Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 2 februari 2011

Tenoren

Jussi Björling uppmärksammas nu, detta år och denna vecka, för att det är hundra år sedan han föddes. Jag hoppas att det för nya generationer medför en väckelse till en sångkonst som hör till den allra bästa som finns.
Väldigt många med mig anser honom vara den jämte Enrico Caruso störste lyriske tenoren någonsin. Som alltid blir man förklaringen skyldig när någon undrar varför. Det är något speciellt med röstklangen, och med föredraget, och med den emotionella laddningen, och med stråket av nordisk melankoli, etc., etc.

Det är med sådana trevande hänvisningar som vi försöker förklara varför det är som vi anser det vara, nämligen att det finns stora sångare som inte bara begåvats med en extraordinär röst, utan också förmår använda den på ett särskilt berörande sätt.

Jag blev fast för Jussis röst redan som barn, på ungefär samma sätt som jag blev det med kyrkosångaren Einar Ekbergs (vars varma och rika barytonstämma jag på liknande sätt försökt förklara det speciella med). Det var till att börja med inte operaariorna, utan de där sångerna som ofta spelades i radion - Till havs, O helga natt, Tonerna, Kung Heimer och Aslög, Land du välsignade, m fl - som grep mig så starkt och som lade grunden för operaintresset.

Sverige har begåvat världen med många fantastiska sångare och gör så än idag. Visst lyssnar jag fortfarande med största välbehag till Nicolai Gedda, Birgit Nilsson och några till av den svenska sånghistoriens mest lysande stjärnor, liksom även nutida storheter som Nina Stemme och Peter Mattei. Men det speciella med Björling - ja så börjar man igen, trevar efter de otillräckliga begreppen.

Så i stället för att bidra till de många superlativen som kommer att fällas i dessa dagar manar jag helt enkelt till lyssning. Förslagsvis till det mest dramatiska framförande som finns av Jean Sibelius tonsättning av Ernst Josephsons "Svarta rosor". Många har sjungit denna sång med all den ackuratess som krävs, men här är det fråga om mer än så, någonting som går igenom märg och ben. Finns här på Youtube:


Och i kanske en ännu mäktigare version med orkesterackompanjemang här:


2 kommentarer:

Klinkmann sa...

Sitter just nu som kulturforskare och funderar på skillnaden mellan begreppen röst och artikulation (i ett helt annat sammanhang än detta, närmare bestämt ett forskningsprojekt om det svenska i Finland). Tror att den distinktionen också är viktig här. Det du kallar föredraget är som jag ser det i hög grad en fråga om artikulation. Och artikulation är nånonting annat och kanske mer specifikt än röst. Skönheten, behaget, övertalningsförmågan sitter alltså inte "bara" i rösten, i klangen som sådan, utan också i något annat, något som på produktionsnivån motsvarar inlevelsen, tolkningen, förståelsen, någonting som s a s gör rösten, i detta fall Jussi Björling, till också ett lyssnande och tolkande subjekt.

Einar J sa...

Artikulation i samband med språk och språkmelodi, ja, och i sångsammanhang brukar ju detta jag kallade föredrag också beskrivas i termer av frasering. Vilket är en mycket viktig del av all ädel sångkonst, från Frank Sinatra till Jussi Björling, för att nämna ett par av de tydligaste exemplen på det området.