De väldiga portarna

Min tur på Kinda kanal i sommar var faktiskt min första kanalbåtstur någonsin, och det tycker jag själv var på tiden. Mellan Rimforsa och Linköping går en gammal ombyggd flodspruta som cirka nio mil tar sig fram i ett kanal- och sjösystem som har Stångån som en sorts grundfarled.

På tiden var det - inte bara för att det sydliga östgötska landskapet visar sig kunna bjuda på så många vackra vyer som man så där i en kanalbåt, i maklig takt och tätt inpå naturen, obehindrat kan beskåda. Ek och bok och andra lövträd dominerar här i stället för den i Sverige mestadels så barrträdsbetonade skogen. Lummigheten är så tät på vissa sträckor att man kan börja fantisera om en flodfärd i mer ångande trakter i närheten av mörkrets hjärta.

Men i stället för gläntor där vilda krigare smyger omkring öppnar sig ängsmark med betande kreatur, eller dyker slott och herresäten upp, för att inte tala om många andra, nästan lika avundsvärda strandbostäder. Och så givetvis upplevelsen av slussar och slusstrappor, dessa bassänger som måste stängas och öppnas, öppnas och stängas för att anpassa färden till vattensystemets skiftande nivåer. Slussarna här är handdrivna och den största enkelslussen lyfter/sänker ca 6,8 meter!

Intrycket av slussarna, eller närmare bestämt de väldiga slussportarna, är nog det som i första hand stannat kvar inom mig. Se bilderna ovan! Jag läste givetvis om Baltzar von Platen och Göta kanal en gång i skoltiden, men fattade ändå aldrig riktigt skönheten i den gamla fina ingenjörs-och byggnadskonst som det är fråga om.

"Gören portarna höga, och dörrarna vida..." Den gamla psaltarpsalmen, tonsatt av Gunnar Wennerberg , tonade upp inom mig inför den mäktiga synen. Jag hörde den raspiga 78:varvaren från tidig barndom med Einar Waermös unga tenorstämma genom det lätt gungande tonhuvudets färd över den roterande stenkakan.