Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 15 november 2010

Ersättaren - en fullfjädrad musiker

Tänk er följande: Den annonserade konserten med internationellt kända artister måste bytas ut på grund av sjukdom. In kallas en ersättare, en pianist från orten som får det kanske något otacksamma uppdraget att lindra besvikelsen hos dem som ställt in sig på ett helt annat program.

Så bänkar sig de som ändå bestämt sig, de som tänker att en pianoafton sannerligen inte behöver vara något dåligt alternativ. De som vet eller åtminstone anar att Roland Pöntinen är en utomordentligt skicklig pianist som snabbt kan få en att glömma den initiala besvikelsen. Och vi fyller i alla fall salen till knappt hälften.

Pöntinen gjorde det med ett program som innehöll Chopin, Debussy, Liszt och Chabrier i Berwaldhallen i söndags. Jag vågar säga att alla med någon känsla för storartat musicerande gick därifrån med lätta steg och en ett förnöjt leende på läpparna.

Jag tänkte: Hur förbannat orättvist är det inte, det där med att inte fullt ut få vara interpret - förlåt profet - i sitt eget land, sin egen stad. Här har vi en pianist av yppersta världsklass - virtuos så det räcker och blir över, musikalisk med det känsligaste och mest dynamiska av anslag man kan tänka sig, och med ett intresse även för de mindre spelade styckena av både kända och mindre kända kompositörer.
Jag menar inte att Pöntinen är okänd internationellt, för det är han inte. Men ändå är det som om det vore bättre med någon ung nylanserad fixstjärna på pianisternas grymma himmel än en vanlig svensk som vi hört förut.

Så jag ville bara säga det: Det var en suverän musiker som visade upp sig i Berwaldhallen i söndags med ett pianospel som man bara kan hylla så som man gör efter att ha hört de allra bästa.

11 kommentarer:

Klinkmann sa...

Tänkte på något liknande när jag lyssnade på franske pianisten Jean Hubeaus tolkningar av Gabriel Faures solopianostycken. Ett okänt namn för mig (och jag är förvisso ingen kännare av Faure eller pianomusik, men en stor beundrare). Har inte sett hans namn i någon Faure-kanon. Men räcker gott för mig ändå.

Einar J sa...

Den pianist du nämner är mig obekant, liksom många andra...
Men, som sagt, det hindrar inte att dessa många mindre kända gör storartade insatser.
Faurés pianostycken håller jag mycket högt, särskilt Barcarollerna och Nocturnerna. Samt g-moll-preludiet i op. 103 - ett helt ljuvligt stycke musik som jag ständigt återkommer till.

Klinkmann sa...

Apropå Roland Pöntinen, har några helt ljuvliga småstycken för piano av Aleksandr Skrjabin med Pöntinen som jag spelade in från ett radioprogram på 80-talet på en C-kassett. Känner du till dem?

Einar J sa...

Nej, inte just Skrjabin med Pöntinen.
Men annars har jag det mesta av Skrjabins verk på skiva med olika exekutörer, både de för piano och de för orkester.
Jag blev tidigt fascinerad av denne tonsättare och spelar själv många av framför allt de tidiga pianostyckena, dvs. de som är överkomliga för en amatör.

Klinkmann sa...

Han har ju skrivit en hel del preluder t ex, med olika Opusnummer.
Tror det var bl a de här jag hörde då på 80-talet. Knappast stor musik, men oerhört charmerande.
Pianisten heter Vladimir Sofronitsky.

http://www.youtube.com/watch?v=p8rK8DorEKg

Einar J sa...

Åh, har du lyssnat till Vladimir Sofronitsky så har du lyssnat till den kanske allra främsta interpreten när det gäller Skrjabin.
Jag köpte en hel cd-box med hans inspelningar 1945-60 (Brilliant Classics)för ett par år sedan. Rekommenderas varmt!
Sofronistsky gifte sig med en dotter till Skrjabin och betraktas allmänt som en av de största ryska pianisterna under 1900-talet. Richter och Gilels blev ju mer kända i väst, men dessa båda såg upp till Sofronitsky med den allra största aktning och respekt.

Klinkmann sa...

Uttryckte mig lite otydligt där. Det var nog Pöntinen jag hörde på 80-talet. Sofronitsky lyssnade jag på i det här korta avsnittet från youtube. Läste lite om honom och såg att han spelat in väldigt mycket av inte minst Skrjabin.

Keri sa...

Jag gillar Pöntinen! Såg honom senast tillsammans med Martin Fröst under en både underhållande och ytterst skickligt spelad kammarkonsert. På hemmaplan är musikerna kanske inte så spända av prestationstryck. Jag tror det märks i interpretationerna och deras uppträdande... Dessutom gillar jag när de talar svenska. ;-)

Einar J sa...

Hej Keri!
Jo, Pöntinen är inte bara solist utan även en mycket ivrig kammarmusiker, liksom för övrigt Martin Fröst. Båda har den där lekfulla och chosefria attityden till musicerandet som alls inte utesluter seriositet.

Håller du rent av på att bli lite svensk? Jag följer dina västsvenska utflykter på din blogg och upptäcker själv både gammalt och nytt med dina fräscha ögon.

Keri sa...

Håller jag på att bli lite svensk? Tjaaa... Jag vet inte.

Vet du, i samma mån som jag upptäcker allt nytt här och som jag lär mig språket allt bättre, i samma mån tittar jag med nya ögon på det som jag lämnade. Att vara ein Wanderer zwischen den Welten, det är ibland lite jobbigt, men oftast givande och överraskande!

Och något vet jag redan nu: Om jag av någon anledning skulle bli tvungen att återvända till Tyskland - det (väst)svenska landskapet skulle jag längta efter väldigt mycket! :-)

Einar J sa...

Ja, Keri, och att befinna sig mellan två världar har ju för många också varit befordrande för kreativiten!
Roligt att höra att du trivs. Själv skulle jag gärna bo i Berlin ett tag... :-)