Emil från slottstaterns scen

Ulriksdals slottsteater, Confidencen, har genom Kjerstin Dellerts eminenta insats blivit ett viktigt kulturcentrum med många intressanta program, naturligtvis med sången och musiken i centrum. Jag har faktiskt sett en av de allra bästa operaföreställningarna i mitt liv därute. Det var Folkoperans uppsättning av Donizettis Lucia di Lammermore. Den blev då omskriven för att folk svimmade i salongen på grund av Kerstin Avemos fantastiska sång och illusoriskt blodiga agerande i den så kallade vansinnesarian.

I söndags gick det mycket lugnare till när en annan operasångerska, nämligen Margareta Hallin, gav ett program kring Emil Hagströms liv och diktning. Det gjorde hon alldeles utmärkt med väl valda inslag som belyste både det mörka och det ljusa, såväl det existentiella djupet som det sinnligt njutningsfulla och humoristiska i Emils visbetonade dikter.

Man kan drabbas av viss betänksamhet inför koloratursopraner i rollen som tolkare av visor, i det här fallet Thorstein Bergmans tonsättningar i häftet "Visor i Tidlösa". Och nog tyckte jag bäst om den föredömliga textning och det sångliga föredrag som blir möjligt i de lägre registren hos Hallin jämfört med den "operaröstteknik" som hon använde högre upp. Samtidigt kan ett nytt sätt att sjunga de visor som man så intimt förknippar med Thorstein Bergmans egen röst och sångsätt påvisa egenskaper i dessa tonsättningar som man annars kanske inte fullt ut upptäcker. Till exempel att en del av dem helt enkelt blir romanser om man sjunger dem så. Jag menar alltså inte att Hallin sjunger dem bättre än Bergman, bara att jag hör att många av dessa tonsättningar (i arrangemang av Hans Wahlgren) är minst lika bra som de av klassiska kompositörer som Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Lillebror Söderlundh, med flera som också ägnat Emils dikter intresse. Det skulle ha varit intressant om Margareta Hallin ännu tydligare visat detta genom att blanda in även dessa kompositörer i programmet. Men detta är bara en randanmärkning i efterhand.

Nog för att Emil kände sitt värde och även under sin livstid fick uppleva litteraturkritikers, tonsättares och sångares uppskattning. Jag vet till exempel att Erik Saedén sjöng von Kochs tonsättningar redan på 60-talet. Ändå tror jag att han småleende skulle ha lämnat någon klurig kommentar till söndagsaftonens program på Confidencen, en kommentar till det sällsamma faktum att hans liv och erfarenheter, fattigpojkens och vagabondens liv i nogsamt valda ord och formuleringar, numera sjungs av hovsångare på slottsteatern.

Margareta Hallin nämnde om Emils sista år av sjukdom med återkommande resor från Österskär in till Stockholm för blodbyten. I hans näst sista diktsamling - Jordrök, LT: förlag, 1960 - finns en av hans allra märkligaste dikter, "Enkelrum". I själva verket berör den i beundransvärt koncentrat ett existentiellt grundtema i hela hans diktning. Dikten finns i en kongenial tonsättning av Thorstein Bergman.

Påle i kött,
liv i grav,
korn i fåra,
fisk i hav.
År, tundra,
rymd stum.
Blodfall,
sparlåga,
enkelrum.