Listan: De bästa stråkkvartetterna (1)

Jag listade häromsistens (här) den bästa kammarmusiken och fann mig nödgad att spara stråkkvartetterna till en separat lista, eftersom denna kungsgenre inom konstmusiken är så omfattande och magnifik att den bara kräver det. 

Det är som vanligt fråga om ett personligt urval utan inbördes rangordning, vilket inte utesluter att mina preferenser i mycket delas av många andra. Vissa verk är helt enkelt så etablerade som mästerverk att konsensus råder. Men givetvis är det så att valet, mitt såväl som andras, styrs eller begränsas av vad man tagit del av, velat återkomma till och på så vis i någon mån lärt känna. 

När man gör en sådan lista väcks ambitionen att försöka öka sin kännedom om vissa tonsättares bidrag, i fåfäng förhoppning om att göra listan mer komplett. Exempelvis har jag förstått att både Dvořák och Borodin bidrog med ypperlig kvartettmusik, men det är först nu jag på allvar lyssnat och kunnat konstatera att det verkligen förhåller sig så.

De största kvartettonsättarna skrev som regel många kvartetter, vilket gör att mer än ett verk från var och en av dem egentligen borde få tävla om en plats på listan. Jag har försökt upprätthålla principen om endast ett verk per tonsättare, men har misslyckats med det och gjort ett par undantag - för Beethoven och Bartók. I kommentarerna har jag i några fall antytt alternativ eller påpekat att det i en del fall finns serier av likvärdiga verk med samma tillkomsttid och opustal.

Haydn var inte den ende som var tidigt ute men brukar ändå i kraft av sin storhet ses som något av stråkkvartettens fader. Även antalet är i hans fall imponerande: inte mindre än 68 (vilket dock vida överträffas av ett par samtida italienare - Boccherini med 91 och Cambini med möjligen bortåt 150). Mozart komponerade 23, Beethoven 16, Schubert 15, Sjostakovitj 15, Dvořák 14, Bartók 6, Brahms 3 och Tjajkovskij 3. Några på listan komponerade endast någon enstaka eller två. 

Haydn: Stråkkvartett nr 64, op.76, nr 5, D-dur 
Jag är ingalumda bekant med alla, men de femton mest berömda kvartetterna skaffade jag i en box med Kodaly Quartet i början av nittiotalet. Jag skulle kunna välja vilken som helst av dem, men av de sex i op. 76 får det bli nr 5 - för den fantastiska första variationssatsen och för det följande högtidliga och samtidigt finstämda Largot. I den snabba sista satsen får vi till sist också den Haydn som kanske mer än någon annan tonsättare förknippas med musik som är ren och oförfalskad lycka. Haydns outsinliga kreativitet är nog egentligen ett lika stort under som Mozarts. 

Mozart: Stråkkvartett, nr 19, KVV. 465. "Dissonanskvartetten"
Mitt spontana val faller på nr 19, den så kallade "Dissonanskvartetten", KV. 465. Men det finns andra val som jag kan böja mig för, t ex nr 22, den andra av de tre "preussiska", vilka alla bjuder på mycket innehållsrik för att inte säga sofistikerad musik med den kombination av djup och elegans som är karakteristiskt för den mogne Mozart. Sitt namn har dissonanskvartetten fått av de successivt adderade tonerna i de första takternas svällande ackord, som för övrigt visar att Mozart var så mycket mer än Eine kleine Nachtmusik. 

Beethoven: Stråkkvartett nr 14, ciss-moll, op. 131; Stråkkvartett nr 7, op. 59, nr 1, F-dur
Djup av det mer krävande slaget är vad de sex sista, revolutionerande stråkkvartetterna av Beethoven erbjuder. Här står vi inför ett av musikhistoriens krön, verk som kunde få uppta halva tiolistan. En döv och sjuklig Beethoven har uppenbarligen återhämtat sig så pass att han kan nedteckna en musik som allt sedan dess utmanat eftervärlden och aldrig överträffats. Om jag tvingas välja endast ett av dessa opus får det bli nr 14 i ciss-moll, op. 131. Vad allt denna musik rymmer av existentiella djup kan man ägna hur många lyssningar som helst att grunna över. Det gäller samtliga sena kvartetter, inte minst antytt av de berömda anteckningar som Beethoven gör i den sista kvartettens sista sats, den i F-dur, op. 135: "Muß es sein?- Ess muß sein".
Beethovens mästerskap är så stort att det vore fel att inte erinra om att han långt tidigare hade komponerat särklassiga kvartetter. Bland dem som den ryske adelsmannen och ambassadören Razumovskij beställde vill jag främst peka på op. 59 nr 1 i F-dur. Överhuvudtaget är Beethovens kvartettproduktion ett ymnighetshorn för den som älskar stråkmusik.

Schubert: Stråkkvartett nr 14, d-moll, "Döden och flickan"
Schubert lär strax före sin död ha fått sin önskan att höra Beethovens op. 131 uppfylld och därvid yttrat: "Vad återstår för oss andra att göra efter detta?" Bland Schuberts egna kvartetter är det dock inte lika svårt att välja som i Beethovens fall. "Döden och flickan" har i andra satsen hämtat material från en av hans lieder, där döden själv talar mjukt förföriskt i mycket långsam marschtakt. Kvartetten kan liknas vid ett "vita brevet", en dödsmedveten musik som publicerades och framfördes först efter hans död. Våldsamma dynamiska kontraster kännetecknar musiken, som inte står Beethoven efter i dramatisk nerv. De lyriska partierna vittnar å andra sidan på ett övertygande sätt om den skörhet som inte bara är flickans. Förvisso ett oumbärligt mästerverk, oavsett man väljer en programmatisk lyssning eller inte. 

Borodin: Stråkkvartett nr 2, D-dur
Här har den gode kemiprofessorn Borodin på sin lediga tid åstadkommit en glansfull pärla i den här genren, en jubileumsgåva till hustrun efter deras tjugo år tillsammans. Romantik av högsta karat och därtill i elegant kontrapunktiska former, vilken mästare! Om någon till äventyrs skulle ha svårt för stråkkvartett bör denne låta sig utsättas för just denna. Jag tänker inte bara på den tredje satsens Nocturne, vars melodi populariserats i amerikanska musikal- och filmsammanhang; de båda yttersatserna är minst lika intagande.

Bartók: Stråkkvartett nr 4, Sz.91; Stråkkvartett, nr 6, Sz. 114
Bartóks sex kvartetter brukar nämnas som 1900-talets svar på Beethovens. Jag kom tidigt att dyrka Bartók och dessa kvartetter och i synnerhet de tre sista var en viktig anledning. Jag vacklar i valet mellan fyran och sexan, men det får i första hand bli den fjärde på grund av att den trots allt längst varit en favorit. Modern stråkmusik är inte alltid lättlyssnad, vilket får sägas gälla för den första och sista satsen här. De tre mellansatserna är däremot inte svåra om man låter sig ledas av den kärva melodiken och inte minst den rytmiska intensiteten. Pizzicato-satsen är till exempel inte bara en lustiger dans att lyssna till utan även som partitur rent grafiskt en skönhetsupplevelse. Den sekulära mystiken i den lugna mittensatsens "nattmusik" är oerhört suggestivt gestaltad.
Den sjätte kvartetten är den där Bartók i mina öron tydligast tar Beethoven i hand. Lyssna bara till den sorgesamma men oändligt vackra melodi som inleder första satsen och jämför med inledningen av Beethovens op. 131. Den melodin återkommer i sista satsen, som tecknad med svärtan hos kol eller blyerts om den vore bildkonst. Samtliga satser betecknas med mesto (sorgligt), vilket inte hindrar förekomsten av en burletta, ett litet scherzo, en mörktonad skämtsamhet, som då i enlighet med verkets anda måst utföras med en och annan grimas. Mesto-stämningen till trots är nog denna kvartett Bartóks mest tillgängliga med sina många partier av dissonant skönhet.

Sjostakovitj: Stråkkvartett, nr 8, c-moll, op. 110
Jag har på senare tid allt flitigare lyssnat till Sjostakovitjs många kvartetter och skriver gärna under på att han hör till 1900-talets allra främsta i genren. Den åttonde, som presenterades som ett äreminne över krigets och fascismens offer, är enligt de flesta bedömare snarast självbiografisk, en mycket personlig klagosång i en situation där tonsättaren diagnosticerats med allvarlig sjukdom och själv var hårt pressad av det totalitära sovjetsystemet. Det finns en gripande historia om repetitionen av verket hemma hos tonsättaren inför premiären, där musikerna (de personliga vännerna i den legendariska Beethovenkvartetten) hade väntat sig en del kritiska synpunkter på framförandet. Dessa synpunkter uteblev helt, och i stället fick de se en Sjostakovitj i tårar med händerna för ansiktet, varför de efter att ha spelat färdigt packade ihop instrumenten och stilla drog sig undan. Av kvartettens fem satser bär tre beteckningen largo, det vill säga mycket långsamt. 

Ravel: Stråkkvartett, F-dur
I Ravels opuslista finns bara en stråkkvartett, vilket för övrigt gäller för flera andra av den franska musikens mästare, t ex Debussy, Fauré och Chausson. Ravel var känd för att vara självkritisk och aldrig släppa ifrån sig något halvdant, vilket även detta tidiga verk i Debussys efterföljd vittnar om. Jag ska erkänna att det var svårt att framhålla Ravels kvartett framför Debussys (som ju ofta nämns, spelas och inspelas tillsammans), eftersom jag blivit alltmer förtjust i den senares mer vilda men ändå snygga bukett av impressionistiska idéer. Men den mer återhållna och klassiskt tuktade glöden hos Ravel får ändå ett företräde här. Skimrande, atmosfärisk musiklyrik, som om den kunde färgsättas spänner regnbågar över himlavalvet.

Berg: Lyrisk svit för stråkkvartett
Någonting från andra wienskolan måste med och det får bli den här lyriska sviten, som trots sin delvis tolvtonstekniska modernitet torde vara lyssningsbar även för den som är obekväm med den sortens musik. Det är symptomatiskt att dessa fem satser alla har spelanvisningar som visar att det fortfarande är senromantik som laddar de kompositionstekniska nymodigheter som Schönberg lanserade: gioviale, amoroso, misterioso, estatico, apassionato, delirato. I den version som har en sjätte sats med soloröst står det slutligen largo desolato. Sångtexten är en översättning till tyska av Baudelaires dikt "De profundis clamavi". Och vet man att den här musiken har en självbiografisk förhistoria i form av gift mans förbjudna kärlek till gift kvinna kanske man lyssnar med ännu större inlevelse.

Janacek: Stråkkvartett nr 2, "Intima brev"
Här har vi ännu ett självbiografiskt kärleksdrama i bakgrunden till Janaceks båda kvartetter, och den här gången handlar det om den äldre mannens handlösa förälskelse i en ung flicka. Janaceks egensinniga musik känns omedelbart igen även i kammarformatet. Hans musik har ju uppfattats som prosodisk, som likartad med talakter, med korta och ofta upprepade teman. De båda kvartetterna hör samman, och den första anknyter genom namnet till Tolstojs berömda novell "Kreutzersonaten" medan den senares beteckning suggererar brevledes förmedlade intimiteter. Särskilt sista satsens dialogiska växlingar mellan bedyranden, skälvande förkrosselse, vädjanden och vrede är fascinerande i all sin uttrycksfullhet.

Den här bloggposten blev lång, längre än avsett. Ändå återstår flera kvartetter som jag sörjer över att inte ha nämnt. Tolv verk här i första hand, men det får alltså bli en kompletterande lista upp till sammanlagt tjugo i ett kommande inlägg, där bland annat Brahms, Dvořák och Debussy har givna platser.

Bilden visar Belcea Quartet i aktion.

Höstens kalendarium

Ibland, numera, känner jag mig passerad av tiden, eller av vad det nu är som jag inte längre finner mig riktigt tillrätta med. Det är inte någon dominerande förnimmelse, men den uppstår allt oftare när jag läser kulturartiklar i DN, som är mitt husorgan sedan ungdomen. Generationerna efter mig (ett par har det väl hunnit bli?) är fångade i strömningar med en konformitet som jag inte förmår mobilisera intresse för. Det märks till exempel när kulturskribenterna inför höstens bokutgivning och evenemang av olika slag ska tipsa om vad man borde hålla ögon och öron öppna för.

Jag läser förstrött och tänker att, jaha, då kan man lugnt ägna sig åt olästa klassiker eller omläsning av gamla favoriter. Men så borde jag ju inte tänka; öppenhet är en dygd jag alltid försökt göra till mönster. Betyder det att allt är intressant och värt att ägna tiden åt? Nej, och det är väl där åldern kommer in...

Förmodligen kommer det ändå att visa sig att det i höstens litteraturutgivning finns guldkorn som undgått DN:s katalogläsare. Musik, film och tv ska vi inte tala om, där är det masskulturellt nöjesliv som gäller för hela kulturslanten. Och teater - ja där duger ju inte dramatiken längre, utan omarbetade romaner eller "fritt efter" är vad som gäller. 

Nåväl, man kan ju med hjälp av nätet lista ut en del saker av egen kraft och för egen del. 

Musik först: Berwaldhallen öppnar höstsäsongen med Mahlers nia med Harding och SRSO. I oktober kan man sedan lyssna till Berlioz´ "Romeo och Julia", ett stort verk för solister, kör och orkester som inte ges så ofta. Även där Harding och SRSO. 

I Konserthuset bjuds flera pianoaftnar, av vilka jag vill lösa biljett till åtminstone de med den troget återvändande Grigory Sokolov (i oktober) och Andras Schiff (november). Schumanns konsertstycke för fyra horn och orkester är ett underbart verk som tillsammans med en Dvorak-serenad och Mozarts Linz-symfoni borgar för en stor kväll med Filharmonikerna och Sakari Oramo, också det i november. Bland andra maffiga orkesterverk i programmet märks Bruckners femma och Strauss´ Ein Heldenleben.

I Uppsala Konserthus ger Uppsala Kammarsolister mycket fina konserter vissa söndagar. I november är temat "Kreutzersonaten" med Beethoven och Janaceck och med Stina Ekblad som uppläsare.

När det börjar dra ihop sig mot adventstider har Kungl Operan en premiär på en italiensk opera som aldrig getts i Skandinavien förut. Det är Umberto Giordanos "Fedora" (från 1898), här och nu presenterad som en psykologisk thriller och med fina gästsolister i huvudrollerna. Där har jag redan löst biljett för att försäkra mig om lite italiensk hetta i vintermörkret. 

Så finns ju också Opera på bio numera. Bland annat ges Mozarts "Don Giovanni" från Met, lördag den 22/10.

Teater? Ja, Dramaten sätter upp Tjechovs "Ivanov", vilket jag finner både lovande och lovvärt. Jag har i all min okunskap aldrig tidigare uppmärksammat detta drama, som föregår hans senare och mera berömda verk för scenen.

Och en del läsning från höstens bokflod blir det med all säkerhet också. Om inte annat så kommer jag att hänga på låset när Lars Gustafssons sista dikter utkommer på Bonniers den 1 november. "Etyder för en gammal skrivmaskin" lyder titeln. Tre av dessa sista dikter kan man för övrigt redan nu ta del av i senaste numret av tidskriften 10-tal. Jag ser också att Modernista kommer med nyöversatta essäer av Inger Christensen: "Del av labyrinten". 

Allt detta räcker gott och väl för att jag ska känna mig tillfreds inför hösten, i all synnerhet som min länge hägrande musikresa till Leipzig och Dresden dessutom kommer att förverkligas.

Molnskådande

Jag blir alltmer fäst vid Mälarlandskapet. Efter att under så många år sommartid vistats i det öppna men ändå omväxlande slättlandskap som södra Uppland utgör är det inte underligt. I motsats till de oändligt djupa barrskogarna i min uppväxts nordliga trakter finns här blandskogar som man alltid kommer ut ur även om man händelsevis går vilse, kullar med stenrösen som bildar öar i sädesfälten, åar och lummiga vikar, medeltida kyrkor som sticker upp med torn från vilka man inte sällan ser ända till nästa, här och var ett slott eller herrgård men också gott om gamla kyrktorp i skogsbrynen, ekar och andra ståtliga ädellövträd vid vägarna, liksom runstenar som vittnar om åldern på detta kulturlandskap.

Till öppenheten hör att horisonten sjunker och breddas så att himlen upptar en stor del av synfältet, försåvitt man lyfter blicken något. Det kan göra att man som jag blir molnskådare, inte främst för att tyda väderleken utan för att det i sig är en njutning att se de oändliga variationer som bjuds och de ljusförhållanden som följer av dem. Vad vore landskapsmålningen utan en himmel?

Som vandrare med en hund i sällskap är man naturligen observant på den jordnära omgivningen; hunden går ju oftare med nosen i marken än den sniffar i luften. Men husse faller ibland i tankar och höjer blicken. På slätten ser han molnskuggorna glida över fälten och vid horisontens skogsrand åskmörker som förstärks av det solljus som ännu råder.

Särskilt vacker är himlen i kvällsljus, inte minst i augustiskymningen. När solen står lågt blir skuggorna långa och stubbåkrar och sädesfält som redan under dagen skiftat i guld, av både låg och hög karat, kan i den blå skymningen till och med anta rosa toner.

Jag har ännu bara ytligt satt mig in i vetenskapens beskrivning och klassificering av molnen, men jag har i alla fall noterat att man som vanligt (förutom latinska beteckningar i sann linneansk anda) väljer de ord som är mest talande, för att inte säga målande. Moln kan alltså liknas vid tussar, fjädrar, stackar, slöjor, böljor, valkar. När jag för några veckor sedan såg nedanstående i mina ögon ovanliga himmel blev jag till att börja med en aning brydd av beteckningen makrillmoln. Men kanske är det associationen till fiskstim som föranlett det ordvalet?

Till sist några solnedgångsbilder tagna i helgen som var. Man behöver inte vara en Marcus Larson (1825-1864) för att låta sig hänföras av en kvällshimmel som denna:

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Ur dagboken som inte blev av

En gång i ungdomen bestämde jag mig för att skriva dagbok. Jag köpte ett tjockt häfte med svarta pärmar och gjorde några noteringar som emellertid inte skulle bli så många. De blev allt färre tills ambitionen helt enkelt självdog. 

Bland dessa anteckningar fanns också läsefrukter med en del citat. Ett av dem var hämtat från Friedrich Nietzsches "Den glada vetenskapen":

"Man drömmer inte alls eller man drömmer intressant. Man måste lära sig att vara vaken enligt samma princip - inte alls eller intressant."

Mitt ungdomliga jag bejakade entusiastiskt denna strävan, som dock åtminstone delvis gick samma öde till mötes som dagboken med de svarta pärmarna. Ty vem kan leva upp till en sådan ovillkorlig devis?

Och nu undrar jag: Vad kan han egentligen ha menat? Drömmer gör man ju utan att styra denna nattliga aktivitet. Och det man vid uppvaknandet kommer ihåg är av varierande intresse för det vakna jaget. Kanske menade han - prefreudianskt - att det vi kommer ihåg av våra drömmar alltid bär på något intressant? En annan möjlighet, mindre trolig, är att han syftar på dagdrömmarna, de som i halvslummer har karaktären av fantasier om jaget i en iscensatt framtid.

Att leva sitt liv så intressant som möjligt är förvisso en uppfordrande tanke som varje ung människa med livet framför sig torde tilltalas av. Inte mindre så för den äldre med mindre av liv som återstår, kan jag tänka. 

Nu när jag inte längre har ett arbete som kräver den tribut som lönearbetet alltid gör, och jag således inom mina begränsningar kan välja vad som är mest intressant, ja då borde det väl vara lättare att anamma den där devisen?

Det är inte så säkert. Påminnelsen kan behövas, oavsett i vilken ålder man befinner sig.

Kanske kan man också vid min ålder vända på saken: Så länge livet ter sig högeligen intressant och ledan eller depressionen sålunda hålls stången behöver man inte bekymra sig så mycket om saken.

Listan: Ett tiotal av de mest oumbärliga kammarmusikverken

Bästalistor är ofta lockande läsning trots att de är subjektiva och aldrig innehåller hela och fulla sanningen. När jag nyligen återigen lyssnade till Mozarts kvintett för piano och blåsare började jag tänka: vilka nio andra kammarmusikverk skulle jag betrakta som lika oumbärliga? Jag blev snabbt varse att jag i så fall vore tvungen att hänvisa den största kammarmusikformen, stråkkvartetten, till en egen lista. Detta av det enkla skälet att de annars skulle tränga undan allt annat på listan. Ytterligare begränsningar verkade nödvändiga: inga soloverk eller verk för kammarorkester och endast ett verk av varje tonsättare, annars skulle nog verk av Mozart, Beethoven och Brahms dominera helt.

Kammarmusik får väl i våra dagar betraktas som den kanske mest exklusiva musikgenre som finns, en musikform för akustiska instrument, liten besättning och med höga konstmusikaliska anspråk. Med andra ord: så långt från nutidens elektromaskinella populärmusik man kan komma. Hur många bryr sig? Tillräckligt många eftersom den trots allt fortfar att existera, vilket är huvudsaken. Sedan kan man bara hoppas att insiktsfulla föräldrar genom sitt eget intresse kan så några frön i sina barn om de skatter som finns att hämta i den här musiken. Att skolans musiklektioner skulle göra det håller jag tyvärr för mindre troligt.

Här är min lista, utan inbördes rangordning:

Monteverdi: Hor che´l ciel e la terra. Madrigal ur åttonde madrigalboken. 
Från renässansen finns bland mycket annat i madrigalväg denna pärla, med text av Petrarca. Kanske inte så vanligt att räkna madrigaler till kammarmusiken, men det görs och varför inte?

Mozart: Kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, K.452.
"Det bästa jag någonsin gjort", skrev Mozart själv i ett brev till fadern om denna kvintett. Ett av de främsta kammarmusikverk som komponerats, inte minst sett till den utsökta balansen mellan instrumenten.

Haydn: Piano trio i Ess-dur, Hb.XV, nr 30.
Haydn komponerade ett fyrtiotal (!) pianotrior som hamnat lite i skuggan av all annan fin musik av honom. Visserligen musik med pianot i huvudrollen, men vilken musik! Egentligen omöjligt att välja här, men det får bli nr 30, fast jag egentligen vill framhålla de fyra sista (nr 42-45) som lika omistliga.

Beethoven: Violinsonat, nr 9 i A-dur, "Kreutzersonaten", op. 47.
Här finns den våldsamma passionen uttryckt i berättigade extremer - det vilda prestot omväxlande med den nödtvungna andhämtningens adagio och andante. Tänka sig - ett lugnt gående i en sådan atmosfär av upphetsning, måste det inte bli fråga om en tillkämpad behärskning med oron pulserande under ytan?

Mendelssohn: Oktett i Ess-dur, op. 20.
Ingen tonåring har skrivit ett större mästerverk, inte ens Mozart. Ett ohejdbart musikaliskt flöde, som vore den naturgiven. Den oförfalskade livsglädjen gestaltad.

Brahms: Klarinettkvintett i h-moll, op. 115.
Det är sällan som en tonsättare kan matcha en föregångares mästerverk med något lika fint av samma slag. Men Brahms gjorde det - efter Mozart. Här bjuds den kanske främsta trösten inför alla slags förebud om höst och förgänglighet.

Schubert: Stråkkvintett i C-dur, D 956.
Stråkkvintetternas stråkkvintett. Den andra satsens Adagio kan mycket väl vara de skönaste femton minuter stråkmusik som någonsin kommer att nå mänskliga öron.

Schumann: Pianokvartett i Ess-dur, op. 47.
Ännu ett romantikens underverk, med all den finess och bravur som var Schumanns kännetecken i hans bästa stunder.

Fauré: Pianokvartett, nr 2 i g-moll, op. 45.
Jo, jag tvekade här, eftersom jag älskar den rika franska kammarmusiken och lika gärna kunde ha valt exempelvis Ravels pianotrio. Men Fauré är alltför lite uppmärksammad för annat än sitt Requiem, så därför detta verk i första hand. Fauré - en mycket mer passionerad tonsättare än de flesta tror, vilket man upptäcker i hans kammarmusik.

Schönberg: Verklärte Nacht (för stråksextett).
Senromantiken driven till sin spets, ett måste för den som en månskensnatt gärna lyssnar till bruset i trädkronorna. Och som inte ryggar för inslag av "das Unheimliche".

Sjostakovitj: Pianotrio nr 2 i e-moll, op. 67.
Ett av hans mest gripande verk, vilket inte vill säga lite när det handlar om en tonsättare som bland annat också komponerat den stråkkvartett som har numret 8. 

Messaien: Kvartett vid tidens slut (för klarinett, violin, cello och piano).
Även här omsluts vi av stort allvar, som därför inte utesluter stor skönhet och det ljus som nog har sin grund i tonsättarens djupa religiositet. Ett verk från världskrigets dagar som för lyssnaren in i ett meditativt tillstånd. 

Ja, det blev visst fler än tio, men jag plockar ändå inte bort något. Snarare skulle jag vilja komplettera med ytterligare några verk av redan representerade tonsättare och några andra som lika gärna kunde valts. Med dessa blir det sammanlagt tjugo oumbärliga mästerverk, en sorts grundläggande kanon för klassisk kammarmusik, om ni så vill.

Mozart: Stråkkvintett i g-moll, K. 516.
Beethoven: Pianotrio i B-dur, op. 97, "Ärkehertigen".
Brahms: Pianokvartett, nr 3 i c-moll, op. 60.
Dvorák: Pianokvintett i A-dur, op. 81.
Franck: Violinsonat i A-dur.
Bartók: Sonat för två pianon och slagverk.
Ravel: Pianotrio i a-moll.
Prokofiev: Violinsonat nr 1 i f-moll, op. 80.

I sällskap med sol och måne och en gammal centraleuropé

Ett par veckor av solskensdagar och månljusnätter är förbi. Dagar med glittrande reflexer i det saftiga gräset, också när det inte vattnats av regn. Med vindilar utan nämnvärd svalka, vråkens jamande högt i skyn, och hundskall som brutit tystnaden helt nära men hörts vida omkring över de öppna fälten. Bleknande korn och vete, någon gång havre, men varför aldrig råg? Solstolen av mig förvandlad till skuggstol under parasollet, där jag i skamlös maklighet kunnat sträcka ut mig med boken i knät och lyssna till brisen i lövverket. Mot aftonen åskmuller från skogsranden, vackra mörka moln som oftast tömt sig på annan ort.

Om nätterna månen som lyst som en kökslampa in över golvet. Påverkar den oss, fullmånen, och i så fall hur? Dålig sömn? Ökad kättja? Konstigare drömmar än vanligt? Rubbad sinnesro? Ingen vet, fast några tror sig veta. Helt enkelt trosfrågor på bräckliga korrelationers grund, som så mycket annat. Och som gryningens snabbt skingrade dimstråk försvinner även dessa frågor. Och ersätts av andra, mer väsentliga.

Under dessa högsommardygn har de böcker jag växlat mellan varit givande, trots eller tack vare ett innehåll som inte primärt lockat med förströelsens behag. Det finns i själva verket inget som säger att man måste läsa lätt om brott med en kommissarie som huvudperson bara för att solen och månen lyser som allra starkast över både onda och goda.

Alternativ finns. Exempelvis en dagbok av en gammal ungersk författare, en filosofisk skrift som kräver ordentlig skärpning i vindfläktad skugga, eller en prisbelönt roman av en svensk författare i den yngre generationen.

Sándor Maraí (1900-1989) var en ungersk författare som mer än halva sitt liv levde i landsflykt och som på senare tid aktualiserats genom förnyad utgivning av hans verk på många språk. Han skrev dagbok under hela sitt liv och den del som omfattar slutfasen översattes till vacker svenska för ett par år sedan (av Ervin Rosenberg) under den givna titeln "Dagbok, 1984-1989" (Tranan, 2014).

Författaren är åldrad och lever med och vårdar sin sjuka hustru i San Diego, Kalifornien. Han skriver inte längre, påstår han, men tycks ändå av och till återvända till ett sista manus (en deckare!) och gör i alla fall noteringar om detta och annat, till exempel om vad han läser, i den här dagboken. Han är trött och stapplig, desillusionerad men välgörande osentimental, sarkastisk över kolleger som inte håller måttet och stoisk men ambivalent inför avslutningen av sitt liv.

Hustrun blir blind och måste slutligen tas om hand på sjukhus, där hon långsamt tynar bort och dör. Hennes aska strös två miles ut till havs och Máraí konstaterar att han nu efter sextiotvå års äktenskap bara är hänvisad till vad han kallar en "hotline", en sorts fortsatt kontakt med den avlidna som möjliggör utbyte av minnen från deras liv tillsammans. Frånsett sonen med familj och städerskan har han inget umgänge, inte ens inom sin egen släkt, eftersom även syskonen som är några år yngre än han själv också dör långt borta i en annan världsdel under denna period. När sedan även sonen, blott i fyrtioårsåldern, hastigt avlider står han slutligen helt ensam i livet.

"De två mystiska ögonblicken i existensen: när en oerhörd, väldig energi, livet, börjar verka i det befruktade ägget - och det andra, när denna energi upphör att verka i cellerna och en oerhörd, väldig kraft, döden, börjar verka. Detta och ingenting mer är verkligheten.Allt annat är billig illusion, frånstötande.
Genom allt lyser den döendes ansikte: det allvar som visar sig i ett ännu levande väsen, i vilket livsenergin håller på att kallna. Detta allvar liknar ingenting annat. De stora målarna och skulptörerna har inte kunnat återge det." (s. 182-83)

Redan under hustruns långsamma döende umgås Máraí med tankar på att ta livet av sig, att förekomma den dödsprocess som han fruktar mest, nämligen den där hjärnblödningen eller annan sjukdom skulle göra honom oförmögen att styra över sitt eget öde. Han berättar enkelt och sakligt hur han uppsöker en vapenbutik, vilket ju inte är märkvärdigt i USA, och där inhandlar en pistol med ammunition. Sedan anmäler han sig till en kurs där han tillsammans med andra, mestadels mycket yngre, lär sig hantera vapnet, som han därefter förvarar i en skrivbordslåda. 

Dagboksanteckningarna fortlöper men blir allt glesare. Han läser ännu tidningar, men mestadels klassiker och ungersk poesi. Sofokles, Aiskylos, Cervantes, Spinoza, m fl. Brev med födelsedags-gratulationer når honom visserligen ibland, likaså ett erbjudande från hemlandet om nyutgivning av några av hans verk. Det senare avvisar han som otänkbart så länge den kommunistiska regimen har makten. 

I näst sista anteckningen skriver han att synen försvagats, att han kan läsa högst en kvart om dagen. Vidare: "Idag stor saknad efter L, det nobla och det förnäma hos hennes kropp. Efter hennes leende. Efter hennes röst".

Det är en melankolisk bok, givetvis är det det. Men ändå på ett avgörande sätt uppbygglig genom den humanism som genomsyrar texten. Det som gjorde mig mest sorgmodig var dock att behöva konstatera att Máraí avfyrade den där pistolen bara några månader innan Sovjetunionens och murens fall. 

Foto: EJ (klicka för förstoring!).

         Fotot av bysten av Máraí är ett lån från Wikipedia.

Surret i juli

Vi är i julis mitt. Visserligen kan sånglärkan ännu höras, men fågelsången försvinner och ersätts av flugsurret som bara tilltar i styrka. Det hörs allra bäst i den lantliga tystnaden, mot rutor och runt svettiga huvuden på både folk och fä. De små flugorna tycks mer irriterande envetna än de lite större, och tonen djupnar ju större de är. 

Sjunger och spelar gör fåglarna, medan flugorna surrar. Så säger vi medan vi hör hur bromsarna, flygfänas cellospelare, brummar i det lägre registret och hur getingarnas skarpa violinton närmar sig så fort matoset stiger från spisen. Fattas bara att myggen kläcks i vätan från åskregnen också, så får vi jämte insomningssvårigheter användning för korsordsordet för deras stillsamma ljudbildning. 

Och i insekternas mångfaldiga skara seglar, flaxar, irrar och landar i stumhet fjärilarna. Sitter plötsligt där helt stilla på gardinen utan att ens klippa med vingarna. Utan att ge ett enda inande ljud ifrån sig. Blundar du finns dom inte. 

Är det inte i själva verket både behagligt och en aning kusligt?

Kanske är det bara så att vi inte har öron känsliga nog att höra den, fjärilssången?

Foto: EJ (Nässelfjäril).

Erik Satie 150 år

Erik Satie, Gymnopediernas skapare, skulle ha fyllt 150 i år och på traditionellt jubileumsmanér uppmärksammas han för detta. Hans grundmurade rykte som excentriker gör honom till ett tacksamt ämne för alla sorters skribenter; själv ska jag här försöka hålla mig till musiken så gott det går. 

Saties pianomusik (lejonparten av hans verk) är lika originell som upphovsmannen själv, och det var just denna egensinnighet som beredde honom en plats i musikhistorien, inte minst genom det inflytande han hade på andra mer kända kompositörer som exempelvis Debussy och Ravel. 

Det kan tyckas på samma gång egendomligt och inte att han blivit så känd och älskad bland nutida lyssnare. I och för sig är det några få stycken som populariteten omfattar, främst Gymnopedierna och Gnossiennerna, vilka inte längre framstår som speciellt revolutionerande. Det är de stillsamt repetitiva, de suggestivt dröjande, nästan hypnotiska klangerna i denna musik som tilltalat så många och som också flitigt utnyttjats som stämningsskapande bakgrund i film och andra sammanhang. 

Den låter enkel den här musiken, men är inte så enkel att utföra som man tror. Det knepiga består bland annat i att hitta rätta (långsamma) tempi och samtidigt få legatospelet att flyta. Både harmonik och rytmik är, trots den lugna puls som hela tiden måste upprätthållas, präglad av en del oväntade ackord och subtila pauseringar. 

Förutom nämnda stycken har jag några andra favoriter bland de tidiga verken från den period när Saties komponerande i hög grad styrdes av hans intresse för gregorianik och den medeltida musikens modala skalor. "Sarabande, no 1" var den första jag spelade, och sedan upptäckte jag också "Prélude de la Porte Héroïque du Ciel" - ett stycke som tar ett steg vidare mot det som skulle bli en klangligt något mindre förförisk musik. 

Som exempel på Saties mer livliga men fortfarande lättlyssnade musik kan "Morceaux en Forme du Poire" nämnas. Det är charmfulla stycken för två pianon där päronformen knappast kan uppfattas rent auditivt, om man nu inte godtar den lite långsökta förklaring jag sett och som hävdar att det kan röra sig om associationer till en snurra. Det skulle i så fall handla om en referens till en definition av snurra som varande "ett päronformat föremål". Och snurrar gör ju musiken, liksom även de danskonstnärer som Satie mer än en gång försåg med annorlunda musik.  

Det här visar väl i första hand på Saties skämtlynne, den som bland annat yttrade sig i att han ofta försåg sina verk med krystade titlar och inte sällan också bemängde dem med citat och underliga kommentarer. Vad sägs om "Riktigt slappa preludier för en hund" eller "Förtorkade embryon"? - med musik av ett helt annat slag än Gymnopedierna. En del har menat att detta enbart var ett sätt att driva med kritikerna. Möjligtvis, men man får samtidigt akta sig för att underskatta denne tonsättares mycket bestämda musikpoetik som ofta ledde till konflikter och brytningar, även med beundrare bland tonsättarkollegerna. Vad som var hönan och ägget i valet av dessa bitvis bisarra titlar är oklart, liksom om de över huvud taget hade någon relevans för musiken.

Klart är att Satie musikaliskt sett var antitesen till allt vad romantik och Wagner heter och att han månade om sin hållning som solitär. Vilket inte hindrade att han av och till samarbetade med tidens avantgarde, bland dem dadaisterna som förklarligt nog såg honom som en gelike. Läser man hans biografi inser man att han under de första decennierna av 1900-talet var en kontroversiell figur i Paris kulturliv som ingen av den tidens mest betydande konstnärer, tonsättare och författare var obekant med. 

Går man till de senare verken möts man av en alltmer krävande tonsättare. Rättare sagt varseblir man den sammansatthet som finns i hans musikaliska oeuvre: Å ena sidan avantgardistisk pianomusik och musik till olika sceniska sammanhang, företrädesvis balett men även pantomim och filmexperiment, å andra sidan lättsam kabarémusik - sånger och valser i music hall-traditionen som erinrar om att han tidvis försörjde sig som kabarépianist.

Ironiska allusioner till såväl populärmusik som klassiska föregångare (Chopin och Schubert) är en återkommande beståndsdel av hans musik, samtidigt som han i andra stycken är alldeles sin egen. Den samling småstycken som kallas "Sports et Divertissements" förenar ännu det lättlyssnade med det originella, och detsamma gäller även de vackra "Pièces Froides". Annorlunda blir det när vi kommer till "Nouvelles Pièces Froides" och slutligen "Nocturnes", dessa fem strama men därför inte mindre lyriska stycken i klassisk notation som blev hans sista kompositioner för solopiano. 

Kalla stycken eller inte, jag tycker att de har en frisk och kärv klarhet, en sorts klassisk skönhet i nya former. Här finns några passager som enligt min mening hör till det allra bästa han skrev. Jag vill särskilt framhålla den första och den femte Nocturnen och den sista av de "nya kalla" styckena, den med titeln "Sur un pont". 

Nej, Satie blir man inte färdig med i första taget. Bland det sista han gjorde var musiken till en balett (i samarbete med Francis Picabia och Rene Clair), i själva verket ett multikonstverk kallat "Relache" där för övrigt Svenska Baletten i Paris stod för premiärframförandet. Där ingick ett nonsensartat cinematografiskt mellanspel med titeln "Cinèma" som visar, förutom honom själv som en av de medverkande, den kärvare, mer rytmiskt mekaniska sidan av Satie. Det repetitiva draget är gemensamt med de tidiga kompositionerna, men musiken har en annan karaktär, duger helt enkelt inte till vilsam bakgrund, däremot mycket väl till allehanda absurda upptåg. I ett kort inpass citeras visserligen Chopins sorgmarsch, men under gycklande former (vilket framgår av ett av filmens mest komiska avsnitt), och den inramas i övrigt av en rytmisk intensitet som kan erinra om en blandning av jazz och Stravinskij. "Cinèma" finns även i en version för piano, och säga vad man vill men suggestionskraft hade Saties musik vilka former han än valde att fresta våra öron med.
_____________________

Bland många goda interpreter bör man inte missa Roland Pöntinen, som ägnat Satie stort intresse under många år. Alexandre Tharauds omfattande urval har jag lyssnat mycket på den sista tiden, liksom även Jean-Yves Thibaudets album med den kompletta pianomusiken, där hittills sällan spelade verk också finns med. Reinbert de Leeuw och Pascal Rogé är andra tillförlitliga interpreter. Samtliga finns på Spotify.
Hela "Relache" finns tillgänglig på Youtube, och fantastiskt nog finns filmdelen också (här) jämte den musik som alltså var tänkt som en annorlunda mellanakt. Medverkande är förutom Erik Satie bland andra Francis Picabia, Man Ray och Marcel Duchamp.

Bilderna visar Erik Satie. Överst: porträtterad av Jean Cocteau

Sill, fotboll och en blåvinges undersida

Midsommaren övergår nu i högsommar, och det gäller att försöka stanna upp ibland vid något av det som inte kan hållas kvar utan snabbt försvinner. Redan är det mesta av trädens och buskarnas blomning över. Nypon och fläder finns visserligen kvar, och jag såg idag att schersminens tid är inne. Och bäst av allt: ännu varar aftonljuset långt in i sena kvällen.

Helgen ägnades sedvanligt firande bland vänner på landet, dock utan stång och små grodor. I övrigt läsning om och av Erik Satie, giftig skälm, esoterisk katolik, dadaistisk lyriker, men framför allt den vid förra sekelskiftet mest egensinnige kompositören av pianomusik. 

I övrigt givetvis fotboll, denna exoteriska sport som jag aldrig kan motstå när den utövas på elitnivå, en drömlikt bättre avspegling av den pojkårens fotboll jag redan då tyckte var överlägsen all annan sport. Tjusningen i passningar som landar framför medspelarens fötter, eller ännu hellre de som i blixtrande intuition avpassats för en löpning som öppnar motståndarens försvar. För att nu inte tala om de där volleyskotten med sikte på krysset. 

Eller straffsparkarna - då jag varje gång tänker på en av Peter Handkes titlar - "Målvaktens skräck vid straffspark" - som i förstone kan tyckas träffande men avslöjar en relativ missuppfattning; den verkliga skräcken finns hos straffläggaren som ensam med målvakten förutsätts kunna göra mål.

Däremot tycks det inte längre finnas plats för de spektakulära dribblingarna i ett spel som blivit mer fysiskt än jag minns det från förr. Det som alltjämt gäller, förutom snabbhet och bollkontroll, är ständig rörlighet med positionering och blick för spelets dynamik. Följaktligen innebär ett stillastående spel att denna underbara sport blir urtråkig att titta på. 

I söndags hade hunden och jag under ett kort stycke av promenaden sällskap med en blåvinge, en av dessa blå himmelsflikar som fladdrar strax ovanför solbelysta gräsmarker. Det påminde mig om att jag en gång för länge sen målade en tavla, det var en oljemålning, som hade undersidan av en puktörneblåvinge som motiv. Uppförstoringen av detta mönster blev till en ljus rymd med mörka fläckar och streck som i konstfull förvillelse kunde tas för ett slags kosmos, lite grann av en sparsmakad Kandinsky om man ville förhäva sig så pass.

Jag blev aldrig nöjd med den där målningen. Det faktiska resultatet nådde inte upp till idén, abstraktionen var inte tillräckligt långt driven eller vad det nu var. Jag ställde undan den och efter några år gjorde jag mig av med den.  

Jag är den ende som sett och kommer ihåg den målningen, och min längtan att gestalta detta mikrokosmos har försvunnit. Återstår att huka sig ner vid vägkanten och under några korta sekunder låta sig hänföras av naturens egen illusion.

Foto (överst): EJ (Vappeby, den 26 juni, 2016)
Foto (nederst): Lån från Wikipedia

Islamisten

Vid varje islamistiskt terrordåd ställs frågan på nytt: Vad är det som gör en människa till självmordsbombare, ideologiskt motiverad mördare, kallblodig försvarare av våld och terrorhandlingar? Svaren brukar oftast treva sig fram i sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller där socialt utanförskap, rotlöshet och narcissistiska eller andra psykiska störningar utpekas bland faktorerna. 

Det besvärliga är att verkligheten visar sig långt ifrån entydig. Det handlar inte bara om frustrerade och småkriminella bråkstakar från fattiga områden utan även om studenter och högutbildade från goda familjeförhållanden. I båda fallen har de "radikaliserats", som det numera heter med en implicit hänvisning till ideologins betydelse i sammanhanget. 

Och visst, ideologier som erbjuder en svartvit världsbild, absoluta sanningar, totalitära lösningar på samhällsproblemen och en storslagen uppgift att med alla medel bekämpa en föraktad och mindervärdig fiende, utövar bevisligen en stark lockelse på individer med skiftande bakgrunder.

Man kan därför känna sig frestad att stanna vid detta senare faktum och lämna frågan om grogrunderna - personlighet och miljö - därhän. Det gift som en aktivistisk ideologi med inbyggt rättfärdigande av våld utgör räcker uppenbarligen väldigt långt som förklaring till varför människor på jakt efter livsmening och en betydelsefull uppgift faller offer för fanatiska rörelser, i det här fallet politisk islam, även kallad islamism.

Så har jag tänkt och får det bekräftat när jag läser en intressant självbiografisk berättelse med interiörer från islamistiska kretsar under brittiskt 1990-tal och tio år framåt. Boken heter "The Islamist"(Penguin, 2007) och är skriven av en brittisk intellektuell, Ed Husain, uppväxt i London i en medelklassmiljö med väl integrerade föräldrar som invandrat från Bangladesh. Han beskriver hur han hamnade i den muslimska sekterismen men också hur han tog sig ur den. 

Eftersom hans föräldrar är fromma muslimer och motståndare till politiserad islam kommer han tidigt i kontakt med vishetslärare som förvaltar traditionen och det inre religiösa livet. Som en del av tonårsrevolten fångas han emellertid av den radikala islamismens läror med dess aktivism, renlärighet och politiska propaganda i skuggan av Balkankriget. 

Han bryter med föräldrarna och deras fromhetstradition och påbörjar sin vandring genom organisationer som samtliga är bokstavliga och politiska och ser en samhällsomvandling på islams grund som enda sanna alternativet. Till sist befinner han sig som en av de ledande aktivisterna i en av de mest extrema rörelserna, nämligen Hizb ut-Tharir (som fortfarande är verksam i många länder, inklusive Sverige).

Här är alla involverade i strategier för att värva proselyter och infiltrera och ta makten i moskéer och studentföreningar. Alla fördöms som kafir eller kuffar (en otrogen) om de inte hyllar tanken på kalifatets herravälde. Den politiska aktivismen är allt; bönerna och iakttagandet av de religiösa dygderna i övrigt är det däremot inte mycket bevänt med. Författaren pekar själv på likheterna med vänsterextremismens revolutionärer; de likheterna ser han som större än dem som har med religiös sekterism att göra. Föraktet för allt västerländskt är kompakt, inklusive den demokrati man själv utnyttjar för spridningen av sitt budskap. Likaså är antisemitismen obligatorisk. 

Vad får honom då att börja vackla i tron? Tre saker. För det första att en politisk-religiös skärmytsling leder till ett överlagt knivmord på en kuffar. För det andra att han får kontakt med, och förälskar sig i, en ung kvinna med ett muslimskt sinnelag som liknar föräldrarnas. Det går inte i en handvändning, men för det tredje får tvivlet god näring av kontakter med ett par moderna representanter för sufismen, en av dem till råga på allt amerikan.

Han genomskådar islamismen och inser att dess ställning i många av de västerländska samhällenas moskéer inte är representativ för muslimer i stort. Han tyr sig till icke politiserande skriftlärda och vill tränga djupare in i andlig islam. Vägen ut leder paradoxalt nog djupare in - och dessutom till Mellanöstern, först Damaskus i Syrien och sedan Jeddah i Saudiarabien. Tillsammans med hustrun reser han dit för att under en tid studera arabiska som en förutsättning för att kunna fördjupa sig i Koranen och andligt liv. 

Livet i Damaskus tilltalar honom inte i alla stycken men ter sig ändå givande (det här var givetvis före kriget), medan saudiernas samhällsliv får honom att förfäras och omedelbart längta tillbaka till Storbritannien. Han ser klarare än någonsin hyckleriet, förtrycket och inte minst den rasism som islamismen uppvisar i både teori och praktik. 

Oavsett det kallas jihadism, salafism, wahhabism, islamism eller något annat är det fråga om en islam som kapats av fundamentalistiska krafter, en missriktad arabisk ilska uttryckt i religiöst-politiska termer, konstaterar Husain. Han pekar också på att wahhabismen med dess ursprung i Saudiarabien knappast skulle ha så stort inflytande utan oljerikedomarna som möjliggör ett omfattande ekonomiskt bistånd för lärornas spridning. 

Nå, hur förklarar då författaren själv sin dubbla omvändelse? Var det bara tonårstrots som ledde honom in i sekterismen? Och var det i själva verket uppväxten i hederlig fromhet som han kunde falla tillbaka på när islamismen visade sitt verkliga ansikte? Har han något hopp om att den andliga islam som blev hans egen tillflykt ska kunna mäta sig med den islamistiska väckelsen? 

Husain är inte lagd åt psykologisk självanalys och han profeterar inte heller; han återger sina erfarenheter och diskuterar i termer av moral och andligt uppvaknande. När den förment moraliska överlägsenheten hos de rättrogna bokstavsträlarna visar sig skenhelig brister grunden för hans tilltro till hela projektet. Att på nära håll bli vittne till hur det inpiskade hatet mot de otrogna omsätts i kallblodigt mördande blir till en väckarklocka. Så kan det följaktligen - och gudskelov - fungera för den som ännu inte helt låtit sig bländas och förblindas. 

Trots att det som Husain berättar inte var nytt och överraskande för mig fängslade han mig med sitt vittnesbörd. Boken framstår som helt up to date, trots att den skrevs för tio år sedan och i långa stycken rör händelser som är ännu äldre. 

Frågorna kvarstår om islam i både öst och väst och däremellan. Den fråga jag främst skulle vilja ha svar på gäller islamismens utbredning, alltså inte bara den militanta islamismen utan även den fredliga, vilken ju så långt jag förstått i stort sett omfattar samma fundamentalistiska teologi och sekteristiska mentalitet, en mentalitet som knappast är förenlig med integration i ett demokratiskt sekulärt samhällsliv. 

__________________________________
Med tack till min bror som satte boken i mina händer.

Makaonens besök

Fjärilar har länge fascinerat mig. Insekter är de förvisso, även om man kan tycka att vissa av dem börjar likna småfåglar. Åtminstone när de kommer upp i riddarfjärilarnas storlek då de även flyger mer som fåglar än som fjärilar. 

Vi satt i solen på några vänners lantställe med rosévin i glasen när jag i ögonvrån uppfattade en rörelse runt den stora syrenen en bit bort. I det klara eftermiddagsljuset landade en makaon i de ljusblå blommorna. Med utbredda vingar fyllde den energidepån med både ljus och nektar. Överflödet av bådadera gjorde att den inte lät sig störas av min närgångenhet.

Besök av en makaon (Papilio machaon) är en händelse jag alltid finner värd att rapportera, trots att den lokalt tydligen inte lär vara så sällsynt som det kan verka. Jag är inte längre någon aktiv fjärilsjägare men stannar ändå alltid till när dessa sommarluftens tysta seglare korsar min väg. Och det är ju inte varje år jag med kameran i hand kan dokumentera mötet med en riddarfjäril. 

Makaonen - på engelska kallad swallowtail, svalstjärt - är visserligen inte hotad som art, men har i likhet med en del andra fjärilar minskat i antal här i Norden till följd av förändringar i landskapet. Störst chans att se den har man i kustnära trakter där kärr och mossmarker är dess främsta habitat. 

Med blommande syrener och buddlejor i trädgården kan man locka till sig den förnäme gästen, uppenbarligen även i det inre av Uppland. Så här i försommarblomningens tid kan det verka som ett naturens överdåd att den placerar ett smycke ovanpå all prakten. Ty ett välkomponerat smycke är vad makaonen mest av allt liknar.

Ännu har det inte hänt, men någon gång hoppas jag även få möta en apollofjäril, den numera sällsynta och givetvis fridlysta riddare som i mindre storlek har det vackra namnet mnemosynefjäril efter minnets gudinna.

Laksjön, den 5 juni 2016.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Extas på Frälsis

En kammarmusikfestival pågår i Uppsala, med Uppsala Kammarsolister och pianisten Bengt Forsberg. Kammaren är i det här fallet Frälsningsarméns sal, som igår kväll fylldes av stormande känslor från podiet snarare än ödmjuk förkrosselse vid botbänken. Wilhelm Stenhammars tredje stråkkvartett, F-dur, op. 18, var första programpunkt, men det som främst lockade mig till konserten var det som spelades efter paus. 

Därmed inget förklenande sagt om Stenhammar, tvärtom. Smått skamsen får jag erkänna att jag överraskades av att få höra en så engagerande musik. Särskilt de livliga satserna tilltalade mig mycket, jag som annars brukar fastna för de långsamma och lyriska. Stenhammar, jämte Berwald vår störste svenske kompositör, får ibland orättvist stå i skuggan av sina mer namnkunniga nordiska kolleger Sibelius, Nielsen och Grieg. Dags att närmare lära känna hans stråkkvartetter, med andra ord.

Det var alltså kvällens andra nummer, Ernest Chaussons Konsert för violin, piano och stråkkvartett, op. 21, jag ville återknyta kontakten med. Det är ett av de häftigaste kammarmusikstyckena någonsin, ett uttryck för den franska romantiken när den är som mest hejdlös och omspänner allt från rusig extas till ältande svårmod. Mitt första möte med den här musiken hör samman med 70-talets skivsamlande. Chausson blev tidigt en av mina franska favoriter, och jag har tidigare skrivit en del om hans musik här och här.

Första satsen slår an tre ackord i pianot så bestämt att man inser att här kommer inte musikerna undan; här går det inte att spara på vare sig fysiska eller psykiska krafter om man ska göra musiken rättvisa. Musiken stiger och sjunker, löpningarna rusar över hela klaviaturen, soloviolinen spelar mestadels i forte och det hela låter rentav symfoniskt, kammarsymfoniskt om man så vill. 

Den andra satsen är en Sicilienne i lugnare andning, som i en pastoral med svallvågor mot en strand, lyriskt, behagfullt och tämligen befriat från den upphetsning och oro som präglar de övriga satserna. 

I den tredje satsen befinner vi oss i ett vemod som gräver ner sig i ren förtvivlan. Pianot har ett ostinato som länge upprepas och ger satsen en karaktär av tungsint vandring. Violinen tar sig på ren trots till högre rymder, svidande skönt, och kvartetten instämmer i sorgsna tillrop medan pianot ältar vidare djupt nere i basen. Så stegras musiken till sist även här i ett samlat utbrott där kvartetten kastar sig av och an i några kärva ackord under solisternas kamp för melodins överlevnad - innan allt slutligen stillnar i lugn resignation.

I sista satsen - Très animé - återgår livet till den extatiska rusighet som slogs an i första satsen, här med rytmiska variationer som kulminerar i ett långsamt stigande crescendo och ett bestämt: punkt slut.

Glada och lyckliga musiker pustade ut och publiken fick äntligen ge utlopp för den psykiska energi som även mottagarna laddats med inombords.

Det blev en kväll i hänfördhetens tecken. Och då inkluderar jag även Stenhammars stråkkvartett. 

En eloge till dessa eminenta musiker!
_____________________

En klassisk inspelning av Chaussons konsert, op. 21 är den med Juillard String Quartet och Itzhak Perlman och Jorge Bolet. Finns på Spotify.
Stenhammars kvartett har rätt nyligen spelats in av Stenhammar-kvartetten, och även den finns på Spotify.

Bilden: Ernest Chausson med fru vid pianot. Etsning av Albert Besnart.

Sommartiden

Den här våren har verkligen tvekat, i långa stycken varit kall och blåsig och bara i kortare perioder skvallrat om blid och livlig värma. Trots detta bjöd maj månad på tidigare blomning än vanligt här i Mälardalen. Nu är känslan att vi plötsligt redan är i högsommarfas fastän hymnerna från blommorna och träden - tulpaner och syrener, aplar, rönnar och kastanjer - talar emot den saken. 

Ute på landet står rapsfälten i solens ljus och lundens sus under klarblå himmel i oblandade kulörer som få naturmålare skulle våga sig på. Ja, utom en: Vincent van Gogh, men han kan å andra sidan vända på himmel och jord och få dem båda att brinna. Så mycket gult och blått och grönt i lust och fägring stor kan nästan bli för mycket av det goda. Gräs och gröda inte bara gror utan vältrar sig i måttlöst klorofylleri.

Och visst, man hörer fåglar sjunga - lärkorna högt över fälten och de snabba tornseglarna som i tvära kast ristar hörbara men osynliga linjer i skyn. Vindens ljumma fläkt smeker oss där vi går, hunden och jag, på grusvägen bort mot ödegården som kanske ännu är i någon del bebodd. Dock inga trädgårdsmöbler utsatta i år.

De gamla sommarpsalmförfattarna överväldigas, men uppmanar inte bara till lovsång. Efter de tre första verserna, de som sjungs på skolavslutningar, kommer en fjärde där Israel Kolmodin (eller någon av de senare omarbetarna) vänder sig till Gud fader med orden: Giv kärlekseld i hjärta/Men dämpa lustans brand. Ungdomen och den sprängkåta naturen får väl ta till sig det de kan.

Och vad gäller denna grönskas rika dräkt, får beskrivningen av den som vänlig inte stå alldeles motsagd. Allt det som förkunna sommartiden och dess ljuvlighet minner också om tidens flykt och den höst som väntar. Allt kött är hö/allt flyktar här/och snart förvissna gräsen.

Sant. Och de allra sista mustiga raderna i den sjätte versen av "Den blomstertid" är nog av de flesta förbisedd:

Av himlen drype fetma
Bespisande vår jord
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

På juni månads tröskel finns ingen anledning att avstå från vare sig det ena eller andra av den sötman.

___________________________

"Den blomstertid nu kommer" hör tillsammans med "En vänlig grönskas rika dräkt" till de psalmer som blivit en del av vårt kulturarv; deras ord och uttryck har gått in i folksjälen, om vi får räkna med en sådan. Den förra är från slutet av 1600-talet och sjungs till en gammal folkmelodi, medan tonsättningen av den senare inte är så gammal som de flesta kanske tror. Den är av Waldemar Åhlén, en organist, musiklärare och tonsättare som dog så sent som 1984. Texten är av C D af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska Akademien under många år kring förra sekelskiftet, mest känd för sin stockkonservatism. Så långt jag förstår har han överlevt som poet endast i denna psalm och inte minst tack vare en kongenial tonsättning. Kanske är chansen till poetisk överlevnad störst om man lyckas med en dikt som tonsatts till en psalm?
En inspelning med vacker sång där texten tydligt framgår kan man lyssna till på Youtube här.

Bild: Vincent van Gogh. Såningsmannen
Foto: EJ.