en flygentusiast beskriva hennes extraordinära orienterings-förmåga, vilket särskilt före telegrafins genombrott utnyttjades som kommunikationsmedel. Duvor avlades och tränades som ett naturens eget postverk.

Brevduvor tar sig nämligen med stor hastighet mycket lång väg hem till duvslaget, om inte höken tar dem.

"Man kunde ju låta en duva flyga iväg från ett fartyg mitt i en snöstorm på Nordsjön, och bara orken räckte så skulle hon ofelbart hitta tillbaka hem. Ditintilldags var det ingen som visste hur dessa djur, utskickade på en resa i en sådan hotfull tomhet och säkert i föraningen om vilka oerhörda distanser de måste avverka så rädda att hjärtat kunde brista, tog ut riktningen till den ort de kom ifrån."

Och sedan läser jag på annat håll om legendariska brevduvor, bland annat Cher Ami, det enda djur som hedrats medalj (det franska krigskorset, Croix de Guerre) för att ha räddat närmare två hundra soldater under första världskriget. Hade man tillgång till sådana duvor i trängt läge bakom fiendens linjer kunde de skickas med mer eller mindre kryptiska meddelanden fästade vid foten tillbaka till utgångspunkten. Cher Ami blev en hjälte eftersom hon sköts ned men ändå lyckades lyfta på nytt och hemföra sitt budskap.

När man väl stannar vid en tanke blir lätt ens varseblivning inställd så att som i det här fallet duvor kommer i fokus för uppmärksamheten. I Barcelonas Picasso-museum fastnade jag för några sena målningar från Cannes där vita duvor förekommer flitigt. Inte bara för duvorna kanske, utan också för att dessa målningar så tydligt påminner om semestervärme vid Medelhavet.

Och i Parc Güell blev den så vardagliga synen av personer som roat matar duvor någonting som jag för en gångs skull fäste mig särskilt vid.

Bilder: Pablo Picasso.
Foto: EJ