Vinterdag som ovan

Som att vintern skulle ha slagit till reträtt! Hur inbilsk kan man inte bli i början av februari månad vid minsta vårtecken! Februari är en vintermånad, det är bara att inse, ibland till och med den strängaste av dem alla.

Gårdagens oupphörliga snöfall klädde återigen träd och marker i snövitt, och det är givetvis så mycket vackrare än det moddiga töandet, särskilt i den blå timmen. Så länge det håller sig till ett par kallgrader får man vara nöjd. Efter rastandet av Issa läser jag vidare i boken om ensamheten, lyssnar sedan till Mozart och serverar mig till teet en honungsbulle från Güntherska Hovkonditoriet. Inte så mycket mer än så. Behövs det mer än så?

Med posten kommer dessutom ett nytt nummer av Lyrikvännen och en beställning från Bokbörsen. Lyrikvännen är min varaktigaste vän bland tidskrifterna, en relation jag hoppas kunna behålla livet ut utan avgörande besvikelser. Det nya numret har grekisk poesi som tema, men där finns även en ny dikt av dansken Henrik Nordbrandt, en gammal favorit, och en presentation av en spansk författare, Ramón, som jag inte kände till men vars humoristiska aforismer gjorde mig på mycket gott humör. Hör här: "Efterhand töms vi som tändsticksaskar". "Drömmen är tyvärr ett dåligt plagiat av livet".

Mozarts femte och sista violinkonsert har följt mig genom livet. Det var ett tag sen jag lyssnade till den sist, men varje gång uppenbaras Mozarts extraordinära geni i en av de bästa violinkonserter som skrivits. Omedelbarhet och djup i samma tonsprång, just det som är det kännetecknande för Mozarts musik, finns även här, även om violinkonserterna kanske inte brukar framhållas som hans verkliga mästerverk. Och ja, jag vet, konkurrensen är knivskarp på tiobästalistan över violinkonserter. Jag struntar i rangordningen, vet bara att Mozarts femte måste med.


Den spelas här av Arthur Grumieaux, med London Symphony Orchestra och Colin Davis som dirigent.

Foto: EJ