Bortglömda tonsättare IV: Sigismond Stojowski

Jag lovade återkomma till Sigismond Stojowski (1870-1946) när jag tidigare gjorde min korta presentation av Josef Hofmann (här), den en gång så framstående polsk-amerikanske pianisten som också till sist visade sig vara kompositör. Även Stojowski var polack i amerikansk exil med en liknande karriär som Hofmans, men han var i motsats till honom mer känd som kompositör än som pianist och pianolärare när han 1905, vid trettiofem års ålder, anlände till New York efter en tid av betydande framgångar i Paris. Hans komponerande avstannade dock i och med flytten till USA, där han i första hand framträdde som pianist för att sedan i huvudsak ägna sig åt pianopedagogik och arbete för ett musikinstitut. Han bildade familj och var enligt samtida vittnen även i det privata en högst ämabel och socialt framgångsrik person, till skillnad från den mer neurotiske och olycksdrabbade nationsbrodern Hofman.

Stojowski hörde definitivt till 1800-talets romantiska musikvärld, och det är väl sannolikt att orsaken till hans sparsamt förekommande opus från mogen ålder var att han inte kände sig hemma i 1900-talets modernistiska musiksammanhang. Redan som ung i Krakow kom han i kontakt med flera av dåtidens stora namn inom musiken, främst den berömde pianisten, kompositören och diplomaten Ignaz Paderewski, som ju så småningom kom att bli Polens tredje premiärminister. Stojowskis mor, som inte bara var hans första pianolärare utan även en dam med stor social talang och ett rikt kontaktnät, höll musikalisk salong i hemmet, en på den tiden vanligt förekommande form för bildat umgänge. Där deltog förutom Paderewski även personer som Hans von Bülow, Anton Rubinstein och se där! - även underbarnet Hofman!

Stojowski komponerade både symfoniskt och i mindre skala, bland annat givetvis en stor mängd musik för piano. För piano finns både virtuosa, större verk och smärre så kallade karaktärsstycken. Redan i opus 1, Pensées musicales, visar han sitt kännemärke: en klassisk romantisk melodik med impressionistiska inslag. Det första av dessa musikaliska tankar bär den enkla titeln Mélodie och har fördelen av att inte vara särskilt tekniskt krävande men ändå lödigt till sitt innehåll. Den brittiske pianisten Jonathan Plowright hör till dem som på senare tid tagit sig an Stojowski och som även spelat detta enkla stycke (här, tyvärr med en bristfällig ljudupptagning). Det finns intressant nog fler tecken på att denne bortglömde tonsättare kan vara på väg tillbaka i konsertrepertoaren.

Flertalet av Stojowskis pianostycken är ganska svårspelade, men ytterligare några av de enklare eller medelsvåra som jag själv vid flygeln kunnat skaffat mig en hygglig uppfattning om bör nämnas. I op. 26, finns också en Mélodie som definitivt är spelbar för goda amatörer, och för den som kan ägna lite mer tid för övning rekommenderar jag Mazurka brilliante, op. 28, nr 2. I Romantische Stücke, op. 25 ingår bland annat den underbara Geständniss. Här finns de typiska, böljande stegringarna med tonartsväxlingar som bara utifrån ett enda melodiskt tema skapar en skimrande harmonik. I op. 36 (Poéme d´Eté) har jag en annan favorit, nämligen nr. 3 Fleurettes, också relativt enkelt att spela. Ser man bara till att accentuera melodin i dess förflyttningar mellan diskant och bas och samtidigt får med det färgläggande ackompanjemanget ger det ett mycket gott utbyte. Sist en för årstiden passande titel just nu: Feuilles mortes, op. 30, nr 2. I den kromatik som Stojowski använder här tonar höstens hela färgskala fram i all sin prakt.