Pianisten

Att man till priset av ett par tre hundralappar kan få uppleva något sådant som jag tillsammans med några hundra andra förunnades igår kväll är stort! Den ryske pianisten Grigory Sokolov gästade på nytt Stockholms Konserthus med ett som vanligt spännande och mycket generöst tilltaget program. I två timmar och fyrtiofem minuter (inklusive paus) underhöll han oss med fantastisk musik av Bach och Brahms, och  med sju extranummer (om jag räknade rätt). Med Sokolov är det i och för sig alltid så, och publiken vet att han inte skyndar sig hem till hotellet bara för att det som står i programmet är avklarat. Tvärtom får man en känsla av att han enbart för egen del gärna skulle spela vidare långt in i mörka natten, så varför då inte bjuda lyssnarna ytterligare några stycken av Brahms, Scarlatti och av Couperin (om jag hörde rätt).

Sokolov är bland pianoälskare ansedd som den kanske störste nu levande pianisten, ett excentriskt geni och bland de många beundrarna en kultfigur. Han vägrar göra studioinspelningar och ger på så sätt sin tribut till den levande och omixade musiken. Att spela med symfoniorkestrar är numera också uteslutet, eftersom det med hans mått mätt inte längre medger tillräckligt med repetitionstid. I stället befinner han sig kontinuerligt på resande fot med soloaftnar. - Pianisten. Ensam med sitt instrument.

Han lär också vara minutiös i sina förberedelser och i sitt samarbete med tekniker och stämmare (ingen konsertflygel äldre än fem år godkänns!). Jag har själv hört min pianostämmare berätta om hur han tillsammans med Sokolov krupit på golvet under en flygel för att justera någon detalj. Kort sagt är det en man som tycks leva helt och fullt för sin musik och som enligt uppgift bara sover tre, fyra timmar om dygnet. Och man tänker: Måtte hjärtat hålla i den inte helt hälsosamma kroppshydda han bär på.

Varför han inte längre spelar i Storbrittanien kan ni läsa vidare om här i den panegyrik som jag även hämtat övriga uppgifter ifrån.

Igår visade han vad allt denna noggrannhet möjliggör av musikaliskt artisteri. Givetvis saknar han alla tekniska begränsningar för de ställvis omänskligt svåra passagerna i exempelvis Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel". Men det är inte bara den bländande tekniken som imponerar utan i första hand den vidunderliga demonstration han gör av den dynamiska klangrikedom som är möjlig att frambringa ur en modern konsertflygel. Och som samtidigt möjliggör en rikt nyanserad tolkning av verken.

I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av. Det tempo som Sokolov valde i sista satsen av "Italiensk konsert" skulle givetvis inte vara möjligt på de instrument som Bach själv hade tillgång till.

Värmen som trots den höstliga melankolin finns i Brahms sena Intermezzi, op. 117 - "min smärtas vaggvisor", det sista han skrev för piano - bevarar jag nog längst av minnena från denna konsert. Det är musik som jag sedan mycket länge älskat högt och rent men som jag aldrig tidigare hört framföras i konsert-sammanhang. Även bland extranumren fanns innerlighetens Brahms representerad, och Sokolov förstod honom väl.