I gårdagens DN fanns en notis om ännu en "stjärnregissör" som ska ta sig an Strindbergs "Fröken Julie", vilket i synnerhet detta jubileumsår inte på något sätt är oväntat. Dessvärre, om än inte heller det särskilt oväntat, meddelar denna stjärnregissör - hon heter Katie Mitchell - att hon ämnar skära bort sjuttio procent av pjäsen. Och hon meddelar detta med någon slags stursk självklarhet och ber oss helt enkelt stålsätta oss och acceptera detta som den naturligaste sak i världen. Hennes tolkning både kräver och medger det, ska vi väl antas anta.
Och visst har jag märkt att teaterregissörer får handskas hur de vill med en dramatikers arbete, även om jag aldrig begripit varför. Vilken dirigent skulle med bevarad aktning kunna hävda att nu gott folk får ni stålsätta er, för jag har skurit bort sisådär tredjedelen eller lite till av Beethovens nionde symfoni. Och jag har dessutom lagt till något här och var för att understryka min tolkning av vad denna symfoni handlar om när man betraktar den ur slutkörens perspektiv?
Vad är det som gör att en dramatikers verk inte respekteras? Vem har gett regissörerna denna frihet att rådbråka, stycka, ändra och vanställa en text under förevändningen att det är en tolkning. Det är självklart att en musiker tolkar det verk som ska framföras, men inte innebär det att han eller hon har friheten att ändra i partituret efter eget godtycke. På sin höjd kan man i vissa fall (som hos Mahler) byta plats på satserna om tonsättaren antytt den möjligheten, eller lägga till ett cymbalslag när tonsättaren i någon av flera versioner haft med ett sådant. Tolkar ett partitur gör man naturligtvis inte genom att stycka och omvandla det.
Operan, som ju också är teater, experimenterar förvisso också ganska ofta med uppsättningar där handlingen förflyttas i tiden och moderniseras kostymmässigt och scenografiskt. Men här styr musiken - gudskelov! - på ett sätt som begränsar de omnipotenta teaterregissörernas självsvåld.
I all konstnärlig verksamhet, även de som involverar exekutörer, är strävan alltid att respektera, tolka och förstå verket utifrån "partituret". Utom i teatersammanhang. Det ska fan vara dramatiker, skulle väl Strindberg ha rutit.
Sjuttio procent åt fanders! Mitchell & Co kan fara och flyga!
Foto: Fröken Julie, 1905, Nordiska Muséet.
2 kommentarer:
Instämmer till fullo. Om regissören inte anser att dramatikerns verk duger som det är så får väl han eller hon skriva något eget! Att parasitera på kända verk så som Mitchell ämnar göra är verkligen uselt.
Och jag är verkligen nyfiken på hur denna självsvåldiga tradition uppstått inom teatern. Att ett drama kommit att betraktas enbart som ett förslag, ett utkast som det är fritt fram att knåda hur man vill efter senaste mode.
Skicka en kommentar