Hur ser egentligen Luigi Pirandellos rollbegrepp ut? Stockholms stadsteaters uppsättning av Sex roller söker en författare fick mig att fundera närmare på saken.
En teaterensemble repeterar en pjäs när plötsligt ett antal personer i olika åldrar, en familj ska det visa sig, tränger sig på med en vädjan om att få sina livsöden gestaltade. Författaren har nämligen övergivit dem och de måste nu själva presentera sin berättelse för att förmå skådespelarna att ta sig an deras roller. Deras liv är sammanflätade och speglar samtidigt individuella öden som inte alltid, i varje fall inte omedelbart, korresponderar med hur var och en ser sig själv inifrån, var och en utifrån sina speciella förutsättningar.
Intränglingarna lyckas snart fascinera teaterensemblen med sitt laddade förflutna. Men när skådespelarna väl börja repetera deras roller uppstår missnöje med skådespelets äkthet, dess trohet mot verkligheten. "Nej, så var det inte alls; så här var det!" Missnöjet bottnar i det faktum att det genom skådespelarna blir tydligt att en persons identitet skapas och fixeras genom andras övertagande av rollen, att rollen är någonting annat än det naturliga liv som befinner sig i ständig förändring, och som inte bara kan reduceras till det som fastställs utifrån manus.
Varför är då de gästande personerna så enträgna i sina krav på att få sina liv och roller gestaltade? Varför så angelägna om en personlig identitet rätt uppfattad av andra? Ingen vill ju bli fixerad, men alla åtrår rollen som någon identifierbar särskild. Kan det vara för att man bara som konstruktion, som fiktiv gestalt, i bästa fall kan spela en roll - och i rollhäftet dessutom förevigas - som huvudfigur i en berättelse om någonting essentiellt i tillvaron, någonting som samtidigt kan kommuniceras till andra?
Det är denna ambivalens inför identitetsskapandet som gör Pirandellos pjäs så modern och utmanande också i 2000-talet. Lägg därtill att ytterligare en fråga söker ett svar, nämligen den om fantasins förhållande till verkligheten. I Pirandellos framställning blir den inte bara en metateoretisk angelägenhet för författare eller dramatiker utan för var och en av oss - privatpersoner, läsare och åskådare. Skulle vi då vara förmögna till självskapande, till att författa vårt eget liv, regissera våra egna roller? I verkligheten knappast utan andras ord med i laget. Återstår flykten till fantasin. Som onekligen utgör en oumbärlig del av vår verklighet.
För övrigt kan jag meddela att pjäsen var välspelad och mycket underhållande.
3 kommentarer:
Jag tänkte, om det passar, närma mig problematiken med roll utgående ifrån mask- och persona-begreppen, som ju går tillbaka på uråldriga föreställningar om personer och de roller dessa spelar. I min avhandling om Elvis Presley (1998) har jag betraktat det jag identifierat som dennes masker som kollektiva anordningar, det man på franska kallar personage, i motsats till persona. Personage härleds då enligt socialpsykologen Johan Asplund ur betydelsen “underlig figur” eller rentav “misstänkt figur”, och får inom teaterns sfär snarare den neutrala betydelsen “typ” eller “roll”.
Jag citerar ett avsnitt ur min avhandling (med utelämnande av fotnoter och källhänvisningar):
”Enligt (Marcel) Mauss utgör en personage alltid en stereotyp, en oföränderlig form. Asplund konstaterar att Mauss, utifrån bland annat beskrivningar av Kwakiutl-indianernas så kallade potlatch-ceremoni som Mauss beskriver med formuleringen denna ’väldiga maskerad, detta drama och denna extatiska balett’, menar att Kwakiutl-indianen inte utgör någon individuell person utan en kollektiv personage, detta eftersom detta primitiva samhälle uppenbarligen saknade individbegreppet. Inom ramen för en potlatch-ceremoni var det därför i princip möjligt för en stammedlem att, genom att döda en annan stammedlem eller bemäktiga sig hans rituella tillbehör, hans mantel eller mask, också erövra hans namn, hans ägodelar, hans uppgifter och hans personage. I motsats till personage betecknar enligt Mauss och Asplund det latinska begreppet persona ett slags mellanställning mellan personage å ena sidan och person, det vill säga en individ, å den andra. Persona-begreppet som här då förstås som en roll, antingen i teatern eller i verkligheten, kommer därmed att placera in sig någonstans i ett mellanläge mellan den kollektiva tillhörigheten personage och den individuella tillhörigheten person.”
Intressant! Tack för den anknytningen!
Det finns ju ett flertal mer eller mindre kända - inom socialpsykologi, sociologi, filosofi, antropologi, etc - som intresserat sig för liknande problematik och formulerat varianter på samma tema.
Sannolikt var Pirandello inte obekant med Marcel Mauss. Eller vad tror du?
Kan tyvärr inte svara på din fråga om Pirandello, men kolla denna länk: http://hilobrow.com/2009/08/12/the-anarcho-symbolists/
outinge
Skicka en kommentar