Vilse

Söndag. Svamputflykt. I övermod lämnar jag mitt sällskap och närheten till vägen och drar allt längre in i skogen, en okänd skog som lockar med sin rikedom på svamp. En stor skog, eller i varje fall mycket större än de små syduppländska skogsområden som jag aldrig någonsin behövt frukta att inte hitta ut ur. Gråväder med jämntjockt molntäcke men inget regn. Behaglig temperatur i luften och nästan ingen vind i träden. Mellan tallstammarna kan jag ana ljuset i gläntan bakom mig, där vägen ligger och där ljudet från en bil då och då bidrar till orienteringen. Fastän jag trampat runt ett tag helt fokuserad på svamparna i mossan känns den inre kompassen fortfarande fullt tillförlitlig. Jag är ju fortfarande nära vägen, och när den så småningom försvinner ur sikte vet jag ändå var den finns. Svampen växer gärna i mosstäckta sluttningar och på slingrande och knappt urskiljbara djurstigar. Nu gäller det bara att hålla en medveten kurs inåt skogen och samtidigt notera varje avvikelse från huvudriktningen. Mer svamp finns säkert längre in där färre gått.

Jag går och går, blir varm i kläderna och ropar till sist bakåt för att höra hur långt de andra blivit efter. Inget svar. Det bekymrar mig inte särskilt, jag går ett stycke till och viker av lite till vänster, vill inte längre gå djupare inåt, bortåt. Jag hittar ett bestånd trattkantareller och stannar, hukar mig och plockar, reser mig sedan och provar att ropa på nytt. Det ekar mäktigt och jag tänker att det borde höras långt. Samtidigt blir jag varse hur vacker och liksom städad och regelbunden den här skogen är. Det är en barrskog men inte av den risiga sorten utan luftig med mestadels tallar som reser sig som i en vidsträckt pelarsal på ett mjukt böljande golv, och där finns mossa med blåbärsris och en del lingon också, men nästan inga snår och taggiga buskage, bara rena raka stammar med gott om växtutrymme och här och var instucken en lika reslig gran.

Åt vilket håll jag än vänder mig ser det likadant ut. Få avvikelser, nästan ingenting som kan tjäna som markörer i terrängen, frånsett en och annan mossbelupen rotvälta. Det gör mig med ens lite försiktig och avvaktande. Tanken slår mig att jag kanske trots allt skulle kunna gå bort mig i all denna likformighet. Jag har ingen aning om väderstrecken, solen existerar inte i detta nu och någon lust att leta myrstackar har jag inte. Så pass lång tid har gått sen jag lämnade mitt sällskap att jag tänker att de nog börjar undra vart jag tog vägen. Och jag ropar på nytt utan att få svar. - Jaha, tänker jag, det är alltså så här det känns att inte veta var man befinner sig, att stå helt ensam i en skog som aldrig vill ta slut. Jag ropar högre. Efterklang och sedan tystnad. Jag tror mig ändå veta i vilken riktning vägen finns och väljer att hålla fast vid denna aning utan att låta mig förledas av de små stigar som här och var korsar min bana.

När jag inser att ropen inte når fram blir till sist mobilen ett alternativ. Det är bara det att den jag ringer inte kan nås. Efter en kort stund ringer han i alla fall upp och säger att han ser att jag ringt, att de är tillbaka i stugan och nu undrar de var jag är. - Dess-värre är jag nog en aning vilse, säger jag och han låter en smula oroad, men jag lugnar honom och säger att jag traskar vidare, håller stadigt samma kurs, och någon gång måste man ju kunna komma ut ur den här skogen. - Är den väldigt stor? undrar jag försiktigt. Och vi kommer överens om att ringa upp varann om en stund och prova ropa på nytt.

Jag går och går och börjar känna ett visst obehag inför all denna ödslighet. Jag stannar och lyssnar efter trafik på vägen, men det är svårt att urskilja billjud i det svaga bruset och jag slås i stället av den kompakta tystnaden. Någon enstaka skogsfågel hör av sig men annars är det dödstyst, och det enda som bryter denna tystnad är mina egna mjuka steg i mossan och kvistar som knäcks när jag tjurigt håller kursen på min väg tillbaka. Djuren har jag väl skrämt all världens väg, men jag noterar i alla fall färsk älgspillning bland nya bestånd av trattkantareller. Nyper mig ytterligare några men bestämmer mig sedan för att lämna plockningen därhän och öka takten hemåt, det vill säga det jag tror är hemåt.

Mobilen ringer på nytt men mottagningen är mycket dålig, jag hör bara fragmentariskt vad som sägs. Vi provar att ropa, men han säger att han bara hör mitt rop i telefonen. Jag hoppas att han hör vad jag säger, att jag snart bör vara framme och att jag ringer upp då. Efter ytterligare en obestämbar sträcka hör jag svaga trafikljud och känner en lättnad som gör att jag ökar takten ännu lite till. Jag ser strax en öppning i skogen som längre fram visar sig vara ett stort hygge, och från sådana brukar det ju finnas skogsvägar som leder till allmän väg. När jag kommer upp på ryggen av hygget ringer mobilen igen och jag meddelar att jag ser gigantiska berg av grus längre fram i färdriktningen. När jag når fram dit står jag vid randen av ett stup som är djupt som ett trevåningshus, en bergtäkt som omges av gruspyramider och leriga vägar. Det är ett märkligt landskap som gör att jag får leta mig fram till en utfartsväg som inte omedelbart ger sig tillkänna. Stora grävmaskiner står tysta i helgdagsfriden, och även här vandrar jag mol allena och ser endast spår av älgklövar i leran. Efter några hundra meter är jag framme vid vägen och undrar förstås åt vilket håll jag ska gå. Mobilen ringer på nytt och jag får order om att stå still. Mitt sällskap hämtar mig i bilen, och min fråga är hur långt söderut vi är från utgångspunkten. - Två kilometer norrut, blir svaret.

Foto: EJ