Gryningssånger utan ord

Robert Schumanns musik upphör aldrig att fascinera. För min del började det en gång för drygt femtio år sen med ett premium för "flit och framsteg i studier" i klass 1:3b i realskolan: ett häfte med pianomusik, "Kinderszenen", där främst styckena "Wichtige Begebenheit" och "Träumerei" blev något av min introduktion i klassiskt pianospel. Sen dess har jag under årens lopp kontinuerligt ökat min samling av nothäften och skivor med Schumanns musik, inte minst pianomusiken.

När jag fick nys om pianisten Piotr Anderszewskis nya cd (Virgin) med några av Schumanns mindre vanliga pianostycken blev därför en order till amazone.co.uk ofrånkomlig. (Så vitt jag vet köper man inga skivor billigare än där). Kombinationen Schumann och en av de bästa pianisterna för närvarande innebar knappast något risktagande.

"Humoreske", op. 20, är det stycke som är mest känt. Även om det hör till de tidiga verken är det karakteristiskt för sin upphovsman: originellt, växlingsrikt, passionerat, både i de lyriskt innerliga avsnitten och i de livliga, medryckande. Schumann menade själv att det var uttryck för svärmisk Gemütlichkeit och på så vis gjorde skäl för titeln. Och visst finns här en bägare fylld av sprudlande humör även om det melankoliska inslaget (hör bara det melodiska vemodet i början!) lika gärna kunde motivera en annan titel. Sådan är nu en gång Schumanns musik och bipolariteten var möjligen också konstitutionellt rotad i hans eget psyke. Det halvtimmeslånga stycket är i mitt tycke underskattat och borde kunna fungera som skolexempel på hans musik. Anderszewski spelar sensibelt och dynamiskt, även om jag i just det här stycket har Andras Schiff (ECM) som min absoluta favorit.

Noterna till "Studien für den Pedalflügel", op. 56, med underrubriken "Sechs Stücke in kanonischer Form" är jag ägare till sedan gammalt. Jag har dock aldrig tidigare hört dem spelas av någon annan än mig själv. Med stora svårigheter, bör tilläggas, bland annat för att de egentligen är komponerade för ett numera utdött instrument (säger man så även om instrument?), en hybrid mellan piano och orgel, eller med andra ord en flygel försedd med pedalklaviatur. Clara Schumann arrangerade/anpassade noterna för solopiano och även Anderszewski har tydligen gjort en del för att underlätta det flöde i musiken som annars är svårt att åstadkomma med återkommande dubbeloktaver och arpeggion i basen. Det är bra att denna underbara musik uppmärksammas, där särkilt de med jämna nummer som ska spelas "mit innigen Ausdruck" är minnesvärda, vilket i sjätte och sista stycket helt enkelt övergår i en stillsamt framskridande koral.

Sist på skivan finns "Gesänge der Frühe", op. 133, det verk som tillsammans med "Variationer på ett eget tema" (se här) var det sista Schumann komponerade för piano innan det psykiska sammanbrottet. Även här finns en hymnartad stämning i de inledande och avslutande satserna, en slags introspektiv andakt inför den gryende dagen som enligt Schumann själv musiken inte avser att återskapa annat än emotionellt. Det här är en delvis annan Schumann än i Humoreske, inte lika omedelbart charmerande kanske, men fortfarande lika originell och ja, just det, oavbrutet fascinerande. Den tonala väven är intrikat, ackorden har tyngd och täthet av ett slag som senare Brahms skulle vidareföra i sina intermezzi. Man frestas återigen kalla den både det ena och det andra, både resignerad och kraftfull, på en gång djuplodande och skimrande vacker.