Ingen riktig jul utan lutfisk. I år dröjde det ända till denna trettondagsafton innan det begav sig, och jag lagade den själv. Det är inte varje dag jag säger till G att det vattnas i munnen inför den måltid som väntar. Hon säger att visst, såsen är ju väldigt god, liksom det andra som hör till: mandelpotatis, gröna ärter samt rejält med nystött kryddpeppar och lite flingsalt när fisken väl ligger på tallriken. Men fisken då, säger jag. Utan den lena fisken, vit som snö, blir det ju en halvmesyr. Och drycken ska vara en Guiness. Ingenting slår en svartmustig Guiness till denna rätt!
Det är ju ingen krånglig tillagning, eftersom ingen behöver luta själv numera. Bara att inhandla fisken, som ska vara med skinn, inte utan, och sedan blötlägga den i kallvatten några timmar för lite fastare konsistens. Salta och sedan in i 200 graders ugn i ett smort fat under ugnsfolie i 45-50 minuter.
Såsen, egentligen en klassisk bechamelsås, brukar jag lägga ned lite extra omsorg på genom att spetsa den med 1 dl matlagningsgrädde och en knapp matsked dijonsenap.
Från djupaste delen av min barndom minns jag att min mor köpte torkad fisk som hon själv blötlade och lutade till jul. Det var noga med att vi barn inte kom åt lutkaret i den omständliga proceduren, så den där fisken ingav en egendomlig respekt. Jag har inget minne av att jag då tyckte att den var julbordets höjdpunkt, men jag åt den med god aptit. Kanske var det såsen som gjorde susen, som för så många andra. Jag önskar att jag någon gång på nytt blev bjuden på en sådan hemlutad fisk, bara för jämförelsens skull. Min misstanke är att den skulle smaka lite annorlunda än den som ICA levererar.
Fisk med sås och potatis. Hur påvert låter det inte när man säger det. Och hur fantastiskt kan det inte smaka!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag minns också hur den torkade fisken lades i lut och sedan sköljdes och sköljdes och den goda vita såsen (det var kanske inte så mycket fisken som jag uppskattade) med potatis och senap, som vi åt på juldagen. Och trelitersflaskor med svagdricka, i hållare av trä.
Ja, svagdricka i de där stora flaskorna minns jag också, och det var hos morfar och mormor, där den alltid fanns så länge morfar levde.
Einar! Blev så sugen på lutfisk efter att ha läst ditt kåseri. Ska genast ge mig ut för att inhandla ett lagom stycke lutfisk för att sedan tillaga rätten enligt ditt recept. De där svagdricksflaskorna känner jag också väl igen från min ungdom.
God fortsättning!
Roligt att höra!
God fortsättning önskar även jag dig!
Guinness till lutfisk! Det låter som en ovanlig men lyckad kombination.
Jo, det låter kanske lite egendomligt med kombinationen mild fisksmak och det mustigaste öl som finns, men den är helt underbar!
Jag har hört att en del till och med blandar Guiness och champagne, vilket jag dock tycker låter som ett slöseri med båda - oavsett det skulle kunna tänkas smaka bra.
Skicka en kommentar