Den tredje åldern och duvorna i parken

Hur känns det då? Den frågan får jag gång på gång nu, och jag förstår att den hör till.

Eftersom jag går in i den tredje åldern, som någon fyndig kollega menat att det handlar om, så hör det till att försiktigtvis undra hur jag upplever detta steg i livet. Steget som av andra mer sportsligt sinnade personer liknats vid att gå in i tredje perioden av livets hockeymatch, vilket ju kan väcka vissa dubiösa associationer till andra hockeytermer som utvisning och sudden death. Fast det senare inträffar väl dessbättre först efter tredje perioden när den inte lett till ett avgörande resultat.

Hur som helst, jag tänker inte på mig själv som själsligen plötsligt döende bara för att jag lämnar det arbetsliv som utgör en väsentlig del av de flesta människors identitet. Så jag brukar svara att tack, det känns bara bra, jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att befrias från lönearbetet och helt och hållet kunna disponera min tid som jag själv finner för gott. Jag ser fram emot att slippa tröttande rutiner och träliga plikter, som ju är oundvikliga inslag i de flesta arbeten, samtidigt som jag säkert kommer att sakna en del av det där andra som hållit livsandarna vakna. Sympatiska kolleger inte minst.

Att föreläsa för unga människor i ett ämne som man förvärvat vissa teoretiska och praktiska insikter i är fortfarande stimulerande. Och att möta studenter som besjälas av viljan att erövra ny kunskap och som tacksamt tar sig an utmaningar för att förkovra sig, det gör arbetet givande och meningsfullt. Men högskolestudier är tyvärr i dagens samhälle alltför präglade av produktionstänkande. Alltför många omotiverade studenter förväntas genomströmma systemet med optimal hastighet, vilket givetvis gör att kunskapsnivån sjunker. För att nu inte tala om de samhällsvetenskapliga forskare som i anpasslighet till trender och ideologiskt korrekta syften försöker beveka anslagsbeviljande myndigheter.

Nu kan jag i stället bara ägna mig åt det som intresserar mig, och det har aldrig bara varit psykologi. Den här bloggen är bland annat uttryck för det. Med andra ord får någon annan mata duvorna i parken, eller i mitt fall änderna kring Fyrisån. Därmed inget ont sagt om en stilla kontemplation på en vackert belägen parkbänk. Rätt vad det är dyker en häger upp där man minst väntar det, och dagen är räddad.

Mitt mått av motion kommer förutom av cykeln i första hand att fyllas av promenader med vår lilla hund, Issa, sedan ett halvår en livfull, vaksam och intelligent familjemedlem som lyser upp tillvaron med sitt förnöjsamma jag. Hon är av rasen prazsky krysarik, vilket lär betyda råttfångaren från Prag (och bara det gör mig förtjust!). Hennes liv i en värld dominerad av dofter, ljud och mänskligt sällskap är fascinerande att iaktta. Hon spetsar öronen vid steg i trapphuset. Hon vet så väl i vilka parkområden haren håller till och i vilka träd som sannolikheten att sikta en ekorre ökar. Igelkotten däremot rör sig lite för långsamt för att på allvar hetsa upp henne, och koltrastarna gör henne endast lite lojt avvaktande. Allt känns omedelbart i kopplet innan jag själv blir varse vad som är på gång.

Som svar på frågan brukar jag nämna det jag länge velat ägna mer av min tid åt, varav en del hör till det där man brukar säga att det blir väl av först som pensionär. Jag vill tro att allt egentligen inte blir så väldigt nytt och annorlunda. Det finns nog och övernog av sånt man kan engagera sig i här i världen, och risken att jag skulle bli sysslolös och plötsligt överväldigas av övergivenhetskänslor på parkbänken är liten. Nej, det blir fråga om att välja, att prioritera, och även fortsättningsvis se till att odla vänskaper och kontakter. Den tredje åldern är visserligen utsållningens tid, men allt ändras inte i ett slag och förhoppningsvis får släkt och vänner liksom jag själv behålla hälsan ett bra tag än. Jag intalar mig att de krämpor som förr eller senare anmäler sig inte nödvändigtvis behöver hindra allt man önskar göra i det korta liv som återstår.

Resor kan göras närhelst det passar en själv, en klar fördel även ur ekonomisk synvinkel. Mina huvudsakliga resmål har alltid legat i Europa, Italien allra främst, och det ter sig underbart att till exempel kunna ta sig några dagar till Rom utan att behöva bekymra sig om var i kalendern det kan klämmas in. New York skulle jag också vilja återvända till, gärna innan dollarn återhämtar sig.

Kanske kommer jag äntligen att försöka fördjupa mig i kontrapunkt. Inte för att påbörja en karriär som tonsättare, utan för att lära mig mer om denna sköna konst i den skönaste av konster. Redan som mycket ung tog jag en korrespondenskurs i harmonilära som aldrig blev slutförd, så varför inte följa upp den?

Jag har även drömt om att lära mig mer italienska. Jag vill kunna säga något om förfluten tid också, och givetvis utöka ordförrådet. Och eftersom jag bor i en vacker universitetsstad finns alla möjligheter att inte bara förbättra språkkunskaperna utan även fördjupa sig i många andra kunskapsområden.

"Det var du som var så duktig på att rita", sade en gammal klasskamrat till mig för några år sedan när vi stötte ihop för första gången på kanske femtio år. Under årens lopp har detta ritande och målande gått i skov, oftast med flera års intervall. Det kommer att bli mer ritande nu, det är jag rätt säker på. Och inte bara akvarell eller olja, utan kanske just blyertsteckningar, vilket är en underskattad konstform som annars mestadels betraktas som enbart skiss och förberedelse.

Läsning förstås, mer tid för läsning av ren lust. Olästa klassiker står och väntar. Och omläsning väntar likaså - av riktig litteratur, den som satte spår i medvetandet och som är rik nog att bjuda på nytt vid varje nytt närmande.

Skrivande. Bloggskrivandet har varit en viktig stimulans, ungefär på samma sätt som hemmamusicerandet vid flygeln. Det kommer att så förbli. Jag har alltid gillat att formulera mig i skrift och att uttrycka mig i musik. Varför skulle det bli annorlunda nu?

Och psykologin då? Den praktiska delen - känslan av att inte längre vara efterfrågad och behövd i yrkeslivet? Det där har jag sett och hört att en del får en sorts övergångsbesvär med. Men jag tror att det främst drabbar dem som satsat allt på yrkeslivet och inte har så mycket annat att fallla tillbaka på. Och teoretiskt? Tanken att sammanfatta något av det som varit mest engagerande i psykologisk teori och praktik i en bok har funnits där. Men vi får se. Det kanske blir en helt annan bok i så fall.

För nu när jag befriats från alla måsten kanske jag till och med kan överraska mig själv. Mitt i det kroniska mångsyssleriet, som är och förblir min lott, kanske jag kan överraska mig själv. Jag tänker i alla fall försöka hålla öppet för den möjligheten.