Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 6 november 2010

Alla själars marsipan

Allt sedan jag en gång som barn fick en stor marsipangris i julklapp har jag varit förtjust i denna vara och i övrigt alla mandelbaserade konditorivaror. Med undantag av choklad och marsipan - gärna i kombination - lockas jag inte av det som i min barndom kallades snask, och det är med förundran jag sett framväxten av de gigantiska snaskbutiker som sedan ett titotal år är big business i Sverige. Ett visst mått av sötsaker må varken barn eller vuxna förmenas, men det bör vara kvalitet på det man stoppar i sig även i detta avseende.

I Italien är dolce, dvs. något sött till efterrätt, obligatoriskt och ses i likhet med en bittersöt amaro som befordrande för matsmältningen. Ofta är det ett val mellan flera olika torte som man kan göra. På Sicilien finns en sådan tårta som går under benämningen cassata (klicka för ett recept), i vilken den ljuvliga färskosten ricotta kombineras med kanderad frukt, mandel eller marsipan och annat gott.

Godsaker finns också i form av frutta martorana, bitar av marsipan som skulpterats som bär, frukt och grönsaker. Det sägs att traditionen är mycket gammal och härrör från ett nunnekloster i anslutning till kyrkan med samma namn i Palermo. Nunnorna tillverkade dem och hängde upp dem i de redan avplockade fruktträden i samband med ett ärkebiskopsbesök. Sedan började man sälja dem i allhelgonatid för att skaffa klostret extrainkomster. Numera syns de i caféfönstren överallt och året runt men särskilt när alla själars dag närmar sig, den dag när barnen finner en sådan marsipanbit vid sängen när de vaknar.

Caféfönstret vid Piazza Duomo i Cefalú väckte alltså minnet av den där marsipangrisen, till hälften doppad i choklad och med sockerpärlor till ögon, som jag inte nändes bita i förrän det var för sent. När jag väl skulle unna mig den som godsak hade den torkat och hårdnat till oätlighet.
Nästa gång tillfälle gavs hade jag lärt mig av med något av min sparsamhet. Och blev därefter själv en marsipangris.
Foto: EJ

2 kommentarer:

Carl Jacobson sa...

Visst minns jag att du alltid med god marginal vann den där tävlingen om att spara marsipangrisen! (Till vad nytta kan man kanske undra?)

Det var riktigt roligt att bli påmind om det!

Einar J sa...

Ja, kanske blev det till och med en form av tävlan. Och som sagt, till vad nytta?